Hjälp till liv.Nu börjar en välkommen debatt om dödshjälp, vilket är en etiskt och andligt mycket svår fråga.
Anledningen är att en känd person tagit sig rätten till sin egen död nu för några dagar sedan.
Den tidigare buddhistmunken, civilekonomen och föreläsaren Björn Natthiko Lindeblad var obotligt sjuk i ALS. Han valde att avsluta sitt liv, 60 år gammal, omgiven av sin familj.
Jag skall våga ett försök att resonera om denna mycket känsliga fråga, omgiven av stark och skyddande lagstiftning.
Björn Natthiko Lindeblad död.Vi har tagit oss kunskapen "på gott och ont". Mänsklighetens framsteg i forskning och framsteg är enastående.
Men vi har inte utvecklat vårt inre känsloliv och moraliska kompass lika mycket. Det gör att det blir så svårt att hantera frågorna i gränslandet mellan liv och död.
Om det dessutom kommer in pengar i samtalet, vinner ofta girigheten, där Livet riskerar att bli förloraren.
Döden är billigare...
Hur hittar vi en kärleksfull och mänsklig hållning som motar cynismen?
Varm och kärleksfull.Kunskapens framsida är att vi kan förlänga livet på ett sätt som inte varit möjligt tidigare.
Men ingen vill leva "till varje pris" om det innebär att ligga i respirator, eller vara så sjuk att livet bara är ett utdraget lidande. Det är kunskapens baksida.
Många av oss är även rädda att hamna på ålderdomshemmet och tyna bort i demens och blöjor...
Att "sluta äta" har varit den enskilda människans enda naturliga vapen mot förlängd livstid, som är meningslös. Då är man utan skuld och kan få somna in.
Smulor. Det räcker nu.Jag vet inte om det var "assisterad dödshjälp" som denne Björn Natthiko Lindeblad fick, men beslutet var taget i samråd med familjen som omgav honom då döden kom.
I Schweiz är lagstiftningen annorlunda. Där är det möjligt att få laglig dödshjälp, som vissa kallar för "dödsturism"... och som kostar stora summor pengar. Ska detta även vara möjligt i Sverige?
Ja, det anser föreningen "Rätten till vår död".
Jag kan förstå detta.
Men det är sällan det är så vackert...
Sällan vackert.Vid flera tillfällen har jag haft begravningar av enskilda personer som inte hittat någon annan utväg än att ta sitt liv. Självmord är tabubelagt och orsakar oerhörd sorg och smärta - först för den som drivs att göra så, sedan för de efterlevande.
Både kyrka och samhälle har skuldbelagt denna synd att "göra sig själv till gud" och ta sitt liv - det skall endast livets gång få göra, med Guds outgrundliga rådslut.
I princip förstår jag det också - det måste finnas en tydlig spärr mot döden.
Men i dessa sammanhang har jag känt den största barmhärtighet... och djupaste deltagande med familjernas förtvivlan.
Jag har hört ångestskriken då jag tillsammans med polisen meddelat dödsbudet... Jag har själv varit med och identifierat en människa, livlös av tabletter och alkohol, med ett meddelande bredvid sig...
Det går inte att döma eller fördöma!!
Döm inte.Och hur fel det än är, tror jag inte att Gud själv heller dömer den som väljer att avsluta sitt liv.
Domen faller snarare på hur vi organiserat livet och hur dåliga redskap vi har att hantera svårigheter.
- att bli arbetslös, utförsäkrad, sjuk, utdömd från samhällets skyddssystem.
- bråk, våld och skilsmässor.
- ekonomi som plötsligt kraschar och skulderna hopar sig.
- sjukdom som inte går att hantera eller bota.
Vi har kanske världens bästa trygghetssystem, men inte vad gäller att tala om personliga misslyckanden. Där tiger vi, skäms och lider. Vi vill absolut inte avslöja att vi inte klarar av livets påfrestningar.
Då är det bättre att vara tyst och gå... tänker vi och inser inte att vi lever i en kultur som är mer gjord för maskiner än för känsliga människor som bara vill gråta.
Människan är ingen maskin.I artikeln om Björn Natthiko Lindeblad står det i faktarutan tips om var man kan vända sig om man mår dåligt:
- ringa 112, Bris, Jourhavande präst, jourhavande medmänniska, barn- och ungdomspsykiatrin bup.se, chat.mind.se och jag tänker även på SPES.
Det tragiska är att vi inte tycks kunna vända oss till varandra... Vi är för rädda, vet inte vad vi skall göra, fast det i början räcker långt att bara lyssna och visa medkänsla. Men sen måste problemen lösas, och då...
Detta är västvärldens perspektiv, där vi lever länge och som sagt har det gott förspänt.
Men i två tredjedelar av världen, där fattigdomen och flykt härjar, kan man absolut inte tala om "dödshjälp" när livet knappt har börjat! Där behövs "livshjälp"!
Då gäller det att få igång livet över huvud taget, med mat, vatten och husrum. Stora delar av kristen mission handlar om att rädda liv, med förnödenheter och evangelium, som ger hopp för den inre människan.
Mission till Liv.En obehaglig känsla smyger sig på. Var går gränsen rent geografiskt mellan "livshjälp" och "dödshjälp"? Afrika kontra Europa?
Om vi tillåter assisterat självmord, kan det "inspirera" cyniska regimer i fattiga länder att hellre ta livet av sina medborgare än att ge dem kostsamt stöd?
Fast, vad är ett land utan invånare? Mörkret griper om sig och listiga ormar lurar överallt. Jag lämnar den tanken, den är för tung.
Ett hav utan snäckor?Vad har vi gjort med de livsmöjligheter som från början var tänkt att vara så gott, för oss alla?
Paradiset är för länge sedan borta. Dock dröjer det sig kvar som en skugga av ljus längst in i själen. Vi vet att det finns "något annat".
Människan, Adam och Eva, vi, valde att gå vår egen väg. Att "äta av kunskapens frukt" har en konsekvens:
ORMEN SADE:
- NI KOMMER VISST INTE ATT DÖ. MEN GUD VET ATT DEN DAGEN NI ÄTER AV FRUKTEN ÖPPNAS ERA ÖGON OCH NI BLIR SOM GUDAR, MED KUNSKAP OM GOTT OCH ONT.
1 Mosebok 1:4.
Ormen hade fel. Ormen ljög. Han utlovade odödlighet, tvärtom vad Gud sagt. I dialogen låter det så här i versen före:
VI FÅR ÄTA AV FRUKT PÅ DE ANDRA TRÄDEN, MEN OM FRUKTEN FRÅN TRÄDET MITT I TRÄDGÅRDEN HAR HERREN GUD SAGT:
- ÄT DEN INTE OCH RÖR DEN INTE! GÖR NI DET, KOMMER NI ATT DÖ!
1 Mosebok 1 vers 3.
Det är Livets Träd. Att äta av det skulle ge evigt liv... Därför hade Gud satt en gräns där. Om människan skulle vara odödlig OCH ha ätit av den kunskapens frukt som hon inte kan hantera, då skulle det vara en katastrof!
Därför har Herren Gud låtit den naturliga döden vara vår arvedel.
Så drivs människan - Adam och Eva - ut ur paradiset för att leva livet så som de önskar.
Vi ser resultatet - på gott och ONT.
Nu lurar ormen på oss igen.
Det är skillnad på att Gud har tidsbegränsat vårt liv mot att vi själva gör det... Vi har inte den makten.
Vi lever inte i paradiset, trots att själva naturen på jorden verkligen ÄR ett paradis med sitt intelligenta, ekologiska system!
Som vi förstör.
Vi är utlämnade åt varandra, i en evig kamp mellan vacker medmänsklighet och den grymmaste destruktivitet från helvetet.
Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 4. Förvisad från Edens trädgård och utlämnad till lidande och förnedring lever människan sitt liv. Om inte Gud redan i begynnelsen hade längtat efter människan, kanske detta hade varit slutet på historien.
Gud vill att vi skall LEVA, inte döda oss själva. Men när vi inte orkar... när döden tycks vara ett bättre alternativ än livet... när vi tyst i natten ropar på Gud att han skall hämta hem oss... Hör Gud den bönen?
Ja, absolut!!
Jag försöker hålla de stora tårarna borta över vår grymhet.
Men det verkar som om Gud inte tar bort konsekvenserna av vårt sätt att leva. Istället finns en vädjan till oss att vända om till Honom, som är sanning och kärlek, den som på djupet kan förändra en människa att hjälpa den andre tillbaka till livet.
Och då gäller det även myndighetspersoner som bestämmer över andra människors liv.
Vänd ert hjärta till Gud! Låt barmhärtighet strömma över varje ansökan om nåd att få leva...
Förbarma dig!Jag letar efter ett bibelord.
Paulus flyr inte detta liv, han vill stanna kvar och hjälpa till så mycket han kan. Men han vet att det finns ett mycket bättre tillstånd, och det är "hos Kristus" - att få komma hem till Gud. Jag citerar från Filipperbrevet, som ger oss perspektiv:
TY FÖR MIG ÄR LIVET KRISTUS OCH DÖDEN EN VINNING - SÅVIDA INTE ETT FORTSATT LIV HÄR PÅ JORDEN GER MIG EN VINST GENOM MITT ARBETE, FÖR DÅ VET JAG INTE VAD JAG SKALL VÄLJA.
JAG SLITS ÅT BÅDA HÅLLEN; JAG LÄNGTAR EFTER ATT BRYTA UPP OCH VARA HOS KRISTUS, DET VORE JU DET ALLRA BÄSTA.
MEN FÖR ER SKULL ÄR DET VIKTIGARE ATT JAG LEVER KVAR HÄR... FÖR ATT HJÄLPA ER TILL FRAMSTEG OCH GLÄDJE I TRON...
Filipperbrevet 1:21-25.
Livet skulle ju vara vackert.Det talas ingenting om att ta sitt liv, bara att när döden kommer, då fullbordas livet och vi "kommer HEM" till Jesus Kristus.
Detta kan ge oss hopp att stå ut - men låt oss dela det med varandra, i ärlighet inför livets svårigheter, inte minst nu i de långa tiderna av isolering som pandemin orsakar.
Björn Natthiko Lindegren var ju buddhist i sin livssyn. Jag vet inte om han levde i tron på det stora utslocknandet, men nirvana är för en kristen en mycket tragisk tanke.
Vi som lever i ett personligt förhållande med Gud vet att "livet efter detta" är en fullkomning hos Kristus.
Men utan Honom är det kanske ett enda stort slocknande?
Himmel eller utslocknande?Jag avslutar mina tankar med att dela en filmupplevelse.
Igår sände SVT en amerikansk film om ett äldre par som smiter iväg på en sista semester. Mannen är dement och kvinnan har en cancer som spritt sig i hela kroppen.
De vuxna barnen skall fira sin pappas födelsedag, men då har de alltså smitit iväg med den gamla husbilen, på väg söderut mot Florida. De blir mycket arga och vill efterlysa dem.
Vad de inte vet är att den åldriga pappan och gamla sjuka mamman nu gör sitt livs sista resa.
De har roligt, det är dråpligt med hans minnesluckor, sanningar blir sagda i demens-dimman och de lever sitt liv tillsammans, in i det sista.
Donald Sutherland & Helen Mirren.Huvudpersonerna Helen Mirren och Donald Sutherland somnar in i varandras armar, med för stora mängder sömnmedicin och med motorn igång så att avgaserna läcker in i husbilen.
Den självvalda döden, i klarhet och med tacksamhet avslutad.
- Ni kommer att bli mycket upprörda och ledsna, skriver mamman i ett brev till de vuxna barnen, men vi börjar bli en börda för er och väljer du detta, i kärlek.
Filmen avslutas med två kistor bredvid varann på kyrkogården, och jag grät.
Att livet skall vara så svårt!
Gud hjälpe oss!
Himmelska burgare... typiskt USA!Bibelns perspektiv dock är att själen kan få sinnesro här och nu, trots yttre svårigheter och stora påfrestningar.
Syndernas förlåtelse, försoning och upprättelse är det som avgör om vi dör i frid, eller inte.
Detta är Guds utsträckta hand till oss alla! I alla tider!
Kroppen bryts ned, men själen blommar av Guds nåd! Låt oss aldrig glömma det.
Bed med mig orden från psalm 217:
GUD FÖR DIG ÄR ALLTING KLART
ALLT DET DOLDA UPPENBART.
MÖRKRET ÄR EJ MÖRKT FÖR DIG
OCH I DUNKLET SER DU MIG.
OCH OM JAG EJ MER FÖRMÅR
GÅ I TRO DEN VÄG DU GÅR
LED MIG VID DIN FASTA HAND
STEG FÖR STEG MOT LIVETS LAND.
Sv Ps 217:1-2.
De varmaste hälsningar, mitt i livet,
Helene F Sturefelt
Solen går ned. Och sen UPP!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar