MILLENIEGENERATIONEN

Hot och skillnad.

Hot om maktgalenskap eller hot om total upplösning?

- Vilken är den största skillnaden?

- Vad menar du? Mellan vad?

- Allt.

- Jaha. Den största skillnaden måste vara mellan en taliban och en söndercurlad svensk ung människa...

Det här inlägget handlar om hotet från - ja, egentligen borde jag skriva om talibanerna, men det får någon annan göra - för just nu fokuserar jag på milleniegenerationen. 

Det är de som är födda på 80- och 90-talet säger de som har definierat ordet. Jag trodde det gällde dem som föddes just vid millenieskiftet, alltså på 00-talet, men så är det tydligen inte.

Nåväl.

Full frihet.

Vad hände när den första frihetsgenerationen på 60-talet fick barn? Hur blev det när 70-talisterna fick avkomma, de som var vana vid friheten i relationer och i uppfostran.?

Gränser suddades ut. Etik och moral bleknade. Individualismen formade allt fler narcissister, med sig själv som totalt centrum.

Uppfostran var:

- Du kan bli vad du vill!

Men nu när dessa narcissistiska barn är vuxna så har de det svårt på arbetsplatserna.

De får inte alls de jobb de vill. Om de har fått ett jobb orkar de inte stanna särskilt längre - och de kommer och går när de vill. 

Ty de är fostrade med gränslöshet och frihet.

Inte att ta ansvar och visa respekt.

Jag har talat med några arbetsgivare och de tar sig för pannan. Denna generation vet inte heller skillnaden mellan "privat-jag" och arbetsrollen. Artighet och hänsyn är sällsynt, men personliga detaljer vid fikabordet desto vanligare.

Ingen har sagt till dem. De vet inte hur man för sig. 

Och skulle man säga till, då blir de kränkta. För det har de lärt sig!

Kära nån...

Identitet.

Milleniegenerationen har ingen erfarenhet av arbetslivet, ändå vill de ha dess fördelar - hög lön.

Men på frågan:

- Vad kan du bidraga med?

... tittar ögonen tomt igenom en.

- Du menar vad jag kan få ut av det här?

- Nej, inte alls! Du har skyldigheter och ska ge ditt bidrag både till den här arbetsplatsen och samhället i stort. Så, vad kan du?

- ...  ??  Googla... ?

Arbetsförmedlingen.

Vad gick snett i deras fostran? Vad gick mest snett? Eller vilken är den största skillnaden mellan en taliban och en bortcurlad svensk 25-åring?

- Talibanen fostrades med hot, stryk, rädsla och falska löften om makt och paradis. Svensken fostrades med gränslöshet som bottnande i konflikträdsla.

Det kan man säga möjligen till talliballernas försvar att de åtminstone inte är konflikträdda... (hörde du min ironi nu?).

Konflikträdda föräldrar kan inte fostra barn, eftersom konflikterna haglar från dag ett.

- Nej, nej och åter nej,eller nja... sluta tjata!! Ja, ja! Du får väl då!!

När denna generation förlorar kontakten bakåt med sina mor- och farföräldrar, då har de inte längre någon koppling till det som är våra värderingar:

- Rätt och fel, vänta på din tur, värna naturen och gör din plikt.

Det är dessa normlösa trettioåringar som föreslår att vi ska ta bort alla årets röda dagar, och så ge var och en en pott av lediga dagar... De förstår ingenting av kollektiv gemenskap och ännu mindre av kyrkans stora gemenskap.

Koppling?

Det är dessa curlingstörda unga människor som kan sitta på ett café och försöka föra ett samtal:

- Ska du vaccinera dig?

- Nej, jag vet inte.

Mobilen plingar till. Blickarna ned i knät.

- Det ska nog jag.

- Men man måste ändå hålla avstånd ju... då är det ju ingen mening!

Mobilen ringer. Det är viktigare än det fysiska samtalet.

- Så du menar att ingen ska vaccinera sig?

- Det sa jag inte!

- Men jag tolkar det så.

- Men jag så inte så, bara att man måste hålla avstånd i alla fall.

Mobilen surrar. Säkert något jätteviktigt.

- Jag har rätt att tolka dig precis som jag vill! Du vill inte ta sprutan och du vill inte att någon annan ska göra det heller! Du é inte klok!

- Men, det är inte det jag menar!!

Mobilerna laddar ur. Samtalet spårar ut. Caffelatten är slut. Ingen nådde fram.

Tyvärr, jag hittar inte på. Detta är upplevt.

Det spårade ur.

Milleniegenerationen ger sig rätt att tolka allt helt utifrån vad de känner. De har inte så mycket faktakunskap med sig från skolan, men de kan resonera och leta sig fram, ofta med sina egna känslor som drivkraft - inte alltid med respekt för någon annans åsikt.

Du ska få ett exempel till.

Många samtal hos skolans kurator handlar nu om ångest - inte vilken ångest som helst utan oron kring vem man egentligen är:

- Kan du säga om jag är en pojke eller flicka? Jag vet inte själv...

Vårt genusexpriment håller på att förstöra nästa unga generation till människor utan klar identitet.

Vid ett annat cafébord lät det så här:

- Ska du gå i Prideparaden?

- Självklart! Ska inte du?

- Jo, visst, men jag vet inte riktigt säkert...

- Vad då säkert? Vem du är, eller? Du kan vara vem du vill! Du kan vara man eller kvinna eller ingenting alls! Du kan vara en sten! Det är du som definierar dig, ingen annan!

- Jo, visst, men, vad ska man utgå ifrån?

Jag orkade inte höra mer. Förtvivlan var så stor att jag inte stod ut.

Jag är en slirvig sten.

I alla tider har vi vetat att på skalan "kvinna" finns det manhaftiga fruntimmer och feminina pimpinettor. På skalan "man" finns det grova machogubbar till mjuka känslomän.

Problemet är våra värderingar. Inte könet i sig. Jag vet att det finns mycket, mycket mer att säga om detta, men det gör jag inte nu.

Det jag vill få fram är att det måste finnas en utgångspunkt att ta spjärn emot!

De starka tjejerna är lika vanliga som de svaga killarna. Alla har sin plats. Men det finns inget att vinna på att blanda ihop äpplen och päron.

Två hormoner finns. Män och kvinnor finns definierade via biologin.

Och alla är älskade. Åtminstone av Skaparen själv. 

Hennar. Hennor.

Frihet - Gränslöshet - Normlöshet.

Det normlöshetens folk inte förstår är, att de har gjort normlösheten till norm... 

Nåde den som ifrågasätter deras val och frihet! Att över huvud taget vilja ha en norm, bryter mot deras uppfattning och då får man inte alls del av deras frihet... Så var det med det.

Stackars milleniegenerationen! Ni kan inte hjälpa att era föräldrar själva var bortskämda och konflikträdda. Men jag blir mer och mer främmande för den "verklighet" ni representerar.

Den är inte hållbar eftersom den saknar en gemensam stabilitet.

Och jag är rädd.

När flyktingar, från totalitära länder med starka auktoriteter, kommer till ett land där frihet och gränslöshet värderas högst, då kolliderar det i högsta fart. Det kan inte bli annat än konflikter.

Och det vi ser i vårt land, är bara början.

Jag vet inte vilket som är värst - maktgalenskap eller normupplösning?

Men ett vet jag - att båda ytterligheterna leder till ett samhälles undergång.

Tomt.

Nu ska jag avsluta med att leta upp ett bra bibelord, men jag är så trött och uppgiven att jag inte vet någonting just nu.

Jo, det ord som alltid inledde dopgudstjänsterna, men som är borttaget i vår allt mer sekulariserade kyrka, det vill jag citera:

GUD VILL ATT ALLA MÄNNISKOR SKALL BLI FRÄLSTA OCH KOMMA TILL INSIKT OM SANNINGEN.

1 Tim 2:4.

Hälsningar från en som känner sig som en pinne... eller ett gruskorn från forntiden.

Överdrifter? Jag önskar det vore det, men detta är vad jag erfar.

Sjögräs och sten går inte ihop.

Vårt land blir allt mer slirvigt. Det är halt, oavsett. Halt!

Helene Frans Millifelt,

- omgiven av många generationer och nationaliteter.

Halt. Oavsett.