LÅNGSAMHET med SKALMAN #vandringsfolket

Lunds stifts pilgrimsvandring.

Du vet hur det är - när man har organiserat åt andra, upptäcker man ofta att man har glömt sig själv...

Så var fallet denna dag, den 17 maj, då Lunds stifts pilgrimsvandring genom Blekinge äntligen tog sin start.
Dagen innan hade jag tittat in på tidningsredaktionerna och bett dem skriva om vandringen.
Idag, vid frukosten strax före nio, kom en journalist och en fotograf.

- Vi skulle skriva lite... Vad är det ni skall göra? Varför är man en pilgrim?

Det blev ett mycket intressant samtal som nuddade vid själarnas längtan.

Temat denna dag skulle vara LÅNGSAMHET. Jag visade en gångteknik som Leif, den gamle gymnastikläraren i Karlshamn, lärde sina elever, och fotografen kom också ihåg hans teknik!

- Lyft vänster ben sakta upp och höger hand samtidigt, håll balansen i några sekunder, sätt ned steget och gör likadant med höger ben och vänster hand...

Det kallas för "leifing" här i Blekinge - långt före allt vad chi gong heter!

När jag är trött och har för högt tempo brukar jag "leifa" hemma - gå sakta genom rummen, eller ännu hellre ute. Med en gång sjunker stressen och hela jag hittar tillbaka till mig själv.
Tack Gud för Leif!

Med start i Karlskrona, Soluppgångens Land.

Nu var det strax dags för avgång.
Jag packade min enkla lilla ryggsäck med lunchmat och lade vattenflaskorna i en plastpåse, för säkerhets skull.
De andra vandrarna var betydligt bättre rustade, för när jag tittade ut kunde jag inte se solen.

Det regnade.

Och jag som hade tunna byxor, enkel jacka och luftiga sommarskor... Vilket dåligt föredöme... Som vandringsledare bör man ju föregå med gott exempel, men min allt för enkla enkelhet skulle visa sig bli de andras styrka.

Vi gick över Stortorget bort till Fredrikskyrkan, och jag var redan halvblöt. Där väntade kyrkoherde Pamela på oss, vaktmästare Vesa hade bryggt kaffe och te och allt var förberett för sändning.
Vi bad tidegärdsbön och blev välsignade.

- Djup, mot större djup...

Djup. Dopfunten i Fredrikskyrkan.

 

Jag delade ut inplastade kartor och hade en liten överraskning med.
I pilgrimssammanhang talar man gärna om snigelhastighet istället för snälltågsfart. Först hade jag tänkt dela ut var sin liten tom snigelsnäcka... men valde istället att kopiera upp några sidor ur Bamse.

- Skalman kommer att vara vår låtsaskompis idag! Hans långsamhet bygger på ordning och reda. Mat- och sovklockan ser till att inget går över styr. Allting har sin tid. Och alla får inrätta sig efter det...
Idag har vi en gemensam sådan. Låt oss gå!

MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN
OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND
OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD

OCH TILLS VI SES IGEN, MÅ GUD HÅLLA
HÅLLA DIG I SIN HAND.

Skalman som symbol.

Kyrkklockorna ringde oss ut - nu för tiden en allt mer sällsynt klang - och vi gick ned mot Borgmästarfjärden. Vi passerade det nybyggda kvarteret vid Pottholmen, passerade Långöbron och Lokstallarna och stannade till vid Pantarholmskajen.

- Nu lämnar vi Karlskrona, byggd på 33 öar, bakom oss. Hejdå Trossö, Saltö, Dragsö, Ekholmen, Björkholmen, Stumholmen, Wämö, Verkö, Pantarholmen…

Vi kan fundera på om vi också bygger vårt liv på olika öar... Finns det broar mellan våra olika delar? Hur länkar du samman dig själv?

Långsamhet hör ihop med tid.
Det finns ett mycket vackert ord som vi använder när någon dör:
- Nu har Farmor "gått ur tiden"...
Kan vi få gå ur tiden, här i vardagstiden, för en liten stund?

Långöbron. En annan dag.

Jag läste några rader ur min pilgrimsbok "Den långsamma kärleken" - pilgrimens nyckelord tolkade in i en kärleksrelation:

"Ur tiden, i tid!
- Min tid ger jag er, säger Jesus. Eller var det frid? Det måste höra ihop! Finns det tid så finns det frid.

Långsamt vandrar Hon i kärlekens frihet. Med enkelhet öppnar Han sin famn och tystnaden omsluter dem.
Bekymmerslösheten bor i tidlösheten.
De delar närvaron. Andligheten är den tredje dimensionen.

Det är verkligen som det står skrivet:
- Min tid står i Dina händer, Gud. Hjälp mig komma ur ekorrhjulet. Det snurrar alldeles för fort.

Ur tiden i tid."

Den Långsamma Kärleken.

 

För att inte skymma sikten för varann går vi på led. Nu i tystnad, med full närvaro. Pilgrimsstaven håller takten.

Vi passerade Willys och Tullskolan. Nu tjippade det i vänster sko.
Jag svängde ned mot havet och vi gick längs vattnet, förbi Arnö till BTH - Blekinge Tekniska Högskola, med världsledande utbildningar i hållbar teknologi.

Vi tog skydd under ett överskjutande tak. Det är inte lätt att gå långsamt när det regnar...

- Att vara långsam, är det detsamma som att vara slö och lat? Är det att vara oengagerad och trögtänkt?
Långsamheten är i skärningspunkten mellan att ingenting blir gjort och att alldeles för mycket blir gjort...

Pilgrimen vill med detta ord LÅNGSAMHET vara en motvikt till höghastighetssamhället och den stress som det skapar. Effektiviteten på arbetsplatserna är bara till för att tjäna så mycket pengar som möjligt, där människans hälsa alldeles för ofta offras.

Nu räcker det, säger Skalman.

 

Vi konstaterade att studenterna på BTH har den allra vackraste utsikt över Danmarksfjärden med Sjuhalla och Nättraby tvärs över vattnet, dit vi sakta var på väg.

På smala språngar gick vi längs berget, förbi Studentviken, uppför backen och nedför Idrottsvägen.
Nu tjippade det lite även i höger sko.

Vi gick över Sunna kanal och stannade vid pumphuset på Lindesnäs. Motortrafikleden brusade intill oss. Fort och snabbt.

- Vår föräldrageneration förstår inte vad "långsamhet" ska vara bra till... För dem är det snarare ett skällsord - "Var inte så långsam!", "Skynda dig nu!" Det smakar mer av slöhet och ointresse.

Men för oss som far illa av välfärdssamhället - ill-färdssamhället som jag kallar det - är långsamheten alldeles nödvändig för att vi inte skall tappa bort oss!
Vi vill kunna ta det lugnt för att hinna tänka, känna och reflektera - utan tidspress och andra påtryckande intryck.

Lindesnäs.

 

När stressen tar sig in i våra relationer, ja då knakar det i fogarna.
Jag läste ur min rosa pilgrimsbok:

"Det är kropparnas gemenskap det gäller. Och själens. Med Anden. Det är pilgrimens mål.
Vad är det annars för poäng med att fogas samman i äktenskapet?
- Jag vill ju va' med dig! Sammanklistrad i ett enda andetag.

Men vi arbetar inte längre tillsammans, vi äter inte tillsammans och var och en har sin fritidssyssla på annat håll.
I bästa fall sover vi tillsammans.
Det blir inte något av kropparnas gemenskap när vi inte har träffats på hela dagen.
Själarna har bara mötts i en teoretisk längtan, som inte längre har täckning i verkligheten.

Stressen har ätit upp den energi som fanns på morgonen.
Denna jäkt med 'för mycket annat' och 'för många andra' ger inte relationen någon näring alls."

Är vi tillsammans?

 

Vår pilgrimsgrupp vandrade vidare förbi båtupplägget mot Skönstavik.
Där har ekarna vuxit långsamt i många hundra år. De stora träden tittade på oss, och regnet droppade från deras gröna blad.

Nu tjippade det i båda mina skor. Och jackan var genomblöt.

Vi hade gått i två timmar och nu var det dags för matpaus. Ett vindskydd på campingområdet var välkommet!

Men, min ryggsäck av äkta plast var blöt inuti... Hur kunde det komma sig? Jag hade ju till och med lagt vattenflaskorna i en plastpåse!
Kartorna var blöta, min almanacka med hela mitt liv var fuktskadat... och den mörka chokladen var i upplösningstillstånd.

För att en kork inte var ordentligt påskruvad...

Blött utanpå, blött inuti.

Skönstaviks camping.

Nu kände jag att mitt humör sviktade en aning. Det var inte roligt längre. Jag var verkligen för dåligt utrustad för det här nederbördsvädret!
Annars tillhör jag regn-älskarna, men då har jag både stövlar, vantar och regnkläder på mig. Jag bad om hjälp...

Någon trollade fram ett par extra regnbyxor, tack Bengt, och någon hade tunna plastpåsar som jag kunde ha inuti skorna, tack Eva.
Märkligt nog hade ett par torra strumpor klarat kork-haveriet.

Korkad är jag. Av-korkad.

Men mat och varm dryck gör underverk, samt toalettbesök på campingens reception.

Blöta.

 

Innan jag lämnade över vandringsledningen till Jens från Nättraby, läste jag ytterligare några långsamma rader ur min pilgrimsbok i nöd och lust:

"Det tog tid för äppelträdet att mogna. Åren gick innan förutsättningarna blev de rätta. Nu är myllan bearbetad till ödmjukhet. Mjuk humus. Trädgården vill grönska.

Hans händer gör henne vacker. Själen är långsam. Kroppen saktfärdig.
Färdig sakta. Det tar tid för kärleken att färdas, från huvudet ner genom kroppen, via själen.

Till sin älskade ger Hon det dyrbaraste hon har. Sin Tid.

De ger sig själva åt varandra i morgonljuset.
- En 'snabbis'? frågar Han.
- Nej, hellre en 'långis'... viskar hon."

JAG BESVÄR ER, NI JERUSALEMS DÖTTRAR, VID FÄLTENS GASELLER OCH HINDAR:
- STÖR INTE KÄRLEKEN, VÄCK DEN INTE FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.
Höga Visan 3:5.

Långis.

Nu gick vi in i Nättraby pastorat.
Gröna bokskogar kunde dock inte stänga ute bullret från E22:an. Asfalt kontra grusvägar.
Det droppade från min solskärm...

Vi passerade Skärva gård och de frodiga ängarna. Vi blev välkomnade till en överraskning. Vristorps gård hade öppet och väntade oss!

Vi klev in som i en tidsmaskin - ett hus från tidigt 1800-tal - och fick hänga av oss våra blöta kläder och skor.
Varm nässelsoppa med kokta nyvärpta ägg var en lisa för trötta kroppar.

Sakta återkom värmen. Och musklerna stelnade.

- Hur långt har vi kvar?
- Bara några kilometer...

På med de blöta persedlarna igen, och ut, bland körvel och timotej.

Vilket välkomnande! TACK.

 

Karl XI's ingenjörer hade sina residens i omgivningen, Af Chapman, Wachtemeister med flera.
En märklig lämning av en park kunde anas i den igenvuxna lövskogen - Engelska parken, där fina damer åkt häst och vagn som nöje.

Vi gick längs med en stenmur, hög belägen, i en "hålväg", genom skogen till Nättraby-ån.
Snart hörde vi kyrkklockornas klang hälsa att vi snart var framme, men jag blev bara stressad av ljudet.
Folk är ju inte vana vid klockklang längre... Är det någon fara på gång?

Nä... det är bara några pilgrimser som kommer vandrande...

 Hålgångsstigen.

 

 

Nättraby kyrka från 1100-talet är en av Blekinges äldsta. Nyrenoverad med "barnens hörna" och fin handikappramp gick vi in och satte oss för att fira pilgrimsmässa.

Jag hade önskat att jag kunnat klä om... Det kändes inte bra att stå där i blöta skor med vita plastpåsar som skaft...

Och altaret, som är framflyttat från väggen, var dukat "versus populum" men med samtliga ljusstakar och blomvasar framtagna, vilket effektivt stängde ute mig från närheten till de församlade...
Jag hamnade bakom allt.
Orden fick leta sig igenom guldet och silvret...

- Lovad vare Du, Herre, som...

Nättraby kyrka.

Från altare till altare.

Vi var framme vid dagens mål. Tacksamma.

Nu väntade inkvartering för dem som skulle övernatta, och vi som var dagvandrare åkte hem.

Det tar en dryg vecka att vandra genom Blekinge. Med tåg tar det 1 timme och 10 minuter...
Vilken konstig känsla av onödighet det var att sitta på tåget och se den väg som vi mödosamt vandrat i regnet...

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT åka den...

Delande. Vi. Du och jag.

Vi fick ett fint delande på vår tågresa. Att pilgrimsvandra är verkligen att göra som Jesus gjorde då han gick genom Galileen med sina lärjungar. Kyrkan ska vara synlig. Församlingen skall vara På Fötter - bokstavligt talat!

Det är vårt ansvar att ge ord som uttrycker vår andliga längtan, och det gör vi på dessa vandringar.
Att vara pilgrim idag är att hitta tillbaka till de äkta delarna av livet.

Just nu inkvarterar sig pilgrimerna i Karlshamn. På fredag kommer de till Sölvesborg... Välkomna!

Långsamma hälsningar från eder blöta

Helene F Sturefelt.


Följ vandringen här:
www.pilgrimsvagen.se

Beställ boken här:
helene.f.Sturefelt@live.se

Genomblött.