SAGAN OM FOTOSYNTESEN Symbolpedagogik

Sagobild.

Symbolpedagogik. Kolhydrater. Skogens grönska. Sagor. Assimilation. Fotosyntes. Odjuret bakom stenen. Ljusfabriken.

Följ med till Metallstugorna i Olofströms kommun. Du ska få ta del av en liten del av "Livets Förnyelse och den Inneboende Kraften" och se bilderna som penseln målade.

Det är symbolpedagogföreningen www.symbolonviaunna.se som inbjuder till en helg av inre växt och själslig mognad.
Symbolerna skulle visa sig vara mycket verksamma även denna gång, och de självinsikter som kom till oss var stora och goda.

Under tiden skapade Gud den grönaste grönska. Bokskogarna är bedövande vackra!
Och inne i de små bladen skedde underverk i fotosyntesens intelligenta omvandling av solljus till liv.

Fotosyntes pågår.

Kolhydrater är inom hälsokosten ett skällsord för många. Javisst, för den stillasittande är det ett gift. Men inte i trädens blad.
Där är kolhydraterna utgångsmaterialet för att de ska kunna bygga upp livet över huvud taget. Fetter och äggviteämnen är det som bär fram livet.

Hur ska vi någonsin kunna förstå hur solljusets enorma innehåll av strålningsenergi används av organismerna i bladet? Vem kan förstå hur bladen med hjälp av koloxiden i luften producerar syre tillbaka till oss?!

Klorofyllet absorberar solljuset in i cellernas kloroplasmer, där syrgasen bildas.
Tack vare växternas förmåga att omvandla solens strålar till syre, så kan vi andas. Och vår utandningsluft innehåller den koldioxid som växterna behöver i sin process.
Vilket samarbete!

Det låter som en saga...

Syrefabrik.

Sagan om fotosyntesen.

Det var en gång en skog full med träd och stenar. Alla levande varelser visste att de levde i paradiset. Alla utom en.

Han bodde bakom en sten, nere i den djupa tjärnen.
Den här dagen hade han smugit upp för att själv titta på den där grönskan alla var så lyckliga över.

Han tyckte inte om lycka.

Odjuret visste inte hur man gjorde andra levande varelser glada. Den enda han kunde var att skrämmas. Och ta.

Nu låg han och tryckte bakom stenen. Fåglarna hade tystnat. Det stillastående vattnet luktade illa, men de gröna bladet sög i sig koldioxiden och tillverkade nytt, friskt syre. Utan att någon hade bett dem, utan krav på tack.

Var kom odjuret ifrån?

Odjuret vill ha en reaktion från de andra, att de skulle se att han var där. Men ingen sa något. Alla var tysta.
En vrede steg inom honom, ilskan över att inte kunna språket, att inte kunna kommunicera.

- Nåja, jag vet nog hur jag ska få dem att tala! tänkte han och började slå med stjärten.

Först vräkte han omkull småbuskarna. Sedan gav han sig på björkdungen där alla smådjuren bodde. Med hård panna stångade han de stora träden så att barken skadades och saven fick svårt att stiga uppåt.
Ingen sa fortfarande något, men han hörde steg, prassel, knakningar och sus av vingar.
Skogen tömdes på sina invånare och odjuret var ensamt.

Skrämseltaktiken hade inte fungerat.

Men syret började ta slut.

Dagen börjar ta slut.

Sagans verklighet är att det är just det som händer med våra stora regnskogar i Sydamerika och Asien.
Urskogarna i Ungern är uppköpta av stora multinationella bolag som skövlar naturtillgångarna och stoppar pengarna i sina smutsiga fickor.

Sveriges skogsbolag skövlar också vår gamla urskog, vet du om det? De kör sönder markerna med sina grova maskiner och är delvis orsak till våra skogsbränder denna vår.

Odjuret finns i alla tider. Och det bor i sin slemmiga tjärn, full av girighet och främlingskap, i fonder och aktier, bevakade av andra monetära odjur.

Verkligheten drar sig tillbaka.

Vår tids människor blir allt sämre rustade för att möta det onda. Det har många orsaker, men en av dem är den tillrättalagda tillvaro vi serverar barn och ungdomar. Livet drivs inte med klorofyll för dem, utan med elektricitet - solljus i sin mest effektiva form.
Men utgångspunkten börjar i fotosyntesen! Även för data-nördar!

Alltför få får möta riktiga faror ute i naturen. Dess krafter känner de inte till - bara om det blir strömavbrott och datorn inte fungerar.

För att pojken ska kunna bli man, och flickan bli kvinna, måste vi konfronteras med riktiga hot och faror - och lära oss övervinna dem.

Sagan om Prinsessan och Grodan är en sådan berättelse, liksom Järn-Hans.

Fördjupningskurs.

När vi kom in från skogen vid sjön Halen i Olofström fick vi ställa oss framför våra stora papper och låta penseln måla.
Inte tanken, inte tjusiga motiv eller perspektiv. Bara känslan, i följsamhet.

Verkligheten ville in i bilden. Bilden blev en saga. Sagan var full av känslor.
Och kolhydrater.

Den här vintern har jag tecknat och målat under devisen "fult". Börja fult, kom över prestations-ångesten och rita något fult! Sedan händer det...
Nu målade jag fula krumelurer längst ned, raka streck i mitten och duttar överst. Fult fult fult… men roligt!

Plötsligt tog den skapande processen över och en trädstam ville ta plats. Jag målade och lekte och var glad när bilden var klar.

Men vad såg jag?

Ur det fula upp och ned...

Inte bara en solglänta i skogen, utan också de stora stenarna och den skrämmande tjärnen.
Och odjuret...

Vi människor tillhör samma eko-system som övriga naturen. Det är kanske onödigt att säga det, men många blir förvånade över när de blir vår-trötta; att saven stiger även i oss och ljuset gör ont - eller höst-deppiga då mörkret gör oss näringsfattigare.

Klorofyllet (grekiska cloros = blekgrön och fyllon = blad) har en liknande kemisk sammansättning som hämaglobinet i vårt blod. Vi hör ihop.

När vi hugger ned träd i städerna så försämras syrehalten.
När vi tycker att "träd skräpar ned" så glömmer vi trafikens oerhörda skadeverkan på luften.
När vi sågar ned träd på tomten så kryper fukten in i husgrunden.

Okunskapen och dumheten gör oss till små odjur. Vi sågar av den gren vi sitter på.

Allvarligt talat - utan träd bildas inget syre på jorden.
Utan fotosyntesen dör vi.

Lämna datorerna och gå ut och lär känna träden!

Lär känna mig.

Tillbaka till sagan.

Alla djuren hade samråd bortom skogsgläntan. De visste att om odjuret fick fortsätta förstöra grönskan så skulle de snart vara döda allihop.

- Hur ska vi göra? pep Lövsångaren.
- Vad är odjurets svaga sida? tänkte Ugglan psykologiskt.
- Kanske han bara är hungrig? funderade Rådjuret.

De beslöt sig för att samlas nere i tjärnen. Genom en underjordisk gång tassade skogens alla djur dit, även fåglarna. Tillsammans skulle de möta den Stora Faran.

Odjuret hade tråkigt i skogen som han hade förstört. Solen brände och allting var fördärvat.
Han var mer missnöjd än någonsin. Det var bättre nere i det svarta vattnet.
Han kravlade dit och dök ned i den tjocka sörjan.

Dyker ned.

Konstigt.

Längst nere på botten var det liksom ett osynligt ljus.
Där brukade det vara mörkare än i graven... ja, det var en grav, för levande döda, för Odjur.
Nu verkade som om någon var där.

En närvaro.

- Hallåååå… gurglade han, men väntade sig inget svar. Jo, det gjorde han, innerst inne, men det erkände han inte. Han erkände aldrig sina behov, ty ett odjur har dödat alla sina känslor.

Från sin underjordiska gång hade alla skogens varelser samlats under tjärnen. En tunn hinna av spindelväv skyddade dem från det slemmiga vattnet.
De ställde sig i en ring, tätt tillsammans, fjädrar mot päls, klövar vid tassar och de såg varandra i ögonen.

I mitten lade de gröna kvistar från bokskogens grenar.

Med ett hjärta andades de tillsammans. Sakta och långsamt. Ut och in, in och ut. De samlade all sin rädsla i varenda andetag och lade all sin själ i det som nu hände.
Luftbubblorna som bildades fyllde de med ljus, sparat solljus som de nu ville ge.

Blubb, blubb, blubb….

Ljusbubblorna kommer upp.

Naturens under, given av Skaparen, låter de kemiska föreningarna byggas upp av solljuset.
Gud låter den viktigaste fotosyntesen ske genom växternas kolsyre-assimilation.

Läran om livet. Bio-Logi.

Endast gudsförnekaren kan hugga ned träd och skövla skogar.
Endast människan kan förneka Gud.
Men djuren lever i enhet med honom. I respekt. Assimilerade.

Av latinet assimilare = göra lik, och similis = liknande, omvandling till likhet med något, sammansmältning.

Men människan har klippt av sina band till Skaparen och det skapade. Var kom odjuret i bilden ifrån? Jag lekte ju bara med penseln... Nu blir jag orolig. Vilka krafter är i görningen här, egentligen?

Det undermedvetna vill tala.

Kan inte hindra det undermedvetna.

Odjuret såg ljusbubblorna närma sig. Han hade aldrig trivts i ljuset, mörkret var hans plats.

Hans skinn var fläckigt.
Han var för okunnig för att förstå att han led av nedsatt bildning av klorofyll. Hans kropp var försvagad på grund av för lite närande kolhydrater, och han hade knappt någon förmåga kvar att förvandla koloxiden.

Syrefattig till kropp och själ blev han allt argare.

De gröna kvistarna under botten var fulla av näring. Med ljus och högre värme kunde de bilda stärkelse, var det lite kallare så omvandlades det till socker.

I trädets fröer fanns en jämvikt mellan fett och socker. Som reservnäring kunde sockret förvandlas till fetter i de gröna bladen.
Om de fick för lite vatten, då bildades fett vid uttorkning, men var det regnigt och skönt då återbildades sockret vid frönas svällning.

Men det här ljuset var annorlunda.

Anar ljuset.

Djurens luftbubblor var fyllda av ljusgrönt syre.
Ljuset hade gjort ett för ögat osynligt avtryck, men odjuret var känsligt för denna foto-typi (grekiska  fos = ljus och typi = avtryck).

Nu gick livsljuset igenom spindelväven och nuddade hans känselspröt vid nosen.

Det gick som en elektrisk stöt igenom honom, värre än blixten.

Djuren där nere andades kärlek, andades, andades... Ande.

Det grumliga vattnet började klarna och slem-parasiterna upplöstes.

Odjurets vita fläckar läktes. Sakta återfick han sin sidenskimrande gröna päls, som han en gång haft vid livets början.
Nu var vattnet så klart att även solljuset uppifrån nådde ned.

Klart.

- Uppdraget slutfört, sjöng Lövsångaren.
- Vi har botat mörkrets isolering med ljusets gemenskap, hoade Ugglan vist.
- Vi har mättat honom med välsignat klorofyll, mumsade Rådjuret.

Sedan den dagen fick Odjuret, eller Smaragd-Olle som de kallade honom, ligga där bakom stenen, och vakta så att ingen annan ondskefull varelse skulle kunna ta sig in i paradiset.

Han var förvandlad av smådjurens mod att övervinna det som de fruktade mest.

Girigheten.

Nedgång. Undergång.

  NU GRÖNSKAR DET I DALENS FAMN
  NU DOFTAR SKOG OCH LID.
  KOM MED, KOM MED PÅ VANDRINGSFÄRD
  I VÅRENS GRÖNA TID!

  VAR DAG ÄR SOM EN GYLLNE SKÅL
  TILL BRÄDDEN FYLLD MED VIN
  SÅ DRICK, MIN VÄN, DRICK SOL OCH DOFT
  TY DAGEN DEN ÄR DIN!

Dalens famn.

Sagor är verkligheten i koncentrat.
Där finns alltid resurser, gåvor, sammanhang men även faror och hot som måste övervinnas, precis som här. Sanningar omvandlade till teater. Rollfigurer som speglar oss.

Vår tids sagoprinsessa heter Greta Thunberg. Hon har ingen krona men ett hjärta av gull och en tanke knivskarp som silver. Och hon blandar inte ihop känslor med pengar. Hon avslöjar maktens girighet i deras slemmiga korridorer.

Frågan är nu om vi alla kan samlas i en ring och andas livssyre in till dem som har makten att bestämma.
Eller, frågan är om inte vi har större makt än de - konsumenten styr ju marknaden.

Makt att måla livet.

Frälsningen kom till Odjuret genom livsljuset. Men alltför många har sina blodvattiga fläckar kvar av otro och ovilja.
Sanningen om oss är också denna:

DET SANNA LJUSET, SOM GER ALLA MÄNNISKOR LJUS,
SKULLE KOMMA IN I VÄRLDEN.
HAN VAR I VÄRLDEN OCH VÄRLDEN HADE BLIVIT TILL GENOM HONOM.

MEN VÄRLDEN KÄNDE HONOM INTE.

HAN KOM TILL DET SOM VAR HANS,
MEN HANS EGNA TOG INTE EMOT HONOM. Joh 1:10.

Dock fortsätter texten så här:

MEN ÅT ALLA DEM SOM TOG EMOT HONOM
GAV HAN MAKT ATT BLI GUDS BARN. Joh 1:12.

Tack.

Verklig saga.

Nu ska jag gå ut i skogen och äta solljus och kolhydrater. Några boklöv i salladen är en hälsning från Skaparen själv!

Klorofyllfyllda hälsningar,

Helene F Sturefelt,

- symbolpedagog, trädherde, livsälskare, sagoskapare, bildmålare och Bibelläsare.

Ljuset in i världen.