SAGAN OM GRODAN GRÖNANNA

Att bli till.

Det var en gång ett garnnystan som låg i sin korg, i väntan på att få bli till.
Meningen med livet var inte uppfyllt än. Hon önskade att få bli formad till det skaparen med virknålen hade tänk. 

Så en dag hände det. Det var hennes tur. 

Det gröna garnnystanet formades till en figur, en groda, som nu fick sitta i soffan och Vara Till.

Den gröna grodan var så glad. Men en dag tog hennes glädje slut. 

Det var väl inte meningen att hon bara skulle sitta där i hela sitt liv? Det måste finnas en djupare mening med livet.

Att få leva det, liksom.

Hej, jag vill leva.

Det ringde på dörren. De fick besök.

- Åh, en sådan söt figur! Vilka fina fingrar hon har...

- Det är en groda, sa grodans skapare. Du kan få henne!

- Men, hon tillhör väl dig, här?

- Nej, kvackade grodan ohörbart, jag vill ut och leva.

Så fick det bli. Gröna grodan stoppades ned i en väska och åkte tåg för första gången i sitt garnliv.

Det gick fruktansvärt fort, tyckte hon, och det kittlade i hennes garnmage.

Grodan åker tåg.

- Du skall heta Gröna Anna, sa hennes nya mamma. 

- GrönAnna, viskade trådvarelsen och kände sig så stolt.

Det var dags att hämta barnbarnet och ny började verkligen det stora äventyret!

De gick till en lekplats, åh vilket lekparadis det var!

GrönAnna tog genast plats på den stora klätterställningen.

Gröna grodan börjar leva.

Stora dinosaurier och andra odjur i plast fanns överallt på lekplatsen. Hon ville visa sitt mod och satte sig betvingande på en grön krokodil.

- Gör nåt nu då! tyckte grodan, men krokodilen förstod inte grodspråk.

Det är ju skönt att livets faror inte överfaller en på en gång.

GrönAnna betvingar krokodilen.

Barnbarnet sprang före och grodan skuttade efter.

En bil på en spiral skulle ut och köra. Flickan satte sig upp, men grodan förstod inte riktigt hur det här skulle gå till.

Hon hade ju inget körkort...

Nä, det här går inte så bra.

Nu sprang flickan upp på en hög höjd. Hon var bara två år, men det brydde hon sig inte om.

Hon hade samma inställning som grodan - hon ville också leva!

Men GrodAnna kunde inte hoppa så högt. I alla fall inte på första försöket.

Det här var lite väl äventyrligt.

Jag får svindel.

fanns det inget vatten här där man kunde svalka sig?

Hon var trots allt en groda och hon längtade efter lite kladdigt vatten att gegga ned sig i.

Men rutchkanan där borta verkade lättare. Gröna grodan skuttade dit, gjorde sig redo för avfärd nedåt metallbanan

Tjohoo, nu åker vi!

Men hur skall man veta hur något är när man aldrig upplevt det?

Ingen kan ju tala om för en hur det känns att åka rutchbana om man aldrig har gjort det förut.

Och skulle det finnas någon som tog emot en där nere?

Tänk om man slår sig?

Ooouuuiiii.... !

Pang, rätt i gruset!

Nej, det var inte roligt att störta nedför på det här viset. Varför tog inte barnet emot henne?

Och var höll hennes nya mamma hus?

GrönAnna blev lite ledsen.

- Jag behöver vila upp mig, bestämde hon och skuttade iväg mot gungorna.

Puh!

GrönAnna lade sitt huvud på gungan. Här var det i alla fall varmt, tänkte hon.

Det var nästa så att hon började längta tillbaka lite till garnkorgen där hemma.

Det äventyrliga livet var lite för äventyrligt för henne.

Kunde de inte förstå att man måste ta det lugnt när man är nybörjare på att leva?

Åh, här kan jag vila!

En varsam hand lyfte över GrönAnna i en stor vagga.

Det kändes nästan som att ha kommit på en grön äng där man får vila ut.

Någon ledde henne rätt, för sitt namns skull. 

En snäll varelse lät henne vila ut och lovade att snart föra henne till vatten där hon kunde få verklig ro och dricka sig otörstig.

Varma hälsningar från sagoberätterskan, ur livet,

Helene Sture Grodfelt,

HERREN ÄR MIN HERDE

INGENTING SKALL FATTAS MIG.

ÖLKJA S

SÄTT TRO TILL ORDET

Den Helige Andes vibrationer.

Varför händer det inget? Varför blir jag inte berörd av kyrkans gudstjänster eller varför talar inte bibelordet till mig?

Det händer ingenting på insidan . Är det bara torra ord?

Ja, det är "torra ord"... men inte bara. 

Vem avsändaren är avgör halten av sanning i det som sägs.

Likaså är det viktigt hur vi tar emot Ordet.

Tar jag emot predikan och bibelordet med ett "jasså", eller med ett kritiskt ifrågasättande, eller lyssnar jag uppmärksamt och hungrigt?

Hur tar jag emot Guds Ord?

Vi befinner oss i Pingstveckan då vi firar hur den Helige Andes kraft utgöts över de första lärjungarna.

Det var helt avgörande för att de sedan skulle kunna gå ut och berätta vidare om Jesus och vad han gjort för oss.

Det mäktiga är att detta sker än i dag. Hur då?

Det kan vara vilken vilken liten vanlig andakt som helst, en morgonmässa, en musikandakt eller en helt ordinär högmässa där Guds Ande drabbar dem som sitter där.

För att förstå det behöver vi gå till insidan.

Där, längst in där längtan bor, där finns en öppning till Gud. Sökandet efter livsmening och sanning är en dörr som börjat öppnas.

Att i det läget våga lita på det som sägs, gör det möjligt för att det skall ske.

Jag vill lita på dig, Jesus.

Jag skall ta några exempel.

Den gamle Luther sa i sin katekes följande om dopet:

"Dopet och Guds Ord hör ihop. Dopet ger oss syndernas förlåtelse, räddar oss från döden och djävulen och ger evig salighet åt dem som tror på Guds ord och löften.

Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?

Vattnet själv kan inte göra detta, utan Guds Ord som är förbundet med vattnet då Jesus sa:

GÅ UT OCH GÖR ALLA FOLK TILL LÄRJUNGAR

DÖP DEM I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN...

Matt 28

Men det räcker inte. Luther fortsätter:

... "samt tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet. Ty utan Guds Ord är det bara vatten och inget dop, men med Guds Ord är det ett dop."

Det är alltså tron som får det jordiska och andliga att förenas och bli verksamt såsom Gud säger!

Dopfunten i Kvidinge kyrka, där jag döptes.

Jag har varit med om detta många gånger. 

I min längtan och sökande efter Guds vägledning har en sång eller ett ord kommit i min väg, och när jag litat på det som sägs, DÅ har det hänt! Guds närvaro är där och den Helige Ande visar vägen till rätt beslut på livsvägen.

Nästa konkreta exempel är en mycket omtyckt och sjungen psalm vid Pingst: nr 646, en finsk psalm med följande text, i fem versar:

   GRIP DU MIG HELIGE ANDE

   DRABBA MIG LÅGA KLAR

   VISA VÄGENS RIKTNING

   GE MINA FRÅGOR SVAR.

   Sv Ps 646:1

Detta är den ärliga bönen, att bli gripen av den helige Ande. Ropet är att bli drabbad av Guds klara låga. Vägen måste bli tydlig vad gäller arbete, skola, bostad, relation... Ge mina frågor svar!

Ge mina frågor svar, Gud!

   RÖR VID MIG HELIGE ANDE

   RÖR VID MITT DOLDA JAG

   LÄR MIG TRO ATT JESUS

   LEDER MIG VARJE DAG.

   Sv Ps 646:2

Stilla dig, du oroliga hjärta. Var tyst, säg inget, bara lyssna till din bön. 

När hjärtat är öppet bli denna bön oerhört stark - vågar jag verkligen be att den Helige Ande skall röra vid mig?

Det dolda jaget, det ömtåliga lilla äkta jaget längst in, kan vara dolt under lager av beskydd eller förnekelse. Vem skall få komma nära det?

Bara den som är absolut kärleksfull. Och absolut sanningsenlig.

Gud själv.

Och plötsligt händer det. Vissheten är där. Den självklara erfarenheten att Jesus är där och leder mig varje dag.

Osynligt konkret, ogripbar men ändå fullkomligt klar ÄR han DÄR, hos mig!

Och tårarna strömmar!

Guds ljus lyser in i min själ!

Vi tror att tårar betyder att man är ledsen... eller har pollenallerig... Men de stora tårarna visar att man är berörd av äkta känslor, som går inifrån och ut. Det som händer är på riktigt.

Vågar man gråta i kyrkan?

Hm... ja! I Guds hus har människor genom sekler låtit tårarna rinna av kärleksglädje och djupsorg, av Gudsnärhet och Andens lovsång.

Gråtplatser.

Psalm 646, vers 3 fortsätter:

    SPORRA, MIG HELIGE ANDE

    GÖR DU MIG TRYGG OCH FRI

    GE MIG TJÄNST OCH ANSVAR

    LÅT MIG TILL GLÄDJE BLI.

Den egna kraften kan ha tagit slut. Man orkar inte söka fler tjänster, jaga fler jobb eller leta efter en livskamrat. Det är bra. Det vet Herren. 

Det var just därför Jesus sa att lärjungarna skulle gå in i staden och invänta den Helige Andes kraft.

Och nu är även din stund kommen.

En sällsam känsla av varm trygghet och frihet börjar sprida sig i kroppen.

Det egna greppet släpper och Herren Gud får äntligen ta plats.

Bönen är verkligen ärlig efter att få bli tagen i tjänst, att få ta ansvar och inte daltas runt med, ja att på allvar få bli till glädje för andra.

Med de talanger man har. 

Inte med de talanger man inte har... Så har inte Herren tänkt!

Broderitalang!

Frid i magen och ett hjärta fullt av värme - nu vill huvudet också vara med och försöka på sitt trubbiga vis hänga med i det som händer. 

Psalmens textförfattare, Pia Perkiö, diakon och författare i Helsingfors skriver vidare (1978):

    UPPLYS MIG, HELIGE ANDE

    SÅ ATT JAG KAN FÖRSTÅ

    OCKSÅ NU GÖR HERREN

    DET SOM HAN GJORDE DÅ.

    Sv Ps 646:4

Att lita på och sätta tro till Guds ord engagerar hela mänskokroppen!

Jag vet inget klarare än de besked jag har fått av Herren genom bönen. Den intellektuella redligheten är den största, framförhållningen den längsta och innehållet djupare än vad mina önskningar kunnat hitta på.

Upplys mig.

Detta själavårdsdrama i kyrkbänken går på några minuter. Sista versen ropar ut i triumf:

    JAG HAR EN UPPGIFT ATT FYLLA

    KRISTUS HAR BRUK FÖR MIG

    DÄRFÖR, HELIGE ANDE, VILL JAG NU TACKA DIG.

  

Att få vara behövd, tagen i anspråk och räknad med - det är livsglädje för oss människor!

Och när det är Gud, vår Skapare, som själv drar oss in i sitt sammanhang så är det större än ALLT.

Fokus är äntligen borta från mig själv, från det egna jaget. Nu är det Gud som är i centrum.

Herren är inte längre ett medel att nå mina egna syften och begär, nej nu är han själva livsmålet. 

Vilken skillnad!

Och Jesus bekräftar allt detta med sitt ord:

SÖK FÖRST GUDS RIKE OCH HANS RÄTTFÄRDIGHET

SÅ SKALL ALLT DET ANDRA TILLFALLA DIG!

Matteus 6:33.

Korset lyser för alltid.

Dock, för tydlighets skull: Gud verkar oavsett oss. Gud behöver inte oss för att vara verksam.

Men det är ju vi som skall ta emot det! Det är därför vi behöver öppna oss och ta emot.

Då!!

Händer det.

Vilken fantastisk Pingstvecka detta är och kan vara!

Anderika hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som fotograferade i Kvidinge samt en skolvägg i Vadstena,

- som vill bli sedd utan att synas... Du också?

Vi ses (inte syns) och hörs snart igen!

Ska jag öppna för Guds Ande?

öja öa 

    

ANDLIGA SÅNGER nr 98 - AFTERNOON JAZZ

Jazz i Hällevik och gospel.

Välkommen till Andliga sånger, radio Sölvesborg 92,0 - ett sprudlande glatt avsnitt med jazziga eftermiddagstoner och behaglig gospelmusik.
 

Nu under våren 2023 har Listerkyrkan, EFS i Hällevik, bjudit på Afternoon Jazz. Jag gjorde en inspelning på min diktafon, redigerad av min man. 

Detta avsnitt innehåller också sånger med av Sölvesborgs många körer; Novah Gospel, från deras CD "Walk by Faiht", inspelad 2005.

Ledare för jazzen är Uno Hellgren och Novah Gospel hade Bibi Samuelsson i spetsen.

Klicka på den blå noten så startar programmet, 59 välsignade minuter!

                                   MUSIKLISTA

JAZZ, inspelad live i Listerkyrkan:

- Down by the Riverside

- Barnatro

- Walking With the King 

- We shall walk

- Vilken vän vi har i Jesus 

- The Old Rugged Cross

- Blott en Dag samt 

- Oh, when the Saints go marching in!

Förbereder Afternoon Jazz.

NOVAH GOSPEL:

- The Lord strong and Mighty

- Keeps On Making Way

- River of Love

Från EFS Ängelholm: "Pärleporten" i sin nya tappning.

MAIF - Mjällbys fotbollssupportrar fick ropa "Vi har pollenallergi..."

Heja Mjällby!

Musiker i jazzbandet denna eftermiddag var:

- Uno Hellgren, trumpet

- Daniel Hörestrand, trummor (även med i Novah Gospel)

- Sven-Olof Pettersson, piano

- Lars-Åke Martinsson, bas

- Göran på elgitarr

- Lotta Mattisson, sång

- Jerker Lindström, saxofon

- Helene, ukulele, tamburin och munspelstut.

Mina instrument.

Temat i detta avsnitt 98 berörde barnatron, att vara "enkelvikt".

Vad kan det betyda? Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: BEVARA DIN BARNATRO (helenesturefelt.blogspot.com)

Många kommer till dessa stunder i Listerkyrkan. Pastorn ger några goda ord på vägen. På februariträffen predikade han om "Inte bättre än senaste solot..." Det var bra! 

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: INTE BÄTTRE ÄN SENASTE SOLOT (helenesturefelt.blogspot.com)

Glada hälsningar från

- Helene Fransson Sturefelt, programkreatör vid mikrofonen,

- Jörgen Hjärtenflo Sturefelt, ljudredigerare.

På återhörande!

Det urgamla kors.

PINGSTEN OCH KRAFTEN

Den helige Andes duva i Tåstarps kyrka.

Tillhör du också dem som alldeles för ofta går i egen kraft?

Vi har massor av idéer och fina förslag, men går före vår Herre... Tålamod och saktmodighet är det som Jesus prisar till salighet. 

Vid sin himmelsfärd sa Jesus:

NI SKALL FÅ KRAFT NÄR DEN HELIGE ANDE KOMMER ÖVER ER.

Apg 1.

Nu kommer pingsthelgen och vi skall fira denna händelse, att helig Ande föll över lärjungarna så att de kunde gå ut och göra underverk och predika.

Vi kan väl stilla oss tillsammans, och öppna oss likt en enkelvikt folder (se förra inlägget om Barnatro!) och ta emot Guds kraft, förutsättningslöst!?

- Herre, gör med mig det du vill! Sänd mig dit där jag behövs, och förlåt om jag krånglar och inte förstår... Tala mitt språk, Herre, och vägled mig. Amen.

P.S. Och ge mig tålamod!

Jesus, du är min herre.

Här kan du läsa mer om Anden och Språk, förvirring och klarhet:

Sturellas Fotoblogg: ANDE och SPRÅK, predikan på PINGSTDAGEN (helenesturefelt.blogspot.com)

Andens duva i Tåstarp, Skåne.

Men när vi ber att Guds Ande skall komma nära, är vi då beredda att det är SANNINGENS ANDE som kommer?

Inte Medhårs-Ande, inte Snällhets-Anden eller Fixar-Anden...

Sanningen först... med kärlekens ord. 

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: HJÄLPAREN - helig Ande (helenesturefelt.blogspot.com)

Guds Ande över församlingarna!

HELIGE ANDE, RÖJ DEN NÖD

SOM VI I HEMLIGHET BÄRA

MÄNSKAN EJ LEVER BLOTT AV BRÖD

HENNE GUDS ORD MÅSTE NÄRA

SÄND OSS EN HUNGER RUNT KRING JORD

EFTER ATT HÖRA HERRENS ORD

SANNINGENS ANDE, LÄR OSS.

Sv Ps 161 vers 2.

Och med detta önskar jag dig en glödhet PINGST! 

Eller en svalt ljusrosa, där Guds Ande rör vid dig som en svag susning.

Vifta inte bort den...

Var välsignad!

Helene F Sturefelt,

- Pingstvän, Påskvän och Julvän.

Jesusvän.

HARPAN OCH HIMMELRIKET

Den himmelska mattan.

Barnbarnen klev över tröskeln till Mormors hem. De små flickorna fick alltid en känsla av magi när det kom dit. Tjocka gardiner i starka färger, bokhyllor fullt med böcker, musikinstrument och tavlor - det var som en förtrollad värld.

Barnen fick bygga kojor på balkongen och gömma sig under filtar med stora gosdjur.

Mormor satt inne i soffan och trivdes. I CD-spelaren snurrade en nyinköpt skiva med harpmusik. Det var som toner från himmelen.

Haropmusik från himmelen...

Flickorna kom in. 

- Mormor, berätta något!

På det runda bordet låg en duk, eller snarare dansmatta till "helig dans", broderad med pärlor och glittrande stjärnor. Tygbitarna var rester från hemsydda finblusar, örngott av blåaste bomull och det mjukaste tyg som använts både till brudklänning och dopdräkt.

Mormor tog ned två änglar ur bokhyllan.

- Vill ni följa med på en resa upp till himmelen? frågade hon.

Flickorna nickade förväntansfullt, för när Mormor började berätta visste de att det alltid blev spännande. Och annorlunda.

Ängeln välkomnar vid himmelens port.

- Blunda och lyssna till harpans toner... Vi flyger nu upp till himmelriket. Där står en stor vit ängel och hälsar oss välkomna. 

- Kom in, älskade barn! Kom in i det himmelska riket! Ty barnen tillhör himmelriket.

En av flickorna började nynna en sång som Mormor brukade sjunga vid nattningen:

JAG VILLE OCKSÅ EN GÅNG BLI STOR

OCH SÅ FÖRSTÅNDIG SOM FAR OCH MOR.

MEN BARN I HJÄRTAT JAG VARA VILL

TY BARNEN HÖRA GUDS RIKE TILL.

(Säg mig du lilla solsken)

Himmelrikets matta.

Ängeln talade och sade:

- Här får ni leka på gröna ängar! Ser ni blommorna? Och om ni går på den svartskimrande vägen där det rinner en liten bäck, då kommer ni till en sjö. Alla barnen kan simma här i himmelriket.

De två små flickorna såg framför sig hur de badade och simmade i det mjuka vattnet, utan att vara rädda.

- Den rosa kanten är full av stjärnor. När inte stjärnorna lyser på himlen, så kommer de hem hit och vilar. Följ stjärnorna längs den rosa kanten och se var ni hamnar...

Den röda glädjeängen.

Barnen lekte att de gick tillsammans med stjärnorna.

De kom fram till en äng med rosa blommor. Stjärnorna glittrade i rött och guld.

- Detta är den röda glädjeängen, sa ängeln. Här bor alla skratten och allt som gör en glad. Här i det himmelska riket finns bara vackra och snälla saker. Allt fint som ni har gjort och sagt, förvandlas här till lysande rosa blommor!

Flickorna drog en tyst suck av hänförelse.

De blå blommornas äng.

Ängeln tog dem vidare till en annan del av dansmattan.

I bakgrunden spelade harpomusiken. En flöjtstämma gjorde melodin sorgsen.

- Vilken färg har blommorna här?

- Blå, viskade flickorna som helst inte ville prata för att inte förstöra stämningen.

- Det är tårarnas färg, berättade Mormor, men det var ju ängeln som talade genom henne, det förstod flickorna. 

Alla tårarna som man gråtit på jorden hamnar här i himmelriket. Men de torkar och förvandlas till pärlor.

I himmelriket finns ingen sorg och ingen plåga, sa ängeln, bara blåa blommor som ett bortglömt minne hur det en gång var i jordelivet...

Kungen kommer.

Plötsligt fick barnen se en figur trona längst upp i himmelriken.

- Nu kommer kungen! sa ängeln. Gör er redo att ta emot Honom!

Flickorna tittade med stora ögon.

Mormor placerade en porslinsfigur med guldkanter mitt i himmelriket.

- Kungen har ett namn, berättade barnens ängel. Känner ni till det?

Inget svar.

- Kungen heter Jesus Kristus.

Harpans toner klingade från en annan värld av renhet och skönhet.

Alla tre satt tysta i soffan en liten stund.

- Nu tar vi ett djupt andetag, sa ängeln och blundar igen. Nu får ni lämna himmelriket för denna gång, och fortsätta leva ert liv på jorden. Men ni är välkomna tillbaka igen, älskade barn!

Ängeln talar och berättar.

Mormor tog bort dansmattan och gömde figurerna. 

- Borta?! sa lillasyster.

- Mer! Berätta mer, Mormor, sa storasyster.

- Nej, denna saga kan man bara berätta en gång...

Alla förstod att de hade varit med om något mycket speciellt.

Och Guds välsignelse dröjde sig kvar hos dem alla.

Kungen i himmelriket.

Fridsamma hälsningar från Långt Bortom.

Helene F Sturefelt,

- barnboksförfattare, symbolpedagog och troende sagoberätterska.

Jesus Kristus, kung i himmelriket.

Jag lyssnar till CD'n "SALIG", Blessed, med Susan Enochsson, harpa.

Harpkonsert i Åhus kyrka, 18 maj 2023, en keltisk svit:

DÄRFÖR AVSKYR JAG APPLÅDER

Varför applådera?

Klapp klapp klapp, smäll, smäll, smäll!
- Åh, så bra ni är!

-  Mååål! Heja Mjällby! 

I bullriga och gapiga miljöer hör applåderna hemma som en uppskattning. Det är ett sätt för publiken att deltaga och vara delaktiga.

Så långt är allt väl.

Men när detta publikbeteende följer med inomhus på konserter, eller i kyrkor, då blir det fel.

Jag skall förklara varför jag tänker så.

Min gitalele och ukulele.

Egentligen började det i Båstad där Göran Söllscher för många år sedan gav en konsert. Känsliga fingrar på spröda gitarrsträngar skapade underbara melodier, som målade bilder för det inre ögat.

Redan efter första melodin smattrade applåderna, eftersom det var så bra, men Göran Söllscher höll upp handen och stoppade detta beteende.

- Tack... men... det går inte. Jag kan inte koncentrera mig om ni smäller sönder den stämning jag skapar.

Han sa inte exakt så, men det var andemeningen. Publiken blev tillrättavisad. 

Den tystnad som uppstår när ett musikstycke är slut, innan nästa börjar, är en andakt med högsta kvalitet. Det händer något just där. 

Musiken talar. 

Den är en berättelse som vill bli mottagen - i tyst koncentration.

Även Gud talar, som allra oftast i tystnaden!

Om man då tar bort tystnadens effekt, då tar man bort själens möjlighet att bli berörd.

Får jag be om största möjliga TYYSTNAAD...

Nu kommer vi till den andra delen av min avsky av applåder.

Detta klappande med händer har vid känsliga situationer en funktion att hålla det känslosamma borta.

Man kan bli så berörd att tårarna tränger fram, och det vill man inte. 

Så skönt att då få bryta stämningen genom att klappa händer istället.

Puh!

Musiken kom inte för nära. Teaterstyckets repliker fick inte beröra mig för mycket. Sången i kyrkan grep mig men här skall inte gråtas och absolut inte visas känslor!

I dessa fall berövar applåderna de kreativa uttrycken dess effekt.

Stängt för buller... St Peter i Lund.

Nu kommer tredje nivån av min applådkritik.

Det handlar om PRESTATION.

Jag uppträder för dig - du applåderar.

Du sjunger fint, eller målar en tavla, eller barnet ritar en teckning - jag applåderar och säger "åh så gulligt och bra gjort".

Det är en yttre prestation som belönas - och därmed missar man hela poängen. 

Jag kallar detta för "dagis-beröm". Och det leder helt fel.

Istället skall frågan vara, som vi lär oss så tydligt här på harpkursen:

- Vad vill du berätta? Vad betyder ditt streck på pappret som du ritat?

Vilken frukt vill musiken ge?

I symbolpedagogiken har vi tagit tillbaka den frågan. Där finns inga prestationer.

- Berätta! Vad betyder färgerna du målat? Hur känns rörelserna i dansen som du gör?

Och då händer något helt annat i människan.

Man får kontakt med sina tankar och känslor. Insidan börjar sakta titta fram. Man blir mänsklig, bortom prestationerna.

Ett intresse för själva uttrycket tar plats.

Titta på bilden nedan. Vad är det för kladd? Jo, det visade sig vara kampen mellan manligt och kvinnligt som tog sig ett intuitivt uttryck på detta sätt.

Kampen mellan kvinnligt och manligt.

Konsekvensen av "dagis-berömmet" är att vi har en generation som är uppvuxen med att bli applåderad som barn. Allt vad lilla Anna och lille Tobbe gjorde var bra, även det dåliga.

Det är dessa barn som nu i vuxen ålder svarar på frågan vad de vill bli när de är vuxna:

- Kändis. 

Man vill bli känd. Varför då? Vad kan du?

Inte något särskilt. Men man vill bli känd, stå i rampljuset och få all uppmärksamhet.

Titta på "Idol" eller Melodifestivalen; där kryllar det av denna mänskotyp!

De vill ta min uppmärksamhet utan att ge något tillbaka. Många sånger är utan innehåll, det är bara yta. 

Nej, inte alla, jag vet, men jag tror du fattar vad jag menar när jag drar detta till sin ytterlighet.

Berätta! Vad händer här!

Nu går vi ännu ett steg djupare, när applåderna förstör, och det är i kyrkan.

Allt som sker i kyrkan är till GUDS ÄRA.

Alla, och jag menar ALLA, gör sin uppgift i kyrkan för att ge Gud sin tacksamhet, i kärlek, för det han har gjort för oss genom Jesus Kristus.

Vaktmästaren har tänt alla ljus till Guds ära.

Kantorn spelar alla psalmer och musikstycken för att ära Herren.

Kyrkvärdarna läser texter för att upphöja Guds ord.

Och prästen predikan för att Guds härlighet skall beröra var och en som kommit.

Tack, Gud, för Ysane kyrka!

En sak till.

Församlingen är ingen publik.

Så fort du träder in över kyrkans tröskel är du en deltagare, INTE EN BETRAKTARE!

Kännetecknet på en församling är att man är samlade tillsammans för att deltaga - med sitt sjungande, med sitt lyssnande och med sitt bifall:

- Amen!

- Gud, vi tackar Dig!

- Vår Fader, Du som är i himlen...

Deltagare, inte betraktare.

Jag hade en gång en mycket fin arbetskamrat som var kantor. Vi arbetade smidigt tillsammans och hade samma inställning till gudstjänster och musikstunder.

Likt Göran Söllscher var han ännu en person som markerade mot applåder.

Avvärjande kunde han hålla upp handen, eller ännu hellre vid början säga:

- Vi sparar eventuella applåder till slutet.

Lyssna! Smäll inte sönder.

OM det likväl blir applåder i kyrkan, då händer följande:

Eftersom både sång, musik och tal vill peka mot Gud, så bryts riktningen och applådberöm drar blicken bort från Gud, ned till den mänskliga prestationen.

Om jag, som har övat med min sång för att ge Gud äran, inte får med dig att lyfta sinne mot Honom, då har jag misslyckats.

Dessutom blir jag mycket generad över att uppmärksamheten faller på mig när jag ville vara ett redskap för Herren.

Ja, jag vet att inte så många förstår det här, men det är nödvändigt att förklara detta på nytt!

Jag är bara ett redskap.

Ikväll skall vi ha en konsert för HARP-ORKESTER i kyrksalen här på Åhusgården, EFS.

Korset lyser på väggen och alla harpor står uppställda, med harpister som är redo.

Vår uppgift är att låta "harpan sjunga" - man spelar nämligen inte harpa, man låter den sjunga...!

Harpan skapar ju en nästan magisk, eller snarare religiös, känsla med sin mjuka klang, och den skall tas tillvara i tyst respekt.

Om inte det sker, så kommer applåderna smälla sönder det harpan vill berätta. Jag kommer att sticka fingrarna i öronen för att slippa höra denna barnsliga förstörelse...

- Jo, men folk måste ju få vara glada och uttrycka sin uppskattning!

Absolut. Men det är fel sätt.

Se inte på mig... Men tacka gärna Herren!

Vi behöver alltså lämna den ytliga betraktandet och istället se oss som deltagare i ett skeende.

Du är inte "publik", du är deltagare!

Känn då efter vad musiken gör med dig. Det blir mycket mer intressanta samtal med ett sådant förhållningssätt.

Sedan kan man visst berömma någons skicklighet, men se det hellre så att den skicklige ställer sig till förfogande just för att ära Gud.

Och då brukar jag säga:

- Tack Gud, för dig!

Istället för:

- Åh, vad du är bra!

Fundera på det.

Hur skulle du själv vilja bli bemött? Är det inte mycket finare att få höra "Tack Gud för dig!"?!

Tillsammans skapar vi god stämning!

Som sagt, fotboll och rockkonserter är en sak, men finstämda uttryck inomhus är en annan, särskilt i kyrkan.

Men. Det stora undantaget är förstås gospelmusiken. Där är utgångspunkten full fart, rörelse och hög volym. Då är det det som gäller.

- Give Jesus a handclap!

Men då är det Jesus som får applåden. Inte någon mänsklig prestation.

Så där ja. Var sak på sin plats.

Jag föredrar det mer lågmälda. Och sluta applådera barnen, lyssna istället till vad de vill förmedla. 

Det botar kommande egoism.

Herren välsigne dig och bevare dig.

Tysta hälsningar,

Helene Sture Applådfelt,

- som hellre välsignar med händerna än applåderar.

Inga applåder, tack! Nä, inte med den frisyren...