DET ONDA HÄNDER - SNÖMOS

Vad är snömos?

Det går inte att acceptera att det onda händer.

Hjärtat är alldeles för fullt av glädje över livets skönhet, sång och musik för att man skall få plats med ett så genomträngande destruktivt faktum att ondskan är en verklighet.

Masskjutningen på en komvux-skola i Örebro leder till många olika reaktioner:

- förnekelse - kan det inte ha hänt,

- förtvivlan - det har hänt,

- likgiltighet - jag orkar inte ta in mer djävulskap.

Och i kyrkorna tänder vi ljus och samlas för att hålla ihop.

Mot det onda.

Tänd ljus för medmänskligheten.

Men min uppgift är inte att stanna där vid rubrikerna. 

Om den kristna kyrkan inte vågar tala om ondskan nu, utan bara "vi tänder ljus", så sviker hon sitt uppdrag och är inget annat än en snäll hembygdsförening.

Jag vill höra klara ord om ondska och godhet!

Inte sentimentalt snömos.

För att söka en teologisk analys läser jag Peter Halldorfs "Kyrkofäderna":

"De var andliga entusiaster, hämningslöst hängivna Gud, men inte för ett ögonblick reducerade de evangeliet till ett sentimentalt snömos!

Intellektuell och religiös hänförelse förenades i en kristendom bortom den ravin mellan förnuft och känsla som det senaste årtusendet skapat". (sid 11-12).

Tack, Peter Halldorf och alla kyrkofäder som min själ är besläktad med.

Kyrkofäder, Peter Halldorf.

Men var finns den sältan idag?

Jag lyssnar förtvivlat på radio- och TV-gudstjänster, skruvar in olika kanaler och lägger örat till den frekvens som möjligen skulle kunna ge mig ett sanningens ord om ondskan, från Gud själv.

Men jag hittar inte många korn...

Dagens evangelietext är nämligen oerhört tuff, med stort tuggmotstånd som vanligt. Men de flesta predikanter väjer undan, och lämnar oss tomma i sticket.

Du skall också få en inblick i en fångenskap, samt vad som hände i klostret Nonnatus där syster Cynthia Mary blev överfallen.

Knäckt.

JOHANNES SADE TILL JESUS:

- MÄSTARE, VI SÅG EN SOM DREV UT DEMONER I DITT NAMN, OCH FÖRSÖKTE HINDRA HONOM, EFTERSOM HAN INTE HÖRDE TILL OSS...

Markus 9:38.

Lärjungarna är ännu outbildade och barnsliga, men tids nog skall de förstå kraften hos demonerna.

Det går inte att dela upp ondskan i "vi och dom". 

Ondskan är bara ond - rakt igenom - och känner inga grupperingar.

Det går inte att rygga för den.

Vem ryggar för vem?

De gamle kyrkofadern Tertullianus som levde år 150 till år 220 e Kr, var en stark agitator för sanningen.

Han frågar:

- Vad är det demonerna hatar, hedningarna förkastar och de kristna lider och dör för?

Jo, det är för sanningen, veritas.

Tertullianus levde i skuggan av kristendomsförföljelserna och söker motivation för sin egen tro.

- Vad var det som fick människor att uthärda den mest avskyvärda behandling och att gå i döden utan minsta uttryck av hat mot sina bödlar?

Vad hade de funnit för sanning som ingav sådant mod och sådan frid?

Det var inte bara den klara argumentationen som påverkade Tertullianus, utan framför allt den kärlek dessa kristna levde i, till Jesus Kristus.

Inga demoner kunde rubba dem från det.

Jesus är starkare.

Vi backar tillbaka i tiden lite till, till ca år 50 e Kr.

Följ med till Rom där Paulus sitter i fångenskap. Han är berövad sin frihet, men orsaken är inte klar.

Vad ska hända med den kristna förkunnelsen nu?

Blir det snömos av alltihop?

Och inte kan man väl tacka Gud för att romarna fängslat den viktigaste ledaren för församlingen?

Överallt har det i många kyrkor lästs följande text från Filipperbrevet 1:12 idag:

DET SOM HAR HÄNT MIG HAR SNARAST FÖRT EVANGELIET FRAMÅT.

DET HAR NU BLIVIT KLART FÖR HELA PRETORIET, OCH ALLA ANDRA OCKSÅ, ATT DET ÄR FÖR KRISTI SKULL SOM JAG SITTER FÅNGEN.

DE FLESTA AV BRÖDERNA HAR GENOM MIN FÅNGENSKAP STÄRKTS I SIN TRO PÅ HERREN, SÅ ATT DE VÅGAR PREDIKA GUDS ORD ÄNNU MER OFÖRSKRÄCKT ÄN FÖRUT.

Fil 1:12-16.

Fångad.

Det är oerhört viktigt för Paulus att han inte sitter fängslad för något brott - det vore den största skam.

Men det visar sig att fångenskapen beror på att han förkunnat att Jesus är Messias, och att de kristna inte böjer sig för kejsaren såsom "gud".

Han bär alltså sina bojor för Jesu Kristi skull.

Det gör honom både hedrad och glad. Det är en ära att få gå i Jesu fotspår.

Det betyder att han faktiskt inte bryr sig om ifall han blir frikänd eller inte. 

Det väsentliga är att han får bli förhärligad tillsammans med Kristus, ja, han uttrycker så så starkt att vi är oerhört långt bort ifrån vår tids snömos, då han säger:

TY FÖR MIG ÄR LIVET KRISTUS

OCH DÖDEN EN VINNING.

JAG SLITS ÅT BÅDA HÅLLEN - JAG LÄNGTAR EFTER ATT BRYTA UPP OCH VARA HOS KRISTUS, DET VORE JU DET ALLRA BÄSTA.

MEN FÖR ER SKULL ÄR DET VIKTIGARE ATT JAG LEVER KVAR HÄR...

Fil 1:21

Vilken trosbekännelse!!

Kristus lever sannerligen i den mannen!

Och han fick leva kvar, ytterligare några år.

Ingenting skrämde honom, varken kejsare, demoner eller fängelse.

En sådan stark kristendom är jag oerhört attraherad av!

Bryter igenom!

Paulus säger:

- Det som har hänt mig har snarare fört evangeliet framåt.

Kan det gälla i vår tid också?

De senaste rapporterna från Örebro får nu möta Paulus trosvissa ord.

Kan massakern av tio SFI-elever föra människor samman? 

Kan denna galna mördare få människor av olika bakgrund att sträcka ut händerna till varann? 

Ska inte en sådan gärning sätta igång en våldskedja av hat?

Nej, det märkliga är att alla goda krafter nu har slutit sig samman i en mänsklig ring av värme, böner och brinnande ljus.

Detta är ett godhetsbevis som får alla svenska demoner att skaka... Er makt är försvagad!

Vi vill inte göda våldet eller hatet. 

Eller, som jag skrev igår; vi kan hata en kort tid, men inte bygga något samhälle med hjälp av det.

En ring av värme.

Likväl kan jag känna stor sympati för alla dem som mist en anhörig i skolskjutningen.

Men vart skall i så fall hatet rikta sig?

Till samhället? Till vapenlagarna? Till Allah, till Gud?

Samma kväll såg jag en brittisk TV-serie om barnmorskorna i East End, i det fattiga London i efterkrigstiden.

Syster Cynthia Mary hade just hjälpt till vid en svår förlossning. Sakta gick hon hemåt i hamnområdet och stannade till för att känna brisen mot ansiktet. 

Tacksam över att den nyförlösta mamman fått den hjälp hon behövde, knäppte hon händerna och sjöng tyst med i tidegärdsbönen, som systrarna på klostret just då bad.

Call the Midwife.

Plötsligt blir hon överfallen av en man och slås medvetslös. Jag blev så rädd där jag satt i soffan att det liksom hände med mig också...

Många timmar senare lyckades hon ta sig hemåt, fullständigt blåslagen, och mina tårar rann.

När de andra systrarna skulle hjälpa henne skrek hon:

- Rör mig inte!!

När priorinnan ville tala med henne, den blygaste och mest försynta av dem alla, skrek hon igen:

- Var var Gud när jag behövde honom som mest?? Just när jag stod där i bön, kom förövaren... 

Min Gud, har du övergivit oss?!

Flera kvinnor i kvarteret hade råkat ut för samma våldsamma gärningsman, med hemska sår på halsen, men ingen vågade gå till polisen, i rädsla för att bli angivna för prostitution.

Dagen efter klev Cynthia fram:

- Jag har ändrat mig. Jag skall gå till polisen. Jag trodde att Gud utsatt min tro för en våldsam prövning, men så är det inte. Gud har genom detta gett mig en styrka att nu kunna vittna för alla de andra kvinnorna också.

Så kunde polisen få fast förövaren - en fängelsekund som arbetade som sjöman på ett ryskt fartyg.

Och jag svor och grät där jag satt... 

Denna unga klostersyster kunde likt Paulus säga att det onda som skett snarare förde evangeliet framåt. 

Den brittiska TV-serien blir ett redskap i Guds hand att sakta acceptera att Herren låter det onda ske för att hans härlighet skall uppenbaras. 

Det onda är ont, men när man söker meningen bakom, kan inte demonerna bita tag i en.

Jesus är världens ljus. Tänd det!

Det är fruktansvärt svårt att vara människa.

Änglarna har det lättare...

Vi får turas om att hålla Kristusljuset levande.

Men låt oss också ställa krav på präster och predikanter att de slutar gömma sig i snömoset - vi behöver sanna ord av kärlek och försoning nu!

Och gränssättning mot det onda.

Peter Halldorf får sista ordet:

"Kyrkofäderna kan lära oss att skilja mellan det som har absoluta värden i kristen tro och det som är relativt, att skilja mellan centrum och periferi.

Inget är svårare, inget är viktigare.

Vad är möjligt eller till och med nödvändigt att överge, och vad kan aldrig till något pris bli till salu?

Tåstarps kyrka.

Kyrkan, överge din feghet och otydlighet.

Glöm inte att Herren välsignat dig med frimodighetens ande.

Och!

Att ljuset har ett syfte - att avslöja det onda. Gör det! Annars berövar du ljuset sin identitet.

I böner för oss alla,

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade issnön på Hästö och mina demoniska teckningar

Sanningen skall göra er fria.

HATA - MEN DÖDA INTE!

Hata - men döda inte.

Vem har rätt att hata?

Är det dags att sluta vända andra kinden till?

Är kristendomen en snällhetsreligion?

Jag skriver detta som ett tack till Jan Emanuel, som framför viktiga tankar på ledarsidan i Sydöstran. 

Här följer några citat som jag sedan vill fördjupa.

Artikeln inleds med ett citat från Predikaren 3 där det uttrycks hur det finns en tid för allt:

EN TID ATT RIVA NED, EN TID ATT BYGGA UPP

EN TID ATT ÄLSKA, EN TID ATT HATA

EN TID FÖR KRIG OCH EN TID FÖR FRED.

Predikaren 3

Tid att riva ned.

Jan Emanuel, traditionell socialdemokrat i intern opposition, skriver att nu är det tid att be, be för de drabbade och deras anhöriga. Men våldet har nått en gräns.

"Den vidriga mördaren i Örebro var inte primärt en sjuk man. Han var ond.

Vi måste tillåta oss att hata det som skall hatas; våldet, och morden.

Sverige är hotat i sina grundvalar.

Samhället har rivits ned, både av politiker, tjänstemän och kriminella."

Ingen utsikt.

Han för fram en frisk reaktion på det som är ont. Vi kan inte vara tysta längre!

Jag möter ofta missuppfattningen att kristendomen är en snällhetsreligion.

Ord som:

- gränslös

- hjälpsam

- snäll

... anses ligga i linje med att vara kristen. De fungerar bra när allt är - bra.

Men det är tre fega ord som inte vågar konfrontera ondskan, och då blir de destruktiva.

Och inte särskilt kristna!

Det är inte dessa ord som Jesus använder. Hans ord är mycket skarpare:

- sanning

- kärlek

- rättfärdighet och rättvisa.

Sanningen konfronterar lögnen. Kärleken konfronterar likgiltigheten och hatet.

Och rättfärdigheten och rättvisan konfronterar förtrycket och våldet.

Sanningens silhuett är skarp.

När ett land drabbas av så mycket kriminell ondska som Sverige gjort på bara några veckor, så kan vi omöjligt dra fram de förkrympta orden att vi skall vara gränslöst hjälpsamma och snälla.

Nej, INTE ALLS!!

Jesus visade HELIG VREDE mot allt som skadade människan och förtryckte henne.

- De som förförde de minsta - häng en kvarnsten om deras hals!

- De som ville stena kvinnor - kasta första stenen själv i egen fördömelse.

- De som gjorde templet till saluhall - Jesus välte undan deras bord.

Kvarnsten om halsen.

Länge har vi förnekat ondskan i vårt land och därmed fattat felaktiga beslut, och strukit medhårs.

Vi har mött omgivningens förakt då vi skulle vara snälla mot alla terrorister som åkte ned och bombade i sitt hemland och som sedan fick komma "hem" till Sverige och få saft och bullar...

Lyssna till Jan Emanuel när han - utan politiska svängar - vågar stå upp för sanningen:

"Tiden är inne att inse att det finns goda handlingar och onda.

Det finns rätt och fel.

Onda handlingar utförs av onda människor. Det är inte synd om dem. De gör inte onda saker för att de är fattiga, har skilda föräldrar eller dålig skolgång."

Och Sverige har alldeles för länge varit ett land där man sällan vågar ge det onda rätt konsekvenser, eller där man får stå för sina handlingar.

Pinsamt!

Att vara ond är inte att vara sjuk. Det är att vara - ond.

Satan i gatan.

Vem har rätt att hata?

Alla.

Men ingen har rätt att iscensätta sitt hat till våld och död.

Och hatet bör bara vara en tillfällig gäst, inte en grund för livet.

I Psaltaren finns många uttryck för hat, formulerade som böner till Gud.

Hatet är kärlekens protest mot de som vill förstöra.

GUD, O ATT DU VILLE DRÄPA DE OGUDAKTIGA!

JA, MÅTTE DE BLODGIRIGA VIKA BORT FRÅN MIG,

DE SOM TALAR OM DIG MED ONDA PLANER I SINNET,

DE SOM HAR BRINGAT DINA STÄDER I FÖRDÄRV.

SKULLE JAG INTE HATA DEM SOM HATAR DIG, HERRE?

SKULLE JAG INTE KÄNNA LEDA VID DEM SOM STÅR DIG EMOT?

JAG HATAR DEM MED STARKASTE HAT,

JA, MINA FIENDER HAR DE BLIVIT.

Jag hatar dem som hatar dig!

Men så kommer vändningen när alla mörka känslor fått sitt uttryck. Då släpper ilskan och ångesten när sanningen fått plats.

Tonen blir mildare, blicken lyfts uppåt igen och bönen får en annan karaktär:

UTRANNSAKA MIG, GUD, OCH KÄNN MITT HJÄRTA.

PRÖVA MIG OCH KÄNN MINA TANKAR,

OCH SE TILL OM JAG ÄR STADD PÅ EN OLYCKSVÄG

OCH LED MIG PÅ DEN EVIGA VÄGEN.

Psaltaren 139:19-24.

Även i dödsskuggans dal är Herren min herde.

Hatet kan aldrig vara grunden för ett samhällsbygge, eller som en ideologi mot sina grannar.

Hatet är en kort parentes som markerar var sanning och rätt har sin plats.

Därmed konstaterar jag också att det palestinska hatet, som är inbyggt mot judarna och Israel, är inget annat än ren ondska. Det är ingen framkomlig väg. Nej, de går dödens väg med svarta sinnen.

Tyvärr har vår snälla gränslösa hjälpsamhet öppnat upp för detta mörker även i vårt land.

Gå inte dödens väg.

Så länge ondskan finns, måste vi ha gränser. Vi behöver ett starkt tullväsende, en välutbildad poliskår och nu även låsta skolor - för att skydda barn och vuxna!

Det går inte att komma med naiva floskler att "det händer nog inte igen..."

Jo, våld är socialt smittsamt!

Kan en galning börja skjuta, så kan det stimulera nästa ensamma galning. 

Ett land som inte kan, eller vill, skydda sina invånare, är inte värd att kallas land.

Jan Emanuel får sista ordet:

"Det är tid att kriga mot ondskan. Sedan kommer en tid för att bygga upp, tid för att le, tid för fred.

Men just nu är det tid för strid. Det finns ingen mer kind att vända."

Vi kunde inte skydda dig. Förlåt.

Endast i paradiset är alla dörrar öppna.

Men därifrån är vi ju utdrivna...

Kindlösa hälsningar,

Helene F Sturefelt.

KRIGSTRÖTTA SJÄLAR

Krigströtta själar.

Mitt i brottningen med en tillvaro som är mörk som döden, förundras jag över hur mycket gott som faktiskt görs för att lindra människors smärta.

Ikväll orkar jag inte förfasa mig mer över alla skjutningar och maktgalna konflikter, nej, jag sitter och läser i mina missionstidningar och lyfter blicken uppåt.

Det är stort att få vara med i givandet till organisationer som drivs av Guds kärlek. 

Jag kan ingenting göra, men min peng kan!

Anders Göranzon.

Här kommer några ögonblicksbilder från Svenska Bibelsällskapet och deras arbete att sprida Guds ord i krigshärjade länder.

Generalsekreterare Anders Göranzon skriver:

- Något som följt mig genom det senaste året är kommentarer från kollegorna både i Syrien och Ukraina, att i en krissituation är Biblar ibland viktigare än bröd när människor får frågan om vad de behöver.

Ett bröd hjälper en människa att överleva. En Bibel hjälper henne att vilja leva...

Dörren är öppen för Guds ord.

Anatoliy Raychynets leder Ukrainska bibelsällskapets arbete i Kievregionen. 

Bibelteamet i Kiev kallas i folkmun "Kievs änglar". De kör ut Biblar och barnböcker, mat, vatten, mediciner, solcellslampor, transformatorer och värmekaminer.

- Den här morgonen hörde jag explosioner och såg rökpelare inte långt från vårt kontor. Jag försökte ta mig dit, men vägen var blockerad av bråte efter att iranska drönare slagit ned i området, berättar Anatoliy.

Under luftattacker mot Kiev försöker rörliga luftförsvarstrupper bestående av både civila och soldater att skjuta ned anfallande missiler och drönare.

- Mina barn och jag tar ofta med varmt kaffe och smörgåsar till dem för att tacka dem för att de försvara oss, ofta med sina egna liv som insats.

- Vi utsätts för sådan psykologisk, känslomässig och fysisk utmattning. Människor dör varje dag.

Bibelutdelning i Kiev.

En äldre man lade märke till en Bibel som låg på instrumentpanelen i Anatoliys minibuss.

Trots hunger och minusgrader tittade han på den och frågade:

- Är det en Bibel? Min farmor brukade läsa för mig när jag var barn. Jag har länge letat efter en Bibel eftersom mitt hjärta är så tungt.

I samma ögonblick ropade de andra soldaterna på honom att hjälpa till att ladda en kulspruta, men han frågade:

- Kan jag få en Bibel? Men jag har inga pengar...

Anatoliy stack snabbt åt honom boken eftersom de andra väntade och larmet om luftanfall hade gått igång igen.

Mannen tog emot Bibeln och kysste den.

Gud kämpar med oss!

Krig raserar liv och drömmar krossas. De själsliga såren är fruktansvärt djupa.

I Kiev finns även ett traumacenter. 

Förra sommaren kunde bibelsällskapet inviga detta efterlängtade traumacenter där handledare kan få utbildning och grupper träffas.

Drivande i detta arbete är Victoria Raychynets.

En kväll var en stor grupp kvinnor samlade till krisbearbetning. På golvet låg kort med bilder. Var och en fick välja ett foto som skulle symbolisera hennes källa till motståndskraft.

Men inte alla klarade det.

Traumacenter i Kiev.

Galina blev sittande som förstenad på golvet. Tystnaden var så kompakt och iskall att den fyllde rummet.

Victoria satte sig bredvid henne och kramade henne. Hon fann inga ord till tröst.

Efter en stund viskade Galina i hennes öra:

- Jag kan inte se någon utväg för mig själv. Jag har inget hopp. Det enda kortet jag kan ta är det här med en förtvivlad hand ur vattnet, men inte ens det tillåter jag mig att ta...

Hon höll på att gå under.

Rädda mig! Psaltaren 69.

Men den kvällen rörde Gud vid hennes hjärta. Någonting hände i den kärleksfulla atmosfär som rådde i rummet. Gud blev ett tröstande ljus för henne.

- Jag tackar Gud för att det vände då för Galina, säger Victoria.

Under den sista dagen av lägret på traumacentret skrev Galina en lapp till Victoria.

- Du har återupplivat min själ.

Vi fick vara redskap för Guds ljus, avslutar Victoria, det var Herren själv som skingrade mörkret i hennes sårade hjärta.

RÄDDA MIG, GUD, TY VATTEN TRÄNGER MIG INPÅ LIVET.

JAG HAR SJUNKIT NED I DJUP DY, DÄR INGEN BOTTEN ÄR

JAG HAR KOMMIT UT PÅ DJUPA VATTEN

OCH SVALLET VILL FÖRDRÄNKA MIG.

JAG HAR ROPAT MIG TRÖTT

MIN STRUPE ÄR FÖRTORKAD

MINA ÖGON FÖRSMÄKTAR AV VÄNTAN EFTER MIN GUD.

Psaltaren 69.

 

Jag har sjunkit djupt ned. Psalt 69.

Många svenska har svårt för att förstå detta.

Vi kopplar ihop Guds existens med välgång och framgång.

Går det inte bra, då finns inte Gud.

Fast vi går till kyrkan i alla fall, och ber våra böner, ungefär som Seneca skulle ha formulerat det:

   DEN VISE FLÄTAR SAMMAN HOPP MED TVIVEL,

   VÄNTAR SIG ALDRIG NÅGOT UTAN TVIVEL

   OCH MISSTRÖSTAR ALDRIG UTAN HOPP.

Hopp med tvivel. Tvivel med hopp.

Vi är berövade den viktigaste pusselbiten för att förstå tillvaron:

Att ondskan är en realitet.

Gud har en fiende.

Och när ondskan slår till, då finns Gud lika mycket som när solen skiner. Det är bara så oerhört svårt att acceptera att även Gud lever med oss under dessa villkor...

Kampen är inte bara vår, den är även Guds!

När maktgalna politiker slåss med missiler så "slåss" Gud med försoningen. 

När bomber briserar så står korset ensamt kvar, som är det hopp som kommer att segra.

AVE CRUX, SPES UNICA.

Var hälsad kors, mitt enda hopp. Orden står på Strindbergs gravsten.

Var hälsad kors, mitt enda hopp.

Så låt oss fortsätta ropa och vädja, böna och be, tända våra ljus, och gråta gråta gråta... Men inte misstro Guds existens, för då är det ute med oss på allvar.

Svenska folk, vänd om! Omvänd er! Ned på knä! Bed om syndernas förlåtelse för uppror och självgodhet. 

Ikväll kan Herren gripa in och röra vid varje bedjande hjärta.

Käre Far i himlen!

Kan du näpsa alla missiler skändar din himmel och smutsar vår jord?

Förlåt oss att vi inte håller Ditt namn heligt - det drar med sig på mycket olycka.

Giv oss idag vårt dagliga Bibelord, ty utan Ditt ord förtvinar själen.

Tack för alla goda krafter som verkar i din fredsälskande anda.

Tack för Svenska Bibelsällskapet, välsigna deras arbete i Ukraina, Syrien och Kina.

Jesus, rör vid våra hjärtan...

Amen.

Smärta kan läka.

Helene F Sturefelt,

- gåvogivare, du med! Plusgiro 90 25 03 -2

DÖDSSKJUTNINGAR och GUDS RÄTTFÄRDIGHET

Smid om vapnen till träd!

Kulorna viner och Sverige börjar bli ett sönderskjutet land. Vad är det som händer??

Antalet gängkriminiella dödskjutningar i januari är redan uppe i alarmerande siffror.

Och igår, tisdag 4 febr 2025, utfördes den värsta skolskjutningen i vårt land, då tio personer miste livet i Örebro, där en ensam gärningsman orsakade död och skräck.

Stadsminister Kristersson talade till folket och sa att "vi skall inte spekulera" men "ta hand om varandra" och så får polisen göra sitt arbete i lugn och ro.

Samtidigt måste vi våga tala om varför våldet nu sprider sig likt ett djävulskt virus.

Det är det jag vill göra nu. Och jag kommer att använda det bibliska uttrycket "Guds rättfärdighet".

En vapenharpa!

Men allra först vill jag lyfta fram vår falska bild av oss själva.

Sverige har varit ett stabilt och rättrådigt land i många hundra år. Mödosamt har rättsväsendet byggts upp och små stridande enheter har fogats samman till ett enda land, med en och samma lagstiftning, där mänskolivet har varit heligt.

Förstår vi hur avancerat det är?!

Det har smak av Guds fredsrike.

Men den bilden stämmer inte längre. 

Mänskolivet är inte längre heligt. Brott får inte alltid konsekvenser. Man börjar ta rätten i egna händer.

Samtidigt som många desperat upprepar:

- Det kan inte hända igen!

- Vi är trots allt trygga!

Det trygga fredslandet Sverige har inte längre redskap att se ondskan. Den har vi väl byggt bort?

Det onda kan liksom inte hända... här.

Och så blir vi våra egna lögnare.

Svensken ser inte sig själv.

Säkerhetsexpert Lena Ljungdal är den enda som för mig är trovärdig i sitt uttalande "Jag är tyvärr inte förvånad". 

Hon är utbildad lärare, polis, förundersökningsledare och krisstödjare. Lena Ljungdal vet det mesta om samhällets baksida och människors desperata våldsbrott - eller likgiltiga dödsskjutningar.

- Skolan är ingen isolerad plats, utan en del av samhället. Det är mycket vapen i omlopp. Jag har varit beredd på att skolan kommer att drabbas av våldsdåd. Jag är inte förvånad, men bestört.

Hon berättar om hur olika skolorna förbereder sig inför denna typ av kris. En skola kan öva på "utrymning", en annan på "inrymning" och barrikader för dörrar. Men oftast saknas kunskap att se helheten. Rädsla och naivitet att "det händer inte här" kan bli rent destruktivt.

- Nu måste en nationell handlingsplan tas fram, säger Lena Ljungdahl.

Vi tror nog att vi nästan vet.

Jag som är kristen, och läser min Bibel, är inte heller förvånad över allt detta våld.

Från sida 1 återges händelsen av det första brodermordet, då Kain dödade sin bror Abel. Hans blod ropar fortfarande från marken. Det har hänt, det händer igen och det kommer att hända imorgon.

Ondskan bor i oss alla, liksom strävan av vilja göra gott och göra rätt för sig. Själen är randig som en zebra, tro inget annat. Ingen av oss är antingen svart eller vit.

Ordet "rättvisa" och "rättfärdighet" är den nyckel som låser upp hela läsningen av Bibeln. Det är ett och samma tema genomgående.

Genom människans alla bråk går denna strömning av att Herren Gud räcker mänskligheten sin upprättelse. Ondskan fördöms, men inte själva människan.

Prova och läs, så får du se.

Guds uppenbarade rättfärdighet.

Efter första världskriget fanns en stark längtan efter att bygga varaktig fred mellan länderna.

Det är 100 år sedan ärkebiskop Nathan Söderblom inbjöd till den världsomfattande fredskongressen i Stockholm 1925 - då de flesta kyrkosamfund var närvarade. 

Kyrkorna ville gå i spetsen för att stärka makthavare att gå Guds ärende med rättfärdig politik, som inte skulle bygga på maktanspråk.

Jag citerar ur den lilla oansenliga skriften "Kyrkan och freden":

"Uppenbarelsen till Israel lämnar ingen tvekan rörande läran om det civila samfundet eller staten. Profeterna förutsäger världsfreden:

SKON SOM KRIGAREN BAR I STRIDSLARMNET,

OCH MANTELN SOM SÖLADES I BLOD

ALLT SÅDANT SKALL BRÄNNAS UPP OCH FÖRTÄRAS AV ELD.

Jesaja kap 9:5.

Nathan Söderblom "Kyrkan och freden".

Detta fredsrop har ljudit i över tvåtusenfemhundra år! Varje juldagsmorgon börjar med denna deklaration från Gud själv, att det är denna rättfärdiga fred och rättvisa som skall utföras av Messias, Herrens lidande tjänare.

Hur går det för oss?

Så där...

Människans egna lagstiftningar måste ha en djupare grund än sin egen bästa vilja, ty den räcker inte. Makt och girighet är det som ständigt lurar på oss.

Hur skall världsfreden komma till stånd? frågar sig Nathan Söderblom.

Svaret gives i samma text:

SÅ SKALL HERRADÖMET VARDA STORT OCH FRIDEN UTAN ÄNDE.

SÅ SKALL DET BEFÄSTAS MED MED RÄTT OCH RÄTTFÄRDIGHET,

FRÅN NU OCH TILL EVIG TID.

Jesaja 9:7.

Följ mig, sa Jesus.

Min lärare i Gamla Testamentets exegetik vid Lunds universitet, teol dr docent Bo Johnson, skriver i sin utmärkta skrift "Rättfärdigheten i Bibeln" om Magnus Erikssons stadslag 1350:

- I stadslagens konungabalk heter det om vissa ämbetsmän att om någon av dem inte är rättfärdig i sitt ämbete, skall han böta fyrtio marker" (sid 11).

Att vara "rättfärdig" betydde på den tiden att man var färdig för rätten, det vill säga att han utan risk att förlora målet kunde ta en rättslig prövning. Han stod på sanningens sida och hade inget att frukta.

Bo Johnson om Bibelns rättfärdighet.

Nu är vi mycket långt bort från 2000-talets gängkriminalitet och dödskjutningar, där alla skyller på alla och alla går fria... Var är rättvisan? Var är den rättfärdiga konsekvensen då man står för sina handlingar och sonar sina brott? 

Var är skyddet kring medmänniskans helighet och rätt att leva?

Nej, det handlar inte om "fler poliser" eller "fler fängelser" - det handlar om vår inställning till själva mänskolivet. Respekten är skadad.

Vad gör då Herren Gud?

Vapenvila. Marinmuseet i Karlskrona.

Jo, Mose får de två stentavlorna med Tio Guds bud. Där ryms all nödvändig rättfärdighet!

Den enskilda person, och det kollektiva ledarskap, som fattar sina beslut utifrån Guds bud, kommer att skapa rättvisa omkring sig.

Inte känslor, men underordnande av tio självklara kärleksfulla riktlinjer. 

Läs mer i 2 Mosebok 20.

Innan människan formats av Guds kärleksfulla rättfärdighet är hon andligt omogen. Då är ropet på hämnd starkt.

Men Mose dämpar vendettorna då han säger:

- Öga för öga, tand för tand. Alltså - dubblera inte hämnden. Halvera den. Ta det lugnt!

Sedan skärper Jesus buden och säger att vi skall inte hämnas alls... utan snarare älska våra fiender.

Den mognaden kan bara växa fram hos den som umgås med Jesus i bön.

Förlåtelse och försoning är det som måste ligga till grund för all mänsklig gemenskap, annars förgör vi varandra.

Guds rättfärdighet bor i kärleken.

Eller som jag hörde i parken intill skolan: några killar bråkade och jagade varandra med käppar.

- Hallå! Vad gör ni?

- Han svor på min pappa! Jag måste slå honom!

- Nej, du skall inte slå, du skall förlåta honom och inte jaga upp dig.

Men han var för liten för att förstå. Familjens heder stod på spel och jag sa:

- Har inte ni lämnat ett krig för att få leva i fred här?

- Jo...

- Varför fortsätter ni då slåss mot varandra? Då tar ju kriget aldrig slut! Nu lägger ni käpparna ifrån er och går hem!

Sluta slåss. Byt ideologi.

Till sist.

När vi försöker grunda rätten på jorden, och utveckla ett rättssystem som ger rättvisa och rättstrygghet till alla, då är vårt mänskliga perspektiv präglat av föränderlighet och kortsiktighet, skriver Lage Pernveden i "Mycket nära" - betraktelser utifrån Gamla Testamentets profetord.

Men i Skriften kommer Guds rätt från en annan dimension, utan föränderlighet och med största möjliga långsiktighet. 

Guds rätt kommer med helighet och en ofattbar ömhet till sin sårade mänsklighet.

Därför heter det att han inte skall utsläcka den flämtande lågan eller tynande veken.

Så, när andra ser med hat på alla våldsverkare som liksom har förverkat sitt liv, så ser Gud igenom alla dessa trasiga mänskoskärvor och vill räcka den förvandling som bara sanning och kärlek kan erbjuda. 

Det är Guds rättfärdighet, större än alla våra hårda domar.

En tynande veke.

ETT BRUTET RÖR SKALL HAN INTE SÖNDERKROSSA

OCH EN TYNANDE VEKE SKALL HAN INTE UTSLÄCKA.

HAN SKALL I TROFASTHET UTBREDA RÄTTEN.

OCH HANS NAMN SKALL GE FOLKEN HOPP.

Jesaja 42:3 och Matteus 12:20.

För att detta skall vara trovärdigt måste orden vändas ännu mycket mer till offren.

Våldsverkare krossar vanliga mänskoliv och utsläcker flämtande sköra livstrådar.

Vad händer nu med dessa döda människors rätt till att bli vad Gud menat?

Kan fulländningen få komma där, på andra sidan?

Jag har inget annat hopp än det.

Men det är stort nog.

En flämtande låga.

Lage Pernveden får sista ordet:

"Den rätt som är ovanifrån byggs på ett utmanande sätt in underifrån.

Och när den mänskliga orätten bryts, och dess offer blir omslutna av den trofasthet som breder ut en gudomlig rätt över jorden, då kan vi börja hoppas - och börja leva i ljus och frid.

För en gång skall rätten råda bland folken."

Detta är vår tro.

Shalom. Peace. Fred. Pax.

Helene F Sturefelt,

- gråtande teolog och fredslängtande människa.

Kristus är världens ljus. 

KYNDELSMÄSSODAGEN

Ljuset - det provocerande.

Nu är glada julen slut, slut, slut och det markeras med kyrkoårets berättelse om Kyndelsmässodagen, då Jesusbarnet bars fram i templet.
 

I Småland lär det vara så att på fredagen inför Kyndelsmässodagen tog man fram det sista av julmaten och julkakorna och åt upp det, under glad stämning.

Här har jag samlat tre berättelser om denna ljushögtid.

Först kan du läsa om hur det var när cirkelsdansarna dansade ljuset i Gammalstorps kyrka:

Leta upp 2019-02-03 "Ljusdans på Kyndelsmässodagen".

Sturellas Fotoblogg: LJUS-DANS på Kyndelsmässodagen

Ljusmässa i Gammalstorps kyrka.

Sedan kan du läsa om den gamle Symeon som nu vågar erkänna att han kan dö i frid:

Leta upp 2019-02-04 "Gå hädan, dö i frid".

Sturellas Fotoblogg: GÅ HÄDAN, DÖ I FRID

Ljuset lyser upp vårt mörker - vill vi det?

Den tredje fina texter är från 1921- 02-09 "Ljuset - ett lidande".

Vi tänker oss alltid att ljuset är positivt... men det är det inte. Funktionen är inte att skapa mysig stämning, utan att avslöja mörkret - och det vill vi inte alltid. Eller hur?

Sturellas Fotoblogg: LJUSET - ETT LIDANDE

Ljuset kan även vara ett lidande.

En sak till vill jag bjuda på: mitt radioprogram om Kyndelsmässodagen med en egenskriven sång om Ljuset:

Sturellas Fotoblogg: ANDLIGA SÅNGER nr 91 - Du en stråle LJUS

Du, en stråle ljus.

Ljusvarma hälsningar i mörkret, det skyddande,

Helene F Sturefelt,

- som hoppas att tekniken fungerade?

Det är lättare att hitta min texter på datorn än den lilla mobilskärmen.