BURN BURN BURN

Johnny Cash sjunger:

"I fell into a burning ring of fire

I went down, down, down

And the flames went higher

And it burns, burns, burns

The ring of fire, the ring of fire"

Jag var på besök i Charlottenborgskyrkan i Motala i söndags. Det var musikgudstjänst "Johnny Cash - The man in black and white". Min kollega Mikael Billemar - "Prästen och hans vänner" - hade tillsammans med Charla Gospel Choir satt ihop ett fantastiskt program kring denne tilltufsade man, och gjort det till en gudstjänst.

Johnny Cash kämpade med sitt missbruk och sin mörka depressiva läggning, samtidigt som han hittade styrka i den kristna tron.

Mikael berättade om Johnny och hans bror Jack som hade ett liknande brodersförhållande som Esau och Jakob i Gamla Testamentet. Den yngre slarvern drar vinstlotten medan den äldre, välartade brodern råkar illa ut.

Livets ständiga paradox.

Burn... vad är det som brinner? Den oförlösta sorgen? Kärlekens hetta? Trons glöd?

En del tror att vi som är med i kyrkan är med bara för att vi är så präktiga.

Det är oftast tvärtom... Den som har vandrat i mörkret, hittar äntligen ljuset, och församlingen blir den nya familjen, där man deltar som den kämpande människa man är.

Det finns inga präktiga människor. Jo, det kanske det gör, men den kristna gemenskapen är framför allt de förlåtna syndarnas plats.

-  Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka, sa Jesus.

I relation till Gud är vi alla "sjuka" = bristfälliga och fullkomligt ofullkomliga!

Efter Johnny Cash´s död 2003 gavs flera skivor ut postumt. Där finns avskalade inspelningar av gamla hymner, trosvissa sånger om den himmelska friden.

"My personal Jesus" fick en ny, stark framtoning när JC sjöng den med hela sitt hjärta.

Himmelen - tror vi på den? Vågar vi tro på ett liv efter detta?

Johnny Cash levde och dog i denna tro. På den tredje "American"-skivan finns titelspår som "There ain´t no grave that can hold my body down", "1 Corinthians 15.55" där hoppet om uppståndelsen är stor.

Mikael Billemar: "Jordelivet är kort och kämpigt, kroppen ett bräckligt kärl, men hoppets stjärna lyser trotsigt på själens skymningsmörka himmel".

Och när kören sjöng "I´ll fly away, oh Glory" gjorde de ett glissando... och sträckte sina armar uppåt...

i en gest där Johnny Cash´s befriade ande liksom for iväg...

Men det enda jag såg, var Kristus...

Tack, Gud, för alla de redskap du använder för att uppmuntra vår tro. Amen.

Brinnande varma hälsningar

Helene Sturefelt