KONFIRMANDDAG I RÖDEBY

Det finns mycket bra i Rödeby. Också. Som t ex denna dag för konfirmander!
Över hundra ungdomar var samlade denna soliga lördag för att bli uppmuntrade både i sin självuppfattning och i sin kristna tro.
Det är inte lätt att vara tonåring... Jag minns med fasa åren av osäkerhet, gliringar och meningslöshet.
Alla dessa krav, de enkelspråriga rollerna - antingen den Tuffa, eller Svansen till de tuffa, eller Mesarna...
Man började skolan som ett original men gick ut som en dålig kopia av någon som en gång varit en själv...

- Du vet väl om att du är värdelös... fet, ful och dum... sjöng en av konfirmandledarna och tittade sig i en spegel.
- Nej! ropade hennes inre röst, du vet väl om att du är Värdefull, för ingen annan är som du!
Den ständiga kampen.
Det är väldigt skönt att vara vuxen. Varje gång jag fyller år, firar jag att jag är längre och längre bort från den finniga tonårsångesten.

Varifrån ska man få sin självkänsla? Den grundläggs genom att någon ser mig och ler mot mig - mamma och pappa.
Prästen berättade en fantastisk historia om en stenbumling i skogen. Den hade alltid varit där men ingen hade brytt sig om den.. tills den dag då en konstnär kom förbi och ville köpa den.
Köpa en sten?
Hon lyckades förvandla den till ett konstverk genom att frigöra den, ge den rätt belysning i en kaskad med vatten. Alla förundrades av stenens skönhet...

Den dagen då jag förstod att Guds kärlek omslöt mig, då förvandlades min rädsla och något mjukt började växa inom mig... min tro...
Åh vad jag önskar att alla våra ungdomar ska sluta lyssna på dåliga förebilder och förljugna reklambilder!

Det var så härligt att få läsa med i nattvardstexterna att Gud genomskådar våra masker och vill ha oss alla med i sin stora gemenskap!

Tänk, en vanlig gymnastik hall förvandlas och blir till kyrka! Världarna möts. Det finns hopp.
Det är så underbart att se unga människor sträcka fram sina händer och ta emot Kristusbrödet:
- För dig utgiven...
Det betyder ju att varje människa har ett enormt människovärde!
När kompisar inte ens kan hålla en hemlighet utan sviker, så finns det EN som har gett sitt liv för dig, och mig, för att vi inte skulle fastna i det destruktiva. Otroligt.

Sen gick vi alla över till Rödeby kyrka.

I rasande tempo, i 45 min, fick vi lyssna till ett mänskoöde med smak av helvetet...
Tommy Deogan, som skrivit "BLODSBRÖDER" (http://www.bbb.se/) berättade hur han som 13-åring fastnade i heroin och kriminalitet. Ingen brydde sig. De var stökiga i skolan, hoppade på bänkarna, ingen brydde sig. De drogade och gjorde inbrott, ingen brydde sig.
Pappan alkoholist och mamman favoriserade bara storebror.. Tommy blev aldrig sedd och älskad för den han var.
Då återstod bara en roll: att vara den som slog hårdast, och vågade göra de värsta sakerna...

En dag blev hans storebror påhoppad av ett gäng huliganer. Dödad. De krossade bröstkorgen.
Hata, hämnas!
Eller?

Nej, Tommy bestämde sig för att sluta droga. Och han bestämde sig för att förlåta, samma dag som han fick veta att han själv skulle bli pappa...
Alternativet med hämnd skulle bara leda till tiodubbelt värre våld.
- Pojkar slåss. Men en man förlåter. Du ska vara en Man, hade hans storebror sagt.

Den här starka konfirmandkontraktsdagen slutade med en konsert där tre lokala ungdomsband levererade stor spelglädje.

Vid utgången stod tre killar och viskade.
- Kan jag hjälpa er ? frågade jag.
- Öhh... Fick en föraktfull blick. Ehh... har du en cigg, eller?
- Har du inte hört nåt alls om drogerna i kyrkan?
- Cigarretter är ingen drog! mopsade han. Jo, alltså vi får inte röka, lagligt, men det är ingen drog!
- Jo. Sa jag och satte emot. Jag hoppas det kommer en dag när du inte behöver det där nikotinet.
- Öh, du vi ska inte bli 70 år! Det räcker att leva till 17! Vi ska f-n inte bla bla bla..

Jag tittade med sorgsen blick på dessa små tonårspojkar... Har inte de en mamma som älskar dem? Har inte de en pappa som kramar om dem när de kommer hem?

Dagens tema SJÄLVKÄNSLA kändes plötsligt mycket lång bort. Och fruktansvärt nödvändigt.

Moderliga hälsningar
Helene Sturefelt