På väg till operan.
Gå på Sunset Boulevard på operan i Göteborg!
Är inte det en film från 50-talet? På operan? Konstigt.
Det var med nyfiken spänning vi närmade oss detta äventyr.
Vi gick genom en glastunnel ner till hamnen, men nu måste vi väl ha gått fel?
Där borta är ett nybyggt hamnmagasin - nej det är det som är Operan!
Så häftigt, vilken arkitektur.
Som en för.
Där skulle huvudpersonen drunkna...
Handlingen i Sunset Boulevard är egentligen både ytlig och ointressant:
- Stumfilmsstjärnan Norma Desmond falnar när ljudfilmen tar över.
Hon är divig och bortskämd och försöker köpa tillbaka framgång och kärlekslycka.
Skulle det lyckas?
Hur skulle jag stå ut med att sitta här i tre timmar - inklusieve paus?
Kontrasterna är stora.
Vasakyrkans altare. Starkt intryck.
Eviga ord blir levande när de tas emot i tro.
- För dig utgiven, för dig utgjutet.
Underbart att få vara del i ett stort sammanhang, med de båda sönerna på var sin sida...
Låt nu nattvarden bli en tro i handling. Räck ut handen till den som behöver dig.
Vid järntorget inväntade vi spårvagen. En darrig kvinna med taskig balans bad att få hjälp över spåren.
Visst.
Hon hade varit hos tandläkaren. Jag hade varit i kyrkan.
- En tand utslagen...
- För dig utgiven... en arm...
Vi gick så sakta att jag hann se två kärleks-initialer inlödda i spårvagnsspåret... ha ha!
Typiskt göteborgare.
Tidningsläsare.
- Rensa ut dina shoppingsynder, vårstäda din garderob och bli stilsmart.
Rensa ut ditt överflöd... Stil-smart...?
Jag kan inte hjälpa det, men jag föraktar det ytliga.
Det är en sådan aningslöshet mot majoriteten människor som går i trasiga kläder - utan att ha klippt sönder dem själva...
Tillbaka till Sunset Boulevard.
Förväntan.
Han skulle hjälpa den gamla stumfilmsstjärnan att göra come back, men känslorna drog i väg åt annat håll...
Livets scenbyte och opernas scenbyte gick i samma tempo.
Allt samtidigt. Allt nu.
Var är jag? I Hollywood som ligger i Göteborg? Eller i Jerusalem?
När är jag? 1950, år 30 eller 2011?
Allt på en gång.
Scenografi, koreografi och regi var utmärkt i högmässan - nej jag menar på operan!
Den ytliga handlingen bleknade bort i fantastisk teknik med bildduk, snurrande scen och - bassägen...
Pang! Där dog Jesus på korset - ja, kanske om han levt i vår tid.
Men nu var det den unge Joe som blev skjuten av den desperata Norma, som inte levde med sin tid utan hade hakat upp sig i dåtiden.
Druknad... tidning...
På låtsas.
Men det som hände i kyrkan på förmiddagen var väl på riktigt?
Ja, fast för länge sen.
Norma Desmond sjöng Andrew Lloyd Webbers "As if we never said goodbye", bländad av sig själv...
Jo, jag stod ut i tre timmar.
Det var en konstnärlig upplevelse av stora mått.
Inget att haka upp sig på.
Diset gav vika för kvällssolen.
Och plötsligt kändes det som om det var vi som gick på Sunset Boulevard!
Men det var bara Avenyn, på väg upp till Götaplatsen.
Det gäller att veta om man är en stjärna på väg upp, i dalande eller redan slocknad.
Lysande.
Men han lyser som aldrig förr!
Hans ljus lyser genom alla som bär honom i sitt hjärta; i Nordstans shoppingcenter, på Sahlgrenskas akutintag och hos dem som serverar kyrkkaffe nere vid Vasakyrkans fikabord.
Och till skillnad från den skjutne och druknade manusskrivaren Joe Gillis, uppstod Jesus igen.
Det kan man uppleva varje söndag.
Utan abonnemang på operan.
De allra bästa västkusthälsningar
Helene Sturefelt
Ridå. Applåder.
Lite skrattretande nästan - du var på operan på min födelsedag - jag var där den 2/4 - jag såg "Lucia di Lammermoor" en tragisk berättelse om olycklig kärlek där de älskande inte fick gifta sig för hennes familj så de tog livet av sig på Romeo o Julia-maner - sådant tilltalar inte en vigselförrättare - men sången var fantastisk.
SvaraRaderaVi kanske ses på operan nån gång ;)
Hej Eva-Karin!
SvaraRaderaVåra vägar har tydligen korsats flera gånger - så bra att vi fick ett så gott möte på Torpa Stenhus!
Opera ja, eller Sweden Rock...
Välsignelser till dig.
HS