I DÖDENS NÄRHET

I dödens närhet.

Det fattas en person runt bordet. Det är en ny gravlykta tänd i minneslunden.

När årets stora högtider kommer blir det kännbart när en anhörig har lämnat jordelivet.

Omställningen kan vara svår. 

Men det vi sällan talar om är när döden kommer som en befrielse, och svårigheter byts ut mot lättnad.

Hur svårt är det inte bland syskon att säga:

- Vem ska hälsa på pappa på Hemmet?

- Vem ska ta hand om mamma denna julen? Jag "hade henne" förra året...

Döden som befrielse.

Om relationen varit god under livet är detta dock sällan något problem. Med glädje åker man och hälsar på. Kärleken bär tvärs igenom korridorerna där det luktar sjukvård.

Med värme tar man den gamles hand och torkar munnen där saliven rinner.

Med barnslig glädje sätter man glitter i mammans tunna hår, och hon sitter uppkrupen och skrattar till Kalle Anka.

Det doftar pepparkakor och handsprit, kaffe och rengöringsmedel.

Och så kommer dagen när den gamla drar sitt sista andetag och livet är över.

Tack och far väl.

Under alla år som församlingspräst har jag erfarit två ting i dödens närhet runt jul.

Det ena är de som absolut inte vill uppleva en enda jul till - och dör runt Lucia.

Det andra är de som absolut måste klara denna julen också - och ligger och väntar tills alla varit där. Sedan går det bra att dö. Ofta på Juldagens morgon...

Därför har december månad varit en märklig blandning av Adventshögtider, begravningar, skolavslutningar, julböner och midnattsmässor - och ännu fler begravningar.

När det nya året kommer är man mycket trött. Och då skall all "verksamhet" igång...

Mitt i allt ihop har även prästen ett privatliv, en familj och det som alla kallar "nära och kära" - fast uttrycket kan vara både förljuget och påhittat.

Nu är det min tur att ha erfarenheten att gå till minneslunden på årsdagen och tända ljus.

Vi är oerhört tacksamma för att slutet blev så samlat och så fint. Tacksamhet är det som präglar minnet och stolen känns därför inte så tom.

Acceptera tomheten.

Allt det vi säger och gör under våra levande dagar är ju det som sedan ställs på sin spets i dödens närhet.

De som sällan eller aldrig får besök har förmodligen inte varit rädda om relationen till barnen. Det är ingen tillfällighet att det är som det är. 

Ofta tar man den gamles parti, men det kan mycket väl vara så att bråk och missämja nu tar ut sin rätt. Det finns alltid en konsekvens av ens beteende.

Den elaka pappan, alldeles för hård och ofta full under julen.

Den manipulerande mamman, girig och lurig med försnillade pengar.

Det är kanske de som sitter där ensamma. Det är de som i egen dödsstund få komma till besinning över vad de faktiskt gjort...

Och om vårdpersonalen har själavårdande kunskap, eller om prästen är tillkallad, kan de/ vi fråga:

- Är det något du skulle vilja hälsa till din familj?

Den frågan kan lösa knutar och konflikter till befrielse ända in i himmelen!

Men det krävs att man vågar fråga och att det inte är försent.

- Ja. Förlåt.

Förlåt.

Så får gravljusen på våra kyrkogårdar lysa av frid och försoning nu när högtidsdagarna närmar sig.

Psalmen "Den signade dag" får avsluta detta inlägg, i dödens närhet, med full livskraft.

DEN SIGNADE DAG SOM VI NU HÄR SER

FRÅN HIMMELEN NED TILL OSS KOMMA.

DEN LYSER SÅ BLID MED ALLT KLARARE SKEN,

OSS ALLA TILL GLÄDJE OCH FROMMA.

MÅ HERREN DEN HÖGSTE OSS ALLA I DAG

FÖR SYNDER OCH SORGER BEVARA.

Sv Ps 175

Varma hälsningar, Helene F Sturefelt.

Vila i frid, med tårar av regn.