Bräkne-Hoby väldiga kyrka.
Det är inte så lätt att gå på stora tillställningar där det är mycket folk.
Särskilt inte om man är högkänslig - HSP - och dessutom lever med en utmattad hjärna.
I kyrkan vill vi gärna ha fullt hus förstås, men jag föredrar de enkla mässorna.
Följ med till Blekinges största kyrka i Bräkne-Hoby, där Karlskrona-Ronneby kontrakt firade festhögmässa i söndags med biskop Johan.
Jag ska ge dig ett underifrån-perspektiv...
Kyrkmusens ingång.
Jag har arbetat i Svenska kyrkan hela mitt vuxna liv. Jag har lett stora gudstjänster och varit talare på stora tältmöten. Men det är slut med det nu. Det går inte längre.
Jag känner mig som tjuren Ferdinand som skall in på arenan... och rusar tillbaka för att gömma sig då han ser hur mycket folk som är samlat.
Precis så är det.
Jag kom sist till kyrkan. Och tittade in genom porten...
Det här klarar jag aldrig!!
Hjälp!
Kan du förstå hur svårt detta är? Kan du ana vilken sorg det är att ha förlorat sitt sociala mod?
Är våra samlingar i kyrkan bara gjorda för de starka?
Vi har barn-analys-konsekvens, hbtq-queer-konsekvens och fokus på ungdomars plats i gudstjänsten.
Men vi stark-sköra? De utbrända HSP-personerna, de blyga och ovana? Har vi någon strategi för oss?
Nej.
Jag bet ihop. Blundade nästan och hittade en ledig plats i ytterkanten av en bänk intill söderväggen.
Solen lyste varmt och jag längtade redan ut.
Genom de färgade glasen såg jag naturen kring kyrkogården. Så vacker hösten är. Så tacksam jag är för skapelsens skönhet.
Tack Gud.
Vill ut!
Oj, nu ringer kyrkklockorna samman. Processionen gör sig redo. Så högtidligt det är.
När jag sakta vågade se mig omkring upptäckte jag till min glädje att jag kände igen många ansikten.
Detta är ju mina gamla arbetskamrater från "förr", här är ju församlingsbor från flera församlingar där jag tjänstgjort! Där är ju den och den och Inez från Höcklehult och...
Rädslan släppte.
Jag var bland vänner.
Framme i koret stod kören redo. Bara kantorer och organister... Åhhh vilken skönsång!!
Dessutom kom sången från hjärtat hos dem alla.
"Kommen för Herren med tacksamhet" - ja, jag kommer. Jag är här nu! Kropp, själ och ande har landat i kyrkbänken.
Jörgen, Elisabet, Anna, Justin, Staffan...
NU TACKA GUD, ALLT FOLK, MED HJÄRTANS FRJÖD OCH GAMMAN.
FÖR STORA TING SOM HAN GÖR MED OSS ALLESAMMAN.
DEN GUD SOM TOG OSS UPP AV NÅD I SITT FÖRBUND
HANS GODHET FÖLJER OSS, IFRÅN VÅR FÖRSTA STUND.
Sv Psalm 5.
Intåg.
Kyrkan har sin styrka i det kollektiv som omsluter individen. Kristen tro är gemenskap, men med enskilt ansvar. Det är en god balans.
I liturgin märks det tydligt när det sägs:
- Låt oss stå upp... Vi lyssnar till... Vi tror på Gud Fader allsmäktig... Vi prisar dig...
Men det märkliga är att syndabekännelsen lämnar kollektivet. Då är det fokus på den enskilda personen!
- Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter upprättelse.
Jag har brustit i kärlek till dig, till skapelsen, till mina medmänniskor och till mig själv.
Förlåt mig. Möt mig enligt ditt löfte att ta emot alla som söker dig.
"vi" eller "jag"?
Det är välformulerade ord, men varför ber vi inte kollektivt om syndernas förlåtelse, när vi som kollektiv mänsklighet just nu håller på att fördärva hela jorden?
Egentligen är det den privata bikten som är inlyft i gudstjänsten här. Och jag menar att den enskilda syndabekännelsen hör hemma just i bikten, inte i den offentliga gudstjänsten.
OM den ska vara med, bör ordet "Vi" användas.
En sak till, den här uppräkningen av brustenhet träffar fel. Ofta är det mannen som brister i sin kärlek till medmänniskan, medan kvinnan ställer upp för allt och alla...
Jag känner inte igen mig, utom i det sista ledet... att jag har brustit i kärlek till mig själv... och inte satt gränser mot andras tryck och krav. Mitt nej hördes inte, respekterades inte.
Konsekvensen blev utbrändhet.
En annan gång kan vi diskutera det fina psykolog-ordet "brustenhet" kontra "synd". Är det samma sak?
Jordens salt.
I kören JOYVOCIE sjunger vi just nu en sång som heter "This is me" från filmen The Greatest Showman. Här får jag plötsligt ord som träffar mycket bättre:
"Jag är inte främmande för mörkret.
Gå och göm dig, säger de, för vi vill inte ha dina brustna delar.
Jag har lärt mig att skämmas för alla mina ärr.
Spring iväg, säger de, för ingen älskar dig när du är som du är..."
I'm not a stranger to the dark
Hide away, they say
'Cause we don't want your broken parts
I've learned to be ashamed of all my scars
Run away, they say
No one will love you as you are.
"Men jag tänker inte låta dem bryta ned mig till smulor.
Jag vet att det finns en plats för oss,
därför att vi är strålande!"
But I won't let them break me down to dust
I know that there's a place for us
For we are glorious.
Det finns en plats.
Gudstjänstens liturgi fyller kyrkans valv med böneropet om barmhärtighet.
Men vem är avsändaren?
Den starke som förtryckt den svage - att bli mer mänsklig?
Den svage att slippa blir tilltryckt hela tiden?
HERRE FÖRBARMA DIG ÖVER OSS!
KRISTUS, FÖRBARMA DIG ÖVER OSS.
HERRE, FÖRBARMA DIG ÖVER OSS.
Sedan får vi stå upp och jubla över Guds rättfärdighet:
GLORIA...
Glorius… Strålande härlighet, underbara härlighet!
Någonstans i djupet känns det som att filmlåten och böneropet hör ihop...
Gloria! Ära vare Gud i höjden.
"När det vassaste ordet håller på att skära sönder mig,
vill jag skicka iväg en flodvåg och dränka bort dem.
Jag är modig, jag är blåslagen.
Jag är den jag är tänkt att vara. Detta är jag!
Se upp för här kommer jag.
Jag går i den takt jag själv trummar.
Jag är inte rädd för att bli sedd.
Jag kommer inte med ursäkter - detta är jag."
When the sharpest words wanna cut me down
I'm gonna send a flood, gonna drown them out
I am brave, I am bruised
I am who I'm meant to be, this is me
Look out 'cause here I come
And I'm marching on to the beat I drum
I'm not scared to be seen
I make no apologies, this is me
Går i min egen takt.
Jag önskar att även jag vågade visa all min svaghet. Men det går inte. Det sociala sammanhanget kräver skräpa och korrekt uppträdande.
Men vi längtar alla efter platser där vi kan slappna av och vara precis så trötta, okunniga, små och svaga som vi också är!
I min bönekammare är jag helt mig själv, i Guds famn.
Gud ser mig och gläds över varje människa - särskilt de svaga som kan lära de starka något om hur livet är när effektiviteten inte finns.
Och kärlekens väcks när man ser hjälplösheten...
Så kan svaghet och starkhet vara varandras balanspunkter - just i kärlek!
Räck mig din hand.
Men så kommer det en hagelskur av okvädningsord igen... Filmlåten från The Greatest Showman fortsätter:
"Idag tänker jag inte låta skammen sjunka in.
Vi går igenom barrikaderna och når solen..."
Another round of bullets hits my skin
Well, fire away 'cause today, I won't let the shame sink in
We are bursting through the barricades
And reaching for the sun (we are warriors)
Yeah, that's what we've become
Won't let them break me down to dust
I know that there's a place for us
For we are glorious
Hm... det är det jag känner - skam! Skam att vara utbränd, att inte ha älskat mig själv tillräckligt så att jag kunde skydda mig själv. Känner du igen dig?
Skam kan man inte förlåta bort... Skam botas med kärlek. Och acceptans.
This is me.
Detta är jag.
Så här blev jag. Sårbar. Känslig. Och vill inte synas. Men kanske höras. Eventuellt träffas en och en. Gärna läsas.
Jag flyger högt.
Biskop Johan redogjorde för visitationen i alla församlingar i Ronneby-Karlskrona.
Det var intressant att höra att kristen tro kan gestaltas på så många olika sätt, allt efter behov och population.
Söndagens evangelium på Tacksägelsedagen är berättelsen om de tio spetälska som Jesus botade.
Bara en återvände för att tacka.
MED HÖG RÖST PRISADE HAN GUD OCH KASTADE SIG TILL MARKEN VID JESU FÖTTER OCH TACKADE HONOM.
HAN VAR SAMARIER.
JESUS FRÅGADE:
- BLEV INTE ALLA RENA? VAR ÄR DE NIO ANDRA?
ÄR DET BARA DEN HÄR FRÄMLINGEN SOM HAR VÄNT TILLBAKA FÖR ATT GE GUD ÄRA?
OCH HAN SADE TILL MANNEN:
- STIG UPP OCH GÅ. DIN TRO HAR HJÄLPT DIG.
Lukas kap 17:11-19
Biskop Johan sa i sin predikan:
- Säkert blev de alla glada över att ha blivit friska! Men tacksamhet är något mer. Det är när man förstår vem som är gåvans givare. Där föds tron...
Tänk så många gånger vi ropar till Gud om hjälp, och får hjälp, men sedan glömmer att tacka, för det var nog bara en tillfällighet... Det föder ingen tro. Det blir aldrig någon relation till Gud med ett sådant förhållningssätt.
När Jesus säger "din tro har hjälpt dig" så tänker jag att han menar:
- Det var din tro som förde dig tillbaka för att tacka!
Tack.
De spetälska var bannlysta från samhället. Smittorisken var så stor att de fick hålla sig utanför stadsmuren.
Att leva med "mental ohälsa" (jag tycker inte om ordet "psykisk ohälsa") kan kännas som en slags social spetälska. Det är visserligen inte smittsamt, men det kan vara extremt jobbigt att leva med sin högkänslighet - särskilt i kombination med utmattning.
Då är det lätt att isolera sig för att slippa andras frågor, där välvilligheten ibland stjälper mer än det hjälper.
Jesus, ge mig skydd! Hjälp mig bygga upp den "empatiska muren"!
This is me.
Detta är jag.
Göm mig.
Det var en festlig högmässa. Högtidligt. Glädjefyllt, stilrent. Nattvardens utdelande är höjdpunkten.
- För dig utgiven, för dig utgjutet.
Jesus är min räddning. Gud går själv in i den totala utsattheten. Brister i tusen bitar. Korset är den yttersta smärtan. Det ger mig märkligt nog ett skydd. Gud vet. Mer än jag.
Genom död till liv.
KROPPEN PÅ KORSET
SOM FÖR OSS BLEV PINAD
DÖD, UPPSTÅNDEN, GER OSS LIVET. Sv Ps 400:2.
Tack 2.
Ute på kyrkbacken var det glada hälsningar och varma leenden.
Med alkoholfri cider i hand var det roligt att hälsa på några stycken.
När kyrkan är som bäst är den bäst.
Till alla normalkänsliga - ta det varsamt när du möter oss HSP'are. Vissa dagar får vi klä ut oss till oss själva… Andra dagar håller det bättre.
Idag var det en bra dag.
Må Gud välsigna oss alla!
Höga hälsningar från Helene F Sturefelt,
- starkskör smygfotograf som älskar sång och musik av alla kulörer!
Korset i centrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar