Krax! Vart är ni på väg?
Vart är vi på väg?
Vi spanar efter framtiden och undrar vart vägarna nu vill leda oss.
Det har varit stort nationellt pilgrimsmöte i Göteborg den 19-21 oktober.
Pilgrimsrörelsen i Sverige är 20 år i sin moderna form. Gustav Vasa skulle bara veta vad han förbjöd... och hur det har uppstått igen, femhundra år senare, med full friskhet!
Jag vill dela några tankar från detta möte, där Masthuggskyrkan var platsen där vi träffades.
På högsta platsen vilar denna relativt nybyggda kyrka, och fungerar som ett landmärke för sjöfararna.
Utsikten över Älvsborgsbron är magnifik!
Och klocktornet blir samtidigt den ledfyr som Jesus själv är för oss.
Masthuggets kyrka.
Göteborg är min födelsestad. Min känsliga kropp jublade över att åter få vara på de breddgrader där jag föddes. Hemma. Naturen ser ut som den ska. Folket pratar som de ska.
Jag behöver inte känna mig vilsen eller främmande.
Vilken känsla!
Pilgrimsrörelsen är en mycket god ingång för många att ta sin längtan efter tro på allvar.
När man går i långsam takt får tankar och känslor plats. Tystnaden är viktig - i gemenskap med andra!
Mitt hemlands språk!
Första SPANINGEN.
Martin Lind, biskop emeritus, åkte med samma tåg som jag till mötet.
- Hej Helene!
- Hej Martin!
Oavsett titlar är vi Guds folk på vandring. Det är fint.
Biskop Martin vill ha en politisering av pilgrimsrörelsen.
Han tog sin utgångspunkt i ett tragiskt mänskoöde i Ungern.
- I Ungern blev en man skjuten för att han var rom. Han fick ingen rättegång och familjen utarmades totalt. I detta Europa, där folkrensning fortfarande sker i smyg, vandrar vi... Det håller inte! Vi måste få ett politiskt ansikte!
Altaret, Masthuggets kyrka.
Han fortsatte:
- Kyrkan reagerar inte, varför? Jo, då riskerar de att få hela sitt anslag indraget av staten och då kan de inte existera alls...
Vilken återvändsgränd!
Jag tänkte många tankar.
Utan pengar - ingen sanning. Med pengar - andras sanning. Den fattige har sitt att säga, den rike något helt annat. Endast Gud ser hela sanningen.
Men vem ska säga den?!
Och vad får det kosta?
Vad händer med vår egen Svenska kyrka om ekonomin rasar ihop p g a medlemsras? Blir vi ärligare då? Eller tystare?
Vilken tystnad?
Martin Lind hade tre punkter i sin framtida spaning:
1. Samhörighet. Pilgrimsvandringarna är en protest mot splittring. Den visar att vi alla är Guds avbild.
2. Enkelhet. Vi kan alla förenas i de mänskliga villkoren. I det ligger också en medvetet grön livshållning.
3. Tystanden. Den är helt avgörande! Tystnaden är guld värt. Det är demokratins rum för allas tankar och böner.
Kyrkans timmerbjälkar.
ANDRA SPANINGEN kom från Sofia Olsson.
Vart är vi på väg? Behöver pilgrimslivet ta en paus?
1. I 1 Mosebok läser vi om Hagar som fick en fråga av ängeln:
- Varifrån kommer du?
Hagar svarade:
- Jag har rymt... och svarade egentligen inte på frågan.
Kan vi hitta våra svar bakåt? Vad kan historien lära oss?
Idag är vi på väg rakt in i klimatkriser och flyktingkriser. Vår kontext är sekulariserad och vi står inför stora utmaningar. Större solidaritet kommer att krävas av oss.
2. Paus? Lyssna på kroppen!
Vi är så styrda av schema och planeringar att kroppens rop och behov inte hörs. Pilgrimen får inte ha så bråttom på sina vandringar att pausen inte får plats.
Även den spontana vilan är viktig när värkande ben gör sig påminda.
3. Hållbarhet. Pilgrimen vill bidraga med ett lugn så att livet blir hållbart.
Vandringspaus.
TREDJE SPANINGEN kom från journalisten och katoliken Gert Gelotte.
Han pratade runt ämnet i cirklar så jag kunde inte anteckna... Jag behöver struktur för att kunna lyssna. Det här var mer en berättare. Gott så.
Några lösa meningar präntade jag dock ned:
Vem är den frivillige vandraren i Sverige idag?
Vem är den ofrivillige vandraren? Kan man verkligen kalla en flykting för pilgrim?
Nja... i viss mån... Bönen förenar. Bönen om ett nytt liv i trygghet.
Är tiggaren en pilgrim?
Nja... även här förenar bönen, bönen om rättvisa, arbete och bostad.
Vandrare i Slottsskogen.
Är vandringen sitt eget mål?
Gert Gerlotte svarade:
- När vi går, då är vi i kontemplativ bön inför Gud. Och då är vi ju egentligen framme vid målet!
Vägen och målet sammanfaller i pilgrimsvandringen!
Ja! Just det!
Så glad jag blev där jag satt i kyrkbänken.
Jag går inte för att "söka Gud". Jag är redan framme! Funnen! Älskad! Befriad.
På förmiddagen pratade jag med Geir från Norge just om detta.
- Många sökare vågar inte komma hem, sa jag, för då måste de ta ställning till det de funnit. Då är det bättre att ständigt söka, plocka av det religiösa smörgåsbordet och inte utkrävas ansvar för vad de valt.
Men att vara "funnen" av Gud gör att jag istället kan söka Guds närvaro ännu mer - i djupet, i höjden i bredden... Det är stort!
Och just då passerade vi en fågelholk i Slottsskogen...
Hemma! I tallskogen.
Journalisten fortsatte sin spaning:
- På medeltiden var det viktigt med ord och exakta formuleringar. Kristendomen blev allt mer teoretisk.
Men med pilgrimsrörelsen får Guds ord "kropp" igen!
Tro med fötterna!
- Vandringarna ger oss kontakt med naturen igen. Vi får hjälp att komma ut. Det läker stress.
Och jag upptäcker att jag redan är hemma...
… sade denna katolik och satte ord precis så som jag uppfattar det hela!
Alltid framme. Hemma.
Nästa bekantskap var en lång och gänglig man, mycket lik sin far. Det var Mattias Lönnebo, son till f d biskop Martin Lönnebo.
Linköpings stift har producerat många goda pilgrimsteologer...
FJÄRDE SPANINGEN. Mattias Lönnebo sa att pilgrimsrörelsen bär på något stort.
- En väg utan mål är tung att gå.
Och man bygger inte en väg om det inte finns något att komma fram till, tänkte jag.
- Målet formar vägen, fortsatte Mattias. Om man har lyx och underhållning som mål med sitt liv, ja då formas livsvägen efter det.
Men om himlen är målet, då blir vägen helt annorlunda!
Pilgrimsvandringar är ett sätt att ta itu med livet. Det fysiska och det andliga hör ihop.
Vi tränar oss i nåden. Korset kan frigöra en väldig kraft.
Målet för oss är Guds rike där Guds kärlek råder helt.
Sedan berättade han om hur han som militärpastor vandrat med kristna soldater till en plats där nordfolket härjat på Irland som vikingar för tusen år sedan... men nu kom i fredliga avsikter.
Mattias Lönnebo, själv författare och präst, gav tips på litteratur som innehåller pilgrimsmotivet:
- John Bunyans "Kristens resa", Tolkien Sagan om ringen, Natt i Lissabon, Dan Simmons science fiction "Hyperion" med sina tidsgravar och en korsparasit vid namn Cruciform…
Själv har han skrivit flera fina böcker riktade till barn och ungdomar där Frälsarkransens pärlor finns som dolda skatter.
Frälsarkrans och Nyckelordskrans.
Två saker till vill jag lyfta fram, eller rent av tre. Det är Pilgrims-katekumentatet i Lunds stift, Barn-Pilgrim i Uppsala stift samt hur vi digitalt kommunicerar vårt arbete för att nå ut.
Pilgrimspräst Magnus Malmgren från Lund berättade om pilgrims-katekumenatet:
- I Lunds stift har vuxenarbetet i kyrkan haft stor prioritet. Kombinationen samtal + liturig + dopundervisning leder fram till att välkomna sökande människor in i vår kristna tro, och att bli välkomnad in i kyrkans gemenskap.
Men vad gör man om man känner att "kyrkan är inte min grej"? Vad är nästa steg i så fall?
Det är då kombinationen pilgrimsvandring + katekumenat har vuxit fram.
Under rubriken "Söka Helande Tro" har nio endagars-träffar formats.
Samtalet har kretsat kring i tur och ordning:
- Att vara välkommen, Att vara sökare, Kallelsen, Helande, Bekräftelsen, Vad är Tro, Sändningen samt en retreat.
Magnus Malmgren bekräftade det jag tänker att sökandet inte bara handlar om "finns Gud" utan "när Gud finns, hur gestaltar det sig i mitt liv, på djupet?"
Det är en lång process som ger stor effekt.
Läs mer på www.pilgrimsvagen.se
Till kommande sommar 2019 planeras även en längre vandring genom Blekinge och Skåne för att fira 10 årsjubileet av den pilgrimsväg som upprättades 2009.
Pilgrimscentrum i Göteborg.
Från Uppsala kom Nina Garlöv och berättade om deras mycket spännande arbete med barn.
Barnen har rätt till andlig utveckling. Vi är bra på det fysiska och sociala, men glömmer det andliga. Vi vänder på det! Och låter andligheten komma först, sedan kropp och kamratskap.
BarnPilgrim - där får barnen lära sig att vandra och hålla andakt. De får ta ansvar. Efter tre år, i ca 11 årsåldern, är de mogna för en enkel pilgrimsledarutbildning.
I maj varje år ordnar de en familjevandring där barnen är ledare!
Barnen har en egen religiös kontakt med Gud.
Vi får inte glömma att Gud själv är först hos barnet... inte vi.
Rent praktiskt har församlingen gjort små fina pilgrimspass, klistermärken, de täljer pilgrimsstavar - gärna tillsammans med den lokala scoutföreningen - eller gör en pilgrimsflagga.
Uppsala stift har byggt upp en 3 årig "utbildning" hur man kan arbeta med barn på detta sätt, och vilka bibeltexter som kommer naturligt.
Tyvärr hittar jag inte sidan på Uppsala stift, du får leta själv...
Uppsala stifts barnpilgrimer.
Det finns många pilgrimsleder runt om i landet, men hur når vi ut?
Hali Lidell har en facebookgrupp kring vandringar på Caminon i Spanien.
Hur ser kommunikationen ut om tre år? Fem år? Finns Facebook kvar, Instagram, Twitter?
Behöver vi utveckla pilgrims-poddar och pilgrims-appar?
Och bloggar är förmodligen helt ute... De är för långsamma...
Jag är helt ute. För långsam.
Ändå är det det som är pilgrimens kännetecken. Att vara ute... att vara långsam...
Seminarium.
Sturellas Fotoblogg är så inaktuell! Jag är så mycket dåtid. Digital forntid.
Ändå sitter jag kvar här.
Eftersom jag tror på det långsamma och inte bara ytlig information och korta klipp.
Och framför allt vill jag finnas här för alla er som inte kan vandra, som inte orkar gå, som har ont i benen eller vill slippa interagera socialt...
För alla er finns det möjlighet att fortsätta "vandra" digitalt med mig här på denna urgamla blogg.
Om du håller med mig - skriv gärna en kommentar. Jag vill ha bekräftelse på att jag inte är helt fel ute, trots allt.
Mina elektroniska fotspår är kanske väldigt ensamma...
Nejdå, det tror jag inte. Det märkliga är att Jesus själv finns med - över allt!
Masthuggets stav.
Pax et bonum. Frid och allt gott!
Och tack till alla på Göteborgs Pilgrimscentrum för ett mycket väl genomfört nationellt möte!
Gående hälsningar,
Helene F Sturefelt,
- som tipsar om det norska pilgrimsarbetet vid Svinösundsbron, genom Geir Karlsen.
Sök på Pilgrimsfelleskapet S:ta Maria, Sarpsborg.
- och som gläds åt att Göteborgs stift stöder ett arbetsprojekt i Ungern, där kvinnor får arbete med att odla lavendel till fin lavendelolja - "Flower of Hope". Det är verkligen mycket positivt! Stöd detta.
Sackeus.se/Lavendel
Lavendelprojekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar