Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 26 maj 2019

GÅ RUNT KROKSJÖGÖLARNA pilgrim Södra Hoka

Retreat på S Hoka.


Det var en seg backe upp.
Vandringsstarten vid Södra Hoka kursgård började med uppförsbacke.

Orkar du följa med på en pilgrimsvandring till?
Det går runt och det går krokigt, precis som det här livet vi försöker leva. Och ibland fastnar vi i gölarna.

Det är mycket nu... Förutom Lunds stifts stora pilgrimsvandring genom Blekinge och Skåne så sker andra vandringar parallellt. Behovet är stort. Den andliga längtan är djup.

Och vi har redskapen.

Andlig längtan.


Den stressade nutidsmänniskan inser att om hon inte lugnar ned livstempot, ja då går hon under. Vi går sönder. Bryts ned.
Till vems glädje?
Därför är alla dessa pilgrimsvandringar en livräddning som hjälper oss tillbaka in i livet.

Så, tack Gud för uppförsbacken! Vi fick inte upp hastigheten... Redan i starten var tempot långsamt, och andningen otränat hög.

Denna helg inbjuder Karlskrona stadsförsamling till retreat på S Hoka, norr om Karlshamn.
Vi tar Jesusorden på allvar.

KOM, LÅT OSS DRA OSS UNDAN, SÅ ATT NI FÅR VILA ER LITET.

Lunds stifts lilla stiftsgård.


Våren är i full gång att övergå i sommar. Det blommar, doftar, kvittrar, galer, sjunger och yr pollen och sälg-svansar och maskrosfrön över allt!

Ett tag trodde jag det låg övervintrad snö i vägkanten, men det var ett av lövträden som släppte sina ystra fortplantningsorgan... Sälgen. Salix, på latin. Dess mjuka "videkissar" har vuxit till långa svansar, som man nästan blir rädd för där de ligger på marken.

Skumt.

Det yttre landskapet fick nu hjälpa oss att återspegla vårt inre landskap. Träden blev vår följeslagare.

Hur rotade är vi?
Är vi som tallen, med djupa rötter? Eller som granen, med breda, ytliga rötter? På fel plats faller granen lätt när stormen kommer, medan tallen står pall...

Skumt. Snö? Nej, frömjöl i mängder!


Hur ser din stam ut?
Är barken avskavd, sårad eller seg och stark? Har den livskraft nog att "valla över" skadorna och skydda dig?

Själens sår syns inte utanpå skinnet. Men de känns. Ibland kan de inre såren göra så ont att det även värker utanpå huden.

- Rör mig inte!

Läkedomen behöver komma inifrån. Med kärlek. Och förlåtelse. Då övergår ömheten till en annan ömhet.

Såren övervallas och läker. Inifrån.


Om du vore ett träd - hur ser dina grenar ut?
Kommer grenarna direkt där nere eller dröjer det till ända upp i toppen innan det händer något?

Prova att hålla ut dina armar runt dig själv. Låt dem svänga löst runt kroppen. Sträck sedan ut dem i sin fulla längd och fortsätt sväng.
Ser du vilken stor plats du tar! Likt trädets grenar markerar dina utsträckta armar var gränsen går för din person, varken mer eller mindre.

Om någon har tvingat dig att fälla in armarna och brutit dina grenar, så är det svårt att hålla balansen. Försök!
Gud har gett oss var och en lika mycket stor plats. Var så god och ta den!
Och var rädd om din integritet - släpp inte in någon innanför armarnas cirkel om du inte själv vill det.

Integritet. Avstånd. Närhet.


Vi fortsätter jämförelsen med träden, som vi är så lika.
Din krona, hur ser den ut?
Stor och ståtlig? Eller liten och ynklig?

Vi stannade upp på grusvägen och såg oss omkring. När man vandrar har man tid att lägga märke till hur det verkligen ser ut.

En knäckt björk stod intill oss. Det var lätt att känna igen sig i den.
Slagen till marken av utmattning, sjukdom eller arbetslöshet.

En annan björk längre bort växte snett och skrumpet, utan näring med dåligt rotsystem. Ändå försökte den sträcka sig uppåt.
Som en nutidsmänniska utan kontakt med sin själ.

Men bokträdens stammar var stabila.

Stabila stammar.


Vad hjälper det om jag vinner på Bingolotto men inte känner mig själv? Eller om vi vinner på Postkodlotteriet men förlorar oss själva?

Den viktigaste uppgiften vi har är att komma i kontakt med våra äkta känslor och tankar för att veta vem vi är.

När vi lär känna oss själva, då lär vi också känna Gud.
Och när Gud kommer in i våra liv, då blir vi oss själva, på riktigt!

Under tiden går vi runt och är halvdana kopior av andra... eller en snedvriden variant av oss själva. Som den där björken...

Jesus sa:
- VAD HJÄLPER DET OM DU VINNER HELA VÄRLDEN MEN FÖRLORAR DIN SJÄL?

 Jubla min själ så grant det är!


Lövskogen var bedårande vacker omkring oss! Grönt, grönt, grönt och ännu mera grönt!
Träden växer utan bekymmer.

Vi gick ned på en stig mot en av Kroksjöarna. Där var en liten brygga och en båt. Och gott om mygg...

Naturen ger oss perspektiv. Staden förvänder perspektiven, särskilt vad gäller tid och ork.
Det är då oron kommer. Rädslan att inte räcka till. För det gör vi inte.
Bekymren tornar upp sig.
Vi vet inte var vi ska börja...

Till slut blir vi som asplöven - skakar för minsta påfrestning. Känsliga, med behov av hjälp.

Stora tallen skyddar lilla aspen.


Men här ute mitt i skapelsen, rättar allt liksom till sig och får sina rätta proportioner.

Träden talar. De visar oss sammanhang.

Utan oro.

Vi sjöng bönesången från Taizé:

KÄNN INGEN ORO, KÄNN INGEN ÄNGSLAN,
DEN SOM HAR GUD KAN INGENTING SAKNA...

Livet är krokigt.


Kroksjöarna slingrade sig genom skogen. Vi såg blått vatten både till höger och vänster, och grusvägen svängde följsamt.

På ett ställe hade de gallrat i skogen. Sly och småbuskar låg fällda för att ge plats och ljus åt dem som behövde växa sig stora och starka.

Träden växer i tysthet. Tystnad råder. Stör ej - livet pågår här...

En gren hängde över vägen så vi fick ödmjuka oss och böja oss under den. Vi stannade upp och lät det yttre tala till vårt inre.

- Röj upp! Ta bort det som är för mycket! Städa. Ge plats. Släpp in ljus.
Låt inte det ta kraft som ändå ingenting blir.

Tystnad. Ett nödvändigt pilgrimsord i protest mot allt buller, som ingenting har att säga.

Är träden tysta?
När vinden går genom dem, då talar de.
När blåsten tar tag i träden, då kan de röra sig - annars är de stilla. Det kan bli en sinnebild för oss, att när Guds Heliga Ande tar tag i oss, då kan vi verkligen både tala och röra oss!

Ödmjuka dig. Ge plats.


Enkelhet.
Vi satte oss ned vid ett vindskydd, på träbänkar som var solvarma och inbjudande.

I kanten växte ogräs. Maskros och lomme. Men, om "ogräset" har namn, då kan det väl inte vara en o-växt? Nej, just det!

Alla fick var sin liten kvist av den oansenliga växten lomme. Den är så enkel att ingen ser den, tunn och intetsägande.
Men titta noga...

Små vita fina blommor i toppen. Och fröställningarna liknar ju - hjärtan!!

Pilgrimen vet att i enkelheten går det lättare att leva. Där får kärleken plats!
Men allt som komplicerar livet, det vill vi säga nej tack till.

Lomme. Med hjärt-påsar!


Omgivningarna runt Södra Hoka är mycket vackra, har jag sagt det?!
Nu stod vi mitt emellan Kroksjöarna. Känsla av frihet grep tag i mig.

En grillplats inbjöd till rast. Den hade sitt grilljärn fastkedjat, och det ledde tankarna till frihetens motsats, nämligen bundenheten.

När vi som moderna pilgrimer talar om Frihet så hör det ihop med äkthet. Utan sanning når vi inte friheten.
När vi ljuger för oss själva, eller sitter fast i våra livslögner, då är vi verkligen inte fria!
Det går inte att tala om frihet över huvud taget om vi inte vågar genomskåda oss själva och vårt sätt att leva.

En gul fjäril fladdrade förbi. Inte bara en - flera! Det är ett tecken på att naturen mår bra och att den biologiska mångfalden fungerar.
Vilken underbar hälsning av frihet, du lilla fjäril!

Fjäril på kärrblomster.


Vi stannade lite längre, bortom tid och rum, och lät oss bli ett med gräset, vattnet och solens värme på bänken.

För många stadsmänniskor är naturen bara ett tillfälligt besök... medan stadens tekniska samhälle är det verkliga livet.
Hur har vi kunnat vända allt så till sin motsats?

Vi kände alla hur livsglädjen strömmade genom kropp och själ där vi satt, eller låg.
Staden var mycket långt borta med sin krävande ytlighet och ständiga uppkoppling till oväsentligheter.

Jag ville inte gå vidare...

Det riktiga livet.
 
 
Pilgrimens sju nyckelord är en mycket god vän, som hjälper mig hålla riktningen.
Jag lade mitt armband av träpärlor på en sten och blickade ut över stora Kroksjön.

Mitt liv har varit mycket krokigt, tänkte jag, så pass krokigt att jag ibland upplever det som att jag lever det baklänges... ungefär som roddbåten, där man ser var man har varit, men inte säkert vet vart man är på väg.

Så är det förmodligen för alla.

Utan fästpunkt för blicken ror man till slut i cirklar.

Fästpunkt.


Naturreservatet där vi befann oss har gjort fina stigar även för hjulburna vandrare. Där var det slätt och enkelt att gå. Tack.

Vi öppnade en grind och gick över en äng med smörblommor. Har jag sagt hur bedövande vackert det var? Ja, det har jag...
I naturen är andligheten en självklarhet, utan dogmer och tankesystem.

Hjärtat anar mycket väl att skapelsen har en Skapare. Så enkelt, lika enkelt som att bullen har en bagare.

Andlighet står i motsats till materialism. Tömmer vi det materiella på sin mening, då förlorar vi andligheten.
Tömmer vi andligheten på fysisk materia, ja då svävar vi i luften, utan förankring i den värld vi lever i.
Materiell andlighet. Med prickar...


Jag berättade att den andlighet jag vill ta del av inte får vara flyktig som maskrosens flygande fröer. Den får inte vara bländande gul som solrosorna, som blommar kort men sedan är över.
Min andlighet ska helst inte vara som brännässlan, som sticks och bränns med makthierarkier och fundamentalism.

Nej, den andlighet jag vill leva i är som granen... Den sträcker ut sina skyddande grenar över den som söker skydd, den ger näring med sina ätbara gröna skott och hon är städse grön, i evighet...

Dessutom påminner granen om korset. Tittar man riktigt nära kan man se att de nya små grenarna som växer ut på de stora liknar ett vinklat kors...

Jag har försökt leva som kristen på egen hand, utan bibelläsning, utan bön och gudstjänstgemenskap.
Det gick mycket, mycket dåligt...

En andlighet utan Guds ord har ju bara människans ord att hålla sig till - och det är inte andlighet!

Detta hör ihop med pilgrimsbandets sista pärla.

Delandet.

Smörblomsängen.


Omgiven av mygg och doftande liljekonvaljer funderade vi på motsatsen till delande.
Det är att behålla allt för sig själv - sin tid, sin kraft och sina tillgångar.
En sådan individualism som struntar i kollektivet blir snart till ren egoism. Det är andlighetens motsats.

Delandet botar individualistens självfixering. Den andlighet jag lever i behöver ha ett flöde till andra, i en social och diakonal omsorg som är läkande, länkad till Guds eget hjärta.

Inget träd i skogen kan leva utan de andra.

Jag såg en stor rotvälta där en liten gran hade fått fäste och växte rakt upp ur den fallna kompisen... Det var vackert! Den stora stormfällda granen med sina grunda rötter gav näring och nytt liv åt den lilla granfröken.

Liljekonvaljer ringer in Mors dag.


Våra två timmar på vandring kändes som en tidlös evighet.

Vi var tillbaka på kursgården och dess blommande rhododendron.

Det är en gåva och en ynnest att få vara på retreat några dagar, dra sig tillbaka för att hämta andan, anden.
Vi har varit i tystnad, fått del av Jesusord i meditationer i kapellet, enskilda samtal, vila och en och annan Power-nap. Kraft-tupp-lur...

Och jag vet att vi gör skillnad, även för er som inte varit med. Blotta tanken på att det finns människor som söker ett annat sätt att leva, ger en eftertanke och förhoppningsvis inspiration till att själv vilja leva så.

Lugna hälsningar från eder pilgrimsledare,

Helene F Sturefelt, trädälskare och stav-vandrare,
- som ska gå och rösta till EU-valet nu.

Lysande utsikt!


P.S. Hoppas att vi ses nästa vecka nere i Lund, då alla pilgrimsvandrare sammanstrålar till en festgudstjänst i Domkyrkan kl 11.00.

Pax et Bonum.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Sten och löv. Liv i båda.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar