NATUREN; MIN FÖRSTE ÄLSKARE

Sanden. Huden.

Min hud säger att jag finns till. Jag känner, alltså existerar jag. Skinnet är så känsligt! Motsatsen till allt digitalt liv.

Huden är på riktigt.

Jag känner beröringen, så lätt, så varsam.

- Andante, andante! sjunger Abba, ta det lugnt med mig, var varsam. Andra har gjort mig illa. Nu vill jag vila.

Det har regnat kraftigt. Jag går ned till stranden och ser hur sanden är alldeles prickig av hårda vattendroppar.
Alla spår av fötter och badgäster är borta.

Naturen sätter själv sina spår.

Och jag är en del av den.

Borta är sommarens spår.

Det är högvatten. Stranden har krympt. Jag doppar handen i det svala oktobervattnet och huden stänger porerna.
Bottnen är räfflad på samma sätt som min gom.

Märkligt.

Jag har hela havet i min mun!

Och tungan är en fisk.

Strandtunga.

Äntligen grönskar trädgården igen. Gräset är grönt och växtligheten har tagit ny fart, trots att det är tid för vila.

Jag knipsar av de stora stockrosorna. Fröerna hoppar ut ur kapslarna och letar sig ned mellan plattornas springor.
Jag försöker samla ihop några, och strör dem mot grannens fula staket istället.

Vi behöver mer skönhet.

Naglarna gräver i den svarta jorden. Jag känner doft av persilja och plockar in de sista gröna buketterna med dess klorofyll.

Med slutna ögon drar jag in dofterna.

Jag ser bättre när jag blundar. Jag känner bättre när jag inte ser. Och du är alltid nära.

Ser bättre.

Genomsvett går jag ned till stranden igen. Vindarna har kastat upp tång i svarta högar.
Vattnet är oklart av sand som inte fått ro att lägga sig.

Ska jag bada?

Absolut!

Fötterna är redan i och signalerar att det är... kallt...
Jag sätter mig i vattnet och lutar mig bakåt. Ryggen omsluts av iskallt silvergrått stål. Havsvattnet väcker mig med sin sälta och en våg knuffar upp mig på stranden.

Tre gånger går jag i. Huden arbetar för högtryck, att stänga alla porer.
Nu lägger jag mig i, igen. Det känns genast lättare. Nästan skönt. Riktigt gott!

Tångberg.

 

I somras låg jag i vattnet länge. Hela kroppen var omsluten av vattens sidenlena omfamning.
Det är så sensuellt...

Havet - min förste älskare.


HERRE, UPP TILL HIMMELEN RÄCKER DIN NÅD
OCH DIN TROFASTHET ALLT UPP TILL SKYARNA.

DIN RÄTTFÄRDIGHET ÄR SOM VÄLDIGA BERG
DINA LAGAR SOM DET STORA HAVSDJUPET

BÅDE MÄNNISKOR OCH DJUR HJÄPER DU, HERRE.
Psaltaren 36:6-7.



Skaparen vänder sitt ansikte emot mig och ler.
Vi är bästa vänner.

Min Moder var ett urtidshav... och min Fader älskade in livet i det.
Här ligger jag och lever - och vaggas av livet själv.

Lika djupt som havet är Skaparens naturlagar, så full av intelligens att Gud till och med ritade samma mönster i min mun som på sandstrandens botten!

Uppvaktad av den store Älskaren.

Uppvaktar.

Kärleken frågar inte efter något. Den bara ger. Gränslöst. Villkorslöst.
Av nåd.

Bara för att den vill.

Och jag tar emot denna nåd, att få finnas till.

HUR DYRBAR ÄR INTE DIN NÅD, O GUD!
MÄNNISKORS BARN HAR SIN TILLFLYKT UNDER DINA VINGARS SKUGGA.
Psaltaren 36.

Under dina vingars skugga.

Att följa. Att fatta. Att förstå.

Först en linje. Sedan en yta med relief. Därefter en tredimensionell bild.
Då kan jag följa, fatta och sedan förstå.

Det är den berättande tekniken. Den narrativa pedagogiken, som jag ger dig nu.

Skaparen gör på samma sätt.

Först ger Han mig en linje att följa i mitt liv. Sedan kommer kontrasterna med skrovlig yta och okända djup. Lagom till medelåldern inträder förståelsen.

- Jaha... är det så mitt liv har blivit. Jasså… var det därför som det hände när jag...

Nu förstår jag.

Jag går fram till brunnen och tittar på vattenstrålen. Det forsar fram med friskhet. Jag böjer mig fram för att dricka, men strålen är för kraftig. Det plaskar till i ansiktet.

Genomblöt backar jag lite, och skrattar.

Så lite vi tåler. Med tanke på vilken kraft ursprunget har. Och en del kräver att med hjärnan förstå det som bara de blundande ögonen kan fatta.

Guds existens.

Och min egen.

Två under - i ett!!

Varifrån? Och varthän?

DE BLIR MÄTTADE AV RIKA GÅVOR I DITT HUS
OCH AV DIN LJUVLIGHETS STRÖM GER DU DEM ATT DRICKA.

TY HOS DIG ÄR LIVETS KÄLLA
I DITT LJUS, SER VI LJUS.
Ps 36.


Vinden tar tag i mig. Inte heller den kan jag se, men huden känner och vet.
Blåsten ger mig motstånd.

Naturen lär mig veta min plats.

Vet jag inte det, utan förnekar dess kraft, då går vind och vatten samman och driver upp de våldsammaste vågor.
I ett ögonblick sveps människan bort.

Gubben Noak visste. Nutidsmänniskan vet ingenting. Livets källa - "okänd".

Källa okänd.

Vatten ger liv. Vatten tar liv. Vinden driver storm. Stormen öppnar havet, på nytt och igen, för människans räddning undan fiender och syndaflod.

Kom, syndaflod! Rena och tvätta vitt!
Dränk ondskan och svälj den girige ned i din buk. Låt den ogudaktige få smaka sitt eget förakt.

Naturen behöver inte människan. Hon är likt löss i håret, tärande barkborrar i skogen, fästingar som biter sig fast och suger ut - och lämnar sår och infektioner efter sig.

Men människan behöver naturen.

Skölj bort!

 

Havet älskar vinden.
Vinden är förlovad med vattnet.
Tillsammans skapar de ett äktenskap ur Guds hand - för evigt oskiljaktiga.

Endast människan står bredvid och tittar på. Förundrad. Skamsen. Skuldtyngd, av sig själv.

LÅT INTE DE HÖGMODIGAS FOT KOMMA ÖVER MIG
ELLER DE OGUDAKTIGAS HAND DRIVA MIG BORT.

JA, DÄR LIGGER OGÄRNINGSMÄNNEN FALLNA
DE ÄR NEDSTÖTTA OCH KAN INTE MER RESA SIG.
Ps 36:12.

Gud, du är Ljus. Du är vatten.

 

 

 

 

Törstig och utarmad. Hungrig av sitt eget förnekande svälter den girige ihjäl. Förblindad av sin syn faller människan offer för sin egen synvilla.

Men genom molnen anar trons människa Guds närhet.

I vattenstrålen bryts ljuset och tar sig in i själens djupaste mörker, ty där hör ljuset hemma.

Människans tårar är hennes räddning.

Gråt!

Gråt floder. Gråt ut syndafloden ur ditt hjärta!
Gråt. Och förlåt.

Gråt dina tårar!

Ella Hillbäck skriver:

"Din hud har sagt att jag är till.
      Jag lever, har en kropp vid min.
      Ett motstånd mot det tomma.

Här vid din sida blev jag till.
      Du samlade det splittrade.
      För du är till - jag känner dig:
      En annan hud än min.

Jag famlar i förvåning
      mot denna hud och muskelvägg:
      En naken gräns av människa.

Av samma ensamhet som min."

Kom, min älskade!

 

Jag ger er till varandra, säger Herren.
Jag ger er livet, naturen, sången och kärleken.

Naturlagarna bor även i dig, du lilla människa på jorden.

Vänd ditt hjärta till den som jag ställer framför dig. En kropp vid din kropp. En själ nära din själ. En ande, fylld av min närvaro.

Så kan ni älska varandra, med huden, lukten, hörseln, synen, smaken - ja, med all er känsel!

- Andante, andante. Ta det sakta. Gå lugnt. Var varsamma med varandra, ty när är så ömtåliga.

Var varsam.

Den som ger skall få. Den som tar skall mista allt.

Den som blundar skall se. Den som tränger sig på skall bli bortträngd.

Den som älskar skall bli älskad. Den som hatar skall bli hatad.

Förlåt, och det skall vara förlåtet. Döm inte, så skall du inte bli dömd.

BE SÅ SKALL NI FÅ.
SÖK SÅ SKALL NI FINNA.
BULTA, SÅ SKALL DÖRREN ÖPPNAS FÖR ER.
Jesus i Bergspredikan, Matteus kap 7:7.

Naturen; min förste älskare.
Skaparen - min allra första kärlek!

Kristi kropp för mig utgiven - ett bröd, en oblat, som smälter på tungan, i gommen, där livets hav flödar, av kärlek.

På återseende.

Helene F Sturefelt,

- amatörfotograf vid Blekinges stränder.