LEDARSKAP, Kaxholmen

Gå eller springa?

Just nu, i skrivande stund, är Libyens diktator Kaddafi snart infångad. Ett folk jublar över sin kommande frihet.
Men analytiker varnar för att smågrupper kommer att strida inbördes nu när storfienden snart är borta.
Eller som Jesus sa:
- När En demon är utdriven, får man se upp så att inte sju nya, etter värre, tar sig in.

Varje ledarskap måste känna sin grupp, sitt folk för att kunna leda framåt.
En ledare måste också vara klar över sin egen ledarstil, oavsett om det gäller näringslivet här hemma eller en enkel pilgrimsvandring.

Jag tillhör dem som alltid går för fort...

Om-ringad. In-ringd.

Den långa PAX-vandringen från Uppsala till Backåkra i Skåne välkomnar lokala kännare att leda vandringen, en dag eller två.
De kyrkor man går förbi engagerar gärna prästen, eller någon annan.
Denna dag, vår 3:e, skulle sätta oss på prov vad gällde just ledarskap i stil och tempo.

Efter en stilla, ljuvlig morgonbön i undersköna Ölmstad kyrka, satt vår nyanlände vandringsledare iväg i högt tempo, med pigga ben.
Men vi var inte pigga... och våra ben var både stela och ömma.
Vems tempo skulle gälla?
Hur ska gruppen förhålla sig till ledaren, och tvärtom?

Gud, gör mig uppmärksam idag. Amen.

Min lite ledsna insikt denna dag är att:
- Det är bara den starke som kan anpassa sig.
- Den svage har inget alternativ...

Hur vi än försökte, kom vi efter. Inte blev det bättre av att ledaren - i oförstånd - uppmanade oss att "gå fortare" för "vi hade en tid att passa".
??
Är det inte en pilgrimsvandring? I lugnt tempo? Bortom klocktid och tidspress?

Man kan gräla av många orsaker:
- för att skapa distans eller klargöra,
- för att stöta bort eller förbättra.

En ledare som inte är i harmoni med gruppen, kan inte leda den. Gruppen låter sig inte heller ledas.

Trafikskylt.

Undrar vilket tempo de hade vid kung Karl IX´s Eriksgata. Vi fick intressanta historiska perspektiv på den "breda" gräsgata vi bevandrade...

Hur gjorde Israels folk när de vandrade genom öknen i så många år?
Satte Mose de svaga först eller sist?

Folklivsforskare har konstaterat att äldre tiders testosteronstinna värstingar gjorde en oerhört stor nytta i de stora folkvandringarna.
Det var de som gick först och tog smällarna - det var de som ramlade nedför stup eller blev uppätna av rovdjur - och på detta vis räddade de den övriga folkskaran, som kunde ta en annan väg.
I vårt moderna samhälle har värstingarna ingen plats längre och är inte till nytta.

Alla till nytta.

Dagens pilgrimsord handlade om att vara Seende, men jag hade så ont i mina vader att jag inte kunde se, p g a smärtotårar.
Massage var nödvändig. Och vila med fötterna uppåt.

Jönköpings Posten kom och intervjuade.
En pilgrim väcker uppmärksamhet, frågor och intresse.

Klick. Vi stavar på enkelheten.

Vi firade veckomässa i kyrkan, men den vänlige prästen hade mer fokus på sina välputsade skor än hjärtats hängivenhet.
Så kan det också vara.
Gud använder alla sina tjänare, men mitt hjärta genomskådade det som ingenting var...
Herre förbarma dig.

Den där "bjälken i ögat" sitter snarare i hjärtat, där man kan vara så förstockad att man tror sig vara rätt fast man är helt fel. Man tror sig se, men är blind.

Landsjön inom räckhåll.

Har du gått i en nedförsbacke med kramp i vaderna?
Det går inte!

Jag fick backa ned baklänges, med staven som motvikt i medvandrarens hand.
Ibland måste man skratta, fast man inte är glad...

Nu går jag inte ett steg till!!

Stopp! Jag stupar.

Framme i Kaxholmen fick vi bo i den nybyggda kyrkan. Fina och praktiska lokaler.
För den som sedan ska sova blir fläktsystem och elementsus till oljud, som stegras timme för timme...
Nu krigar jag mot bullret igen...

Jag borde ha tagit det där kvällsdoppet i Landsjön i alla fall, för att svalka ned mig.
Men med knutna vader hade jag väl drunknat...
Nä, nu får dagen vara slut och vi ser framemot morgondagens ledarskap.
I samarbete.

Okaxiga hälsningar från en pilgrimsvandrare i Kaxholmen.
Helene Sturefelt

Lyxigt i Kaxholmen.