KYRKVAKTMÄSTARENS TÅRAR

Tårar på gång.

Kön ringlade sig lång utanför kyrkan. Det skulle bli konsert och många gladde sig.

Kyrkvaktmästaren hade gjort fint inne i kyrkan och tänt alla ljus. Teknik och mikrofoner var i sin ordning och kyrktrappan där ute var sopad.

Alla var välkomna, stod det i annonsen, alla som hade vaccinpass.

Ojdå.

Är det villkorat att få komma in i kyrkan?

Nu började problemen.

Klart eller oklart?

Kyrkväktaren hade aldrig i hela sitt långa tjänsteliv portat någon vid kyrkan. Jo, ett par gånger förresten - de som var alkoholpåverkade och berusade. Dem hade han bett återkomma nyktra. Men det var inte ofta det hade hänt.

Nu stod många i församlingen utanför och väntade på att få komma in. Han kände de flesta, även dem som inte var medlemmar.

Bara de höll avstånd nu, och inte stod och trängdes.

Inte här.

Vaccinpass? Hur i all sin dar skulle han ha mod att kräva en hälsokontroll på kyrktrappan?

Han hade ont i magen och kände sig mer som en polis än som en Guds tjänare.

Vilda tankar skenade i hans huvud. Det finns många smittsamma sjukdomar, tänkte han. Förkylning, vanlig influensa, syfilis, HIV, klamydia... Hjälp! Vart är vi på väg? Skall detta visas upp för allmänheten?

Den personliga integriteten försvinner bort allt mer, i rädslans dimma.

Inte här heller.

Vaktmästaren hade sin gamla mor på sjukhemmet. De var alla vaccinerade, men flera av de boende hade blivit så dåliga att de avlidit en vecka efter sprutan. 

Jo, personalen sa att det var på grund av "underliggande sjukdomar", men hans mor var frisk trots sin demens, så han anade ett annat samband.

Konstigt, tänkte han, det är bara 0,1% som dött av det här, van som han var att föra och läsa statistik - ändå kallar myndigheterna detta för en dödlig åkomma. Det stämmer inte. 

Nu skulle snart kyrkklockorna ringa samman. 99% överlever ju!

Kyrkklockorna ringer samman.

Han slängde en blick ut över den långa kön. Lite längre bort stod några av hans vänner. De tittade längtansfullt upp mot kyrktornet och gick sedan därifrån. Det fanns ett café som var öppet. Med glesa bord.

Kyrkvaktmästaren fick en klump i magen. Han visste att dessa vänner valt att inte vaccinera sig. De var de mest pålästa människor han kände och inga samhällsomstörtare. Men de var kritiska till substansen... biverkningarna... och tvånget.

Själv hade han redan haft eländet, så han var flockimmun.

Räknas inte det längre? Det var ju så viktigt förra året. Och religionsfriheten? Är den borta nu?

Sammankallande.

Nu ringde han i klockorna.

Varför trängs folk så? Ta det lugnt, ni kommer in!

Vaccinpassfolket kände sig trygga med sitt beslut och betedde sig som vanligt. Det vill säga stod socialt nära som man gjorde förr, och småpratade.

En nös i kön.

Mannen visste inte om att han var smittbärande, trygg som han var, men här satte en cirkel igång, osynlig i sitt spridande.

Hon som stod framför honom fick nu smittan med sig. Inne i kyrkan spred hon den vidare till sin familj som satt bredvid henne.

När församlingen gick ut, var en femtedel smittade på grund av passets falska trygghet.

Halleluja och Amen. Sjöng kören.

För alla. Men inte för mig.

På caféet satt de ovaccinerade vid ett glest bord och var tysta. Ingen orkade säga något. Alla var omskakade. V-pass i kyrkan?! 

- Det är politik... suckade en.

- Inte medicinskt förankrat, sa hon som studerade till sjuksköterska.

- Varför protesterar inte kyrkans makthavare? viskade en tredje vid bordet. Varför var kyrkoherden tyst? De förtroendevalda?

- Vi är inte vana vid att ifrågasätta myndigheter, sa en som läste sociologi.

- Men det smygande kravet på tvång, sa den politiskt intresserade, det är ju diktatur! Vart är vi på väg?

- Ja, inte är vi på spåret i alla fall, sa sjuksköterskan och försökte vara lustig.

När konserten var slut kom kyrkvaktmästaren ned till sina vänner på caféet.

- Jag klarade det inte, sa han med tårar i ögonen, jag bara nickade utan att titta, och släppte in alla.

Sedan grät han.

Tårar i dimma.

Smitta. Utestängning. Rädsla.

Fel väg.

Rätt väg är att ändra livsstil. Inga sprutor kan ta bort detta. En, två, tre, fyra, fem... som att kasta dartpilar på en tavla. När blir den full? 

- Hur många injektioner skall man tvingas fortsätta ta? Substansen inte är särskilt effektiv, den klingar av och influensor kommer alltid att finnas. Ska vi besprutas resten av livet? sa sociologstudenten.

- Och vi som säger nej av olika anledningar, skall de jaga oss med sprutan på stan eller stå utanför dörren och... sa den första.

- Testsvaren är inte tillförlitliga, sa medicinstudenten, det kan inte precisera vad personen har.

Levande kyrka. Eller?

- Aldrig har jag varit så rädd! sa kyrkvaktmästaren och torkade sina tårar. Inte för ett litet virus, utan för vad rädslan gör med människor. Den gråa massan som kom in i kyrkan, tänkte bara på sig och sitt. De höll inte avstånd och inte många gav kollekt. De betedde sig helt oreflekterat.

- Vill du ha en kopp kaffe? frågade en av vännerna.

- Nä, hellre en Pucko - - - 

Det är så världen känns... helt pucko. Imorgon går jag upp till kyrkoherden och lämnar in min avskedsansökan.

- Nej, det gör du inte. Vi skall agera tillsammans! Hålla ihop. Med kärlek och sanning skall vi möta denna rädsla. Var det inte så Jesus sa?

NI SKALL LÄRA KÄNNA SANNINGEN

OCH SANNINGEN SKALL GÖRA ER FRIA.

Jesus i Johannes evangelium kap 8.32.

Får jag komma in?

I natt kommer jag att drömma om Sankte Per som står uppe i ett kyrktorn och skall vaccinera alla mot syndens svärta. Ett hårt stick i baken, sedan får man gå in genom himlaporten. Annars... rakt ned!

Jag vågar inte gå och lägga mig... knappt vara vaken...

KYRIE ELEISON!

HERRE, FÖRBARMA DIG!

Under tårar, med tårar, tillsammans med alla motvilliga kontrollörer och kyrkväktare.

P.S. Kyrkorna som jag bildsatte med, har ingenting alls med denna artikel att göra.

Helene Sture Tårefelt.

Omöjligt.