Vackert åldrande.
"När Morgonstjärnan uppenbarade sig slutade folk plötsligt dö i landet".
Jag läser en recension om Knausgårds senaste bok, den tredje delen i serien om den mystiska Morgonstjärnan. Han skriver om den narcissistiske litteraturprofessorn Arne och hans konstnärliga fru Tove, med psykiska besvär. Han skriver om sataniska mord och om att folk slutar dö när den mystiska stjärnan visar sig.
Kanusgårds apokalyptiska värld möter min vardag.
Knausgård och Morgonstjärnan.
På köksbordet står en vas med tulpaner som jag fick av ukuleleorkestern, med ett fint tack-kort.
Deras prakt har avtagit dag för dag, och idag är de allt mer livlösa, så pass att de hänger med huvudet ned mot bordsduken.
Gammal och vissen.
Vem vill bli det?
Knausgård säger i intervjun:
- Vi lever genom skärmar och distanserar oss från hur maten blir lagad. Det finns bara en sak som vi inte kan fly ifrån, och det är döden, som kommer och tar oss alla. Samtidigt finns det ett begär att radera ut den också.
- Och i ett samhälle där det inte finns någon död - vilka är vi då? frågar han.
Åldrandet kommer.
Jag tittar på mina vissna tulpaner och funderar.
I en värld utan Gud blir det fruktansvärt att bara leva och leva och fortsätta leva - utan att det får ett slut.
Då är vi helt utelämnade åt oss själva, att skapa mening och försöka hålla etik och moral upprätt, då det inte finns något rättesnöre för vad som är "rätt och fel".
En av hans böcker har titeln "Tredje riket" och väcker olustiga känslor till nazismen. Men Karl Ove Knausgård menar att dess egentliga betydelse är "Den Helige Andes tid".
Jaha, hur menar han då?
Det skulle jag vilja veta mycket mer om!
Blomstervasen darrade till och jag tyckte att en av tulpanerna reste sig lite mot ljuset.
Upp mot ljuset.
När kristendomen talar om det eviga livet, så är det inte detsamma som att bara fortsätta leva, utan död.
Döden är det nödvändiga nyckelhålet.
Jesus går igenom döden, han tar inte bort den! Muslimerna tror tyvärr att Gud lyfte upp honom till himlen direkt, men då kvarstår dödens makt och syndens härjningar. I så fall är döden inte besegrad och förlåtelsen är utan förankring.
Det eviga livet är beroende av att döden är dödad. Och besegrad genom uppståndelsen.
Och att Gud själv fyller livet med sin närvaro.
Döden, ett nyckelhål, till Andra Sidan, till Guds ljus.
Men den jordiska tillvaro som Knausgård beskriver tycks vara en evigt laglös tillvaro som aldrig tar slut... Det ger mig mer ångest än själva döden.
Han låter frågan vara öppen och tar sitt författarskap på allvar. Läsaren själv får fortsätta fundera.
Och jag undrar om det finns något åldrande i den apokalyptiska värld som han diktar fram?
Blir människor rynkiga där och får stela ben? Vissnar tulpanerna i Morgonstjärnans Knausgårdska värld?
Finns åldrandet?
Det intressanta med den världsbild som Bibeln beskriver är, att den innehåller ett "både ock".
Vi lever det fysiska livet på jorden OCH där Gud själv gett sin närvaro, genom Jesus Kristus och den Helige Ande. Vi är inte lämnade ensamma.
Hur yttrar sig det?
Vad är den Helige Andes närvaro?
Jag vet inte alls vad Karl Ove menar, men i det bibliska perspektivet står Den Helige Andes Tid i motsats till "Världens Tid".
Den Helige Ande väcker min ande, min innersta mänskodel, till att längta efter Gud och låta honom bli min Herre.
Den Helige Ande vill förnya oss till att leva såsom det behagar Gud - i rättfärdighet.
Ja, den Helige Ande skapar samhörighet och gemenskap, medan världen sår strid och splittring - även in i församlingarna. Det värsta jag vet är när kristna talar illa om varandra och skapar grupper med "vi och de".
Helkyrklighet är det enda som är av Guds sinne. Läs gärna inlägget om Magnus Perssons goda föredrag just om detta församlingskyrliga "både ock", kallat för "helkyrklighet":
Helkyrklighetens "både ock". Magnus Persson.
All splittring i alla sammanhang - i familjen, i kyrkan, bland nationer och folk - får mina tulpaner att vilja krypa ut ur vasen...
Knausgård skriver sin apokalyps utifrån det natursköna Norge, men där mörka krafter tog form under 90-talet, då han växte upp, läser jag. Han menar att den tråkiga händelselösheten uppfann det mörka och våldsamma, det som blev de norska black metal-grupperna, där vissa var satanister och brände kyrkor...
Knausgård jämför med punken i England och den dåliga känslan av att allt sugs upp av kommersiella krafter.
- Då kommer en protest för eller senare, och den blir våldsam.
Nu slänger jag mina tulpaner.
Ofrånkomligt vissnande?
Det är intressant att denna bok har namnet "Morgonstjärnan". I Bibeln har det uttrycket två betydelser.
Dels syftar den fallna morgonstjärnan en dålig kung och politiker i Gamla Testamentet (jag har glömt hans namn just nu).
Det andra är att Messias, Jesus, kallas för den klara Morgonstjärnan.
Vilken Morgonstjärna avses i boken där folk slutar dö då den uppenbarar sig?
Är det en falsk hälsa, utlovad av en dålig politiker och makthavare, där oräkneliga vaccinationer påstås hålla människan evigt frisk?
Eller är det en äkta hälsa, där Gud själv är läkedom för folken (Uppenbarelseboken 22)?
Jag tänker och funderar.
Vilken Morgonstjärna öppnar livets dörr?
Adam och Eva var ju högst levande inne i Edens lustgård, där döden inte fanns.
Men när de gick emot Guds vilja bröts den levande kedjan.
OCH HERREN GUD SADE:
- SE, MANNEN HAR BLIVIT SÅSOM EN AV OSS, SÅ ATT HAN FÖRSTÅR VAD GOTT OCH ONT ÄR.
MÅ HAN NU INTE RÄCKA UT SIN HAND OCH TA OCKSÅ AV LIVETS TRÄD OCH ÄTA, OCH SÅ LEVA I EVIGHET.
OCH HERREN GUD FÖRVISADE HONOM UT UR EDENS LUSTGÅRD, FÖR ATT HAN SKULLE BRUKA JORDEN, VARAV HAN VAR TAGEN.
1 Mosebok 3:22
Kunskap utan rättfärdighet är livsfarlig. Det har väl vår tid visat, med alla tekniska uppfinningar som kan spränga sönder jordklotet flera gånger om?!
Stjärnmärkt last... med... ?
Det är välgörande med litteratur som utmanar vårt sätt att tänka och känna. Varje författare har ett ansvar att ge nya perspektiv, beskriva tillvaron så att man både känner igen sig och blir omskakad.
Frågan är vilket som skakar om mest - Knausgårds apokalyps eller Bibelns?
Och att åldras och vissna vackert, det får vi ta i ett annat inlägg.
Men ärligt talat, vad gäller tulpaner så ser man dess karaktär allra bäst när de är helt utblommade, inte när de står i ungdomlig knopp...
Det är något att glädjas över när man tittar sig själv i spegeln!
Vackert åldrande!
Undrar hur det gick med litteraturprofessorn Arnes kreativa hustru Tove? Knausgård beskriver henne med en talang där hon kan överskrida sig själv genom konsten, men hon kan inte hantera sina krafter.
Boken behöver bli läst.
Och jag gör på samma sätt som han; artikelförfattaren beskriver att han är noga med att ta sig ut ur skrivandet och den apokalyptiska stämningen, för att vara närvarande i vardagen.
- Det skrivna finns bara i rummet där skrivande pågår, säger Knausgård.
Just det. Nu skall jag gå och hämta barnbarnen!
Den unga och rosiga generationen!
OCH HERREN GUD DREV UT MANNEN OCH SATTE ÖSTER OM EDENS LUSTGÅRD KERUBERNA, TILLSAMMANS MED DET FLAMMANDE SVÄRDETS LÅGOR, FÖR ATT BEVAKA VÄGEN TILL LIVETS TRÄD.
1 Mosebok 3:24
Litterära blomsterhälsningar,
Helene Sture Tulpanfelt,
- varsamt vissnande, skönare än någonsin, med energirik pollenavgång innan Apokalypsen på allvar är här,
- sjungande om Staden där rosor och tulpaner aldrig dör...
Må Herren välsigna och bevara oss alla.
Tack, Elin Swedermark, för en god artikel.
Där rosor och tulpaner aldrig dör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar