Meningslöst och rörigt.
Så var det förr då man var tvungen att se upp för silhuetter av giftiga och farliga djur.
Än idag lever rädslan kvar för slingrande ormrörelser, spretiga klor som liknar Imse vimse, eller skräcken för fåglar som kan anfalla.
Då gällde det att undvika den platsen och sätta sig i säkerhet.
Idag har vi andra "skuggor" som vi måste se upp för. Glassplitter i gräsmattan, en drönare ovanför huvudet som spanar, eller en dold handgranat som vi inte längre har kännedom om. Se upp! Rör inte.
Följ med in i ritblocken och umgås med mina fulfinkar en stund.
De har något att säga.
Finkar börjar träda fram.
På ett djupare existentiellt plan är det viktigt att träna sitt seende på ett annat sätt.
Symboler kan vara till stor hjälp för att få fatt i sina tankar och känslor.
Du vet säkert att jag är tecknare och gärna sitter och ritar när jag behöver det.
Det är inte bara lek (som om det skulle vara fel...), inte bara roligt (som om det också skulle vara fel) utan det är ÄVEN en träning i att ser mönster.
Vad händer här då?
Finns det något dolt här som vill träda fram?
Ur det snurriga virrvarret av trådar letade jag först efter placering av ögon. Bilden måste vara seende, annars vill jag inte fortsätta.
Sedan letade jag efter linjer som kunde likna vingar.
Jag fyllde i dem och tecknade dit vingar.
Jag pausade och tittade. Vad händer i bilden? Tre fåglar börjar ta form.
Jag bestämde färgsättning som skulle hålla ihop bilden.
Sakta kom detaljerna fram.
En treenighet av fulfinkar.
Ur det till synes ointressanta kladdandet trädde en hel familj fram!
Jag ser en Fader som vakar över oss. Eller är det min man med starka armar som vill skydda mig, med de lite tunnare ving-armarna?
Den större fågeln nedanför har ännu inte presenterat sig vem han/hon är. Vet du?
Den tittar rakt på mig.
Det gör inte de andra två.
En treenighet av Fulfinkar!
Jag testade ett annat sätt att börja teckna, med den lite grövre och vassare tuschpennan.
Då blev det så här:
Mycket svårare.
Detta var mycket svårare! Som du kanske ser så släpper jag inte pennan från pappret en enda gång. Poängen är att dra linjen i ett svep, ungefär som att åka bergochdalbana... Det är inte lätt att komma i mål med den tekniken!
Försök följ linjen om du kan - den börjar lång nere till vänster i en spets, drar åt höger, sedan uppåt...
Dessa vassa linjer påminner om det första jag skrev om; obehaget av silhuetter som liknar anfallande fåglar och giftiga spindlar. Jag ville knappt fortsätta...
Men nu handlar det om "Fulfinkar" och fantasin skall flöda. Kan du få någon reda i detta?
Fulfinkarna träder fram.
Som vanligt började jag med ögonen. Sedan fyllde jag i det som liknade vingar.
Det knepiga i den här bilder var att så många figurer var vridna. En del hängde till och med uppochned.
Precis så är det i livet, tänkte jag.
Man försöker förstå vad det är som händer, men en del situationer är i en annan synvinkel som jag inte ser. Och en del händelser är så oväntade att de är uppochned.
Det kan vara både positiva händelser som framgång och beröm som man inte tar till sig. Men det kan lika ofta vara motsatsen; negativa situationer som gör så ont, utan att man vet varför man måste gå igenom det.
Alla fulfinkar samlade.
Titta på fågeln längst ned till vänster.
Den bär hela bördan på sina axlar. Alla möljliga känslor och tankar far ut ur den lilla kroppen och hon är trött och utmattad.
Bakom hennes rygg är en grön tukánfågel med stor orange näbb. Vad vill hon säga? Är det hennes Alter Ego som egentligen är både trygg och stark, men som aldrig får komma till tals?
Till vänster i mitten är det en grå varg, inte ens en fågel. Varför träder den fram?
Det oväntat mörkar av bitterhet och skuldbelagda sorger?
Den gula lilla ankan till höger är barnet som näbbar och tjatar på att få sin vilja igenom.
Det gäller att uppfostra bort den så att viljekraften blir socialt gångbart.
Vad vill den blåvingade fulfinken ovanför henne? Är det en trött förmanande mamma som bara vill vara ifred?
Ursnygga fulfinkar.
Titta på de två röda småfåglarna ovanför varghuvudet.
Det är ett par tvillingar som inte vill vara utan varandra. Lyckan är att hitta sin tvillingsjäl!
Det här inte den gulhövdade finken överst gjort.
Hon trampar i luften och är själv. Ensam? Benet är brutet... Olyckan har varit framme. Men hon är utan skuld, hör du det!
Varelsen längst upp till höger får sista ordet.
Och nu låter jag mitt tecknande få en andlig dimension.
Den törnekrönte Kristus.
Jag ser en grön fågel som är beredd att offra sig för andra. Den böjer sig inåt mot sig själv, som att ta sats för sitt offer.
Jesus Kristus gav sitt liv för oss.
Varför?
Man kan svara på olika sätt.
- För att döda döden inifrån.
- För att visa att Uppståndelsen är ett faktum. Men den går genom döden till livet.
- För att vara det sista offret någonsin. Ingen människa kan blidka Gud med sina offer.
- Det är fullkomnat.
- Världens alla synder har fått sin försoning. Nu kan det Nya Förbundet ta sin början.
Titta igen på bilden här nedan.
Samtidigt är det två ögon, rättvända, med en näsa från den röda lillfågeln undertill, som bildar ett ansikte... Ett Kristusansikte... Hur gick det till??
Den gröna fågeln böjer sig, och... ser du ansiktet?
En bild är större än dess upphovsman, eller upphovskvinna.
Den här fågeln påminner mig även om fågel rödbröst i Selma Lagerlöfs saga om rödhaken.
Minns du?
Där får fågeln sin röda färg först
efter att den dragit ut en törntagg ur den korsfäste Kristus panna, och fått en droppe blod på sitt bröst...
Rödhaken är en älskad fågel i vårt land. Kanske skall vi berätta Selma Lagerlöfs skapade legend oftare, för att påminna oss om den kärlek som inte söker sitt.
Fulfinks-rödhake?! Kyss mig.
Här är min fulfinks-rödhake.
Må du vara välsignad!
Så, alla bloggläsare, ta fram papper och penna och lek! Rita! Teckna. Se vad som vill komma fram.
Våga se tecken och mönster. Våga se fulfinks-känslor och varg-tankar. Möt dina barnsliga ank-begär och ditt mogna flygande.
Kanske kan du till och med se hur Gud talar till dig genom sina tecken...
Det finns en mening med livet. Den har sin källa i Gud och den har sitt mål i Gud.
Ritglada hälsningar,
Helene F Sturefelt,
- tecknare och fågelskådare.
Det börjar enkelt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar