Vad lurar under isen?
- April april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill!
Så sa man ialla fall i Göteborg när jag var liten.
Jag trodde det var ett tidigt aprilskämt när jag läste att Sofia församling i Stockholm tänkte anställa en imam.
Ska en muslimsk företrädare avlönas av kyrkoskattens medlemspengar?
Tanken var att imam Othman Al-Tawalbeh skulle arbeta med ett integrationprojekt "Tillsammans för Sverige" i Fryshuset. Stockholms stora moské och Sofia församling skulle vara samarbetspartners.
Jag har har vänt och vridit på detta.
Och tänker så här:
Helig Ande förmedlar frid.
Å ena sidan:
- är det mycket bra att Svenska kyrkan tar religionsdialogen på allvar!
I den linjen står även jag.
- om det är väl förankrat i kyrkoråd och kommunicerat med församlingsmedlemmarna så kan det ge stora fördelar:
- nämligen att skapa vänskaplig förståelse OCH att tydliggöra likheter och skillnader... de skillnader som stavas Jesus Kristus och hans försonande kärlek.
Det skulle ju kunna komma muslimer till del, på ett kontrollerat sätt (eftersom vi inte får missionera... återkommer till det).
Å andra sidan:
- är detta ett tecken på kyrkans brist på identitet?
Jag citerar prästen Annika Borg:
- Om kyrkan inom sig kan tillåta andra religioners ledare förkunna sin tro, är detta en stor förändring i Svenska kyrkans lära, som behöver genomlysas av läronämnd, biskopsmöte och kyrkomöte.
- kan Svenska kyrkan även anställa ledare som är buddhister, ateister och andra Kristusförnekare?
Att vi behöver dialog är det ingen tvekan om!
Om vi saknar egen kristen förankring, då blir detta livsfarligt och undergräver vår tro.
Men så länge vi har varma, kloka Kristusförkunnare kan vi mycket väl ha andra trosföreträdare i vår närhet.
Jag är dock tveksam om vi ska använda våra skattepengar till det.
Hellre en diakon extra än en imam...
Men har församlingen gott om pengar... jo, då kan jag tänka mig ta ställning för Sofia församlings agerande, med tillägget att det skall vara förankrat.
Vad är andligt avfall? - -
Men en sak förstår jag inte:
I ett kommande biskopsbrev går biskoparna gemensamt ut med att avråda dop av asylsökande.
Om den asylsökande får avslag och skickas tillbaka till sitt hemland, riskerar hon/han att bli förföljd och dödad om hon har lämnat islam och konverterat till kristendomen.
Det är ju god omsorg, kan man tycka.
Men ska inte personen själv avgöra detta?
Om jag har mött Jesus, vill jag ta emot honom och markera min tillhörighet.
Ska kyrkans överhuvud hindra det?
Dopet ökar inte möjligheterna till att få asyl.
Det är inte det det handlar om. Dopet är ingen biljett till att få uppehållstillstånd.
Magisk dag på isen vid Saltö.
Guds hand har blivit uppenbar genom den kärlek Jesus visade.
Eller som iranska Anna sa:
- Jag döpte mig för att Jesus gav sitt liv med mod, därför måste jag också vara modig.
Har biskoparna glömt sin första kärlek??
Att älska Jesus är ju att ge hela sitt liv till honom, som ett vittnesbörd om att han har löst oss från prestationens ångest, våldets förbannelse och dragit oss in i den himmelska gemenskapen... med försmak redan här och nu.
Vill biskoparna förhindra det?
Är inte det ett andligt förmyndarskap som sätter sig över både missionsbefallning och frälsningsglädje?
- Om man kommer till tro tänker man inte på riskerna, säger Anna, som fått undervisning om kristen tro och lever i församlingens gemenskap i Spånga-Kista.
Och jag tänker på vår vän ökenaraben från Irak som sa:
- Jag var muslim som en regel, men jag är kristen i hjärtat!
Och så gjorde han slängkyssar till triumfkrucifixet på altaret i kyrkan.
Det finns många aprilskämt.
- April, april din dumma sill... Vem är den dumma sillen?
Ingen dum sill!
Någonting är fel.
Man driver inte med Guds kallelse.
Jesus Kristus, hjälp oss att leva nära Ditt hjärta.
Amen.
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar