SAGAN OM GRODAN GRÖNANNA

Att bli till.

Det var en gång ett garnnystan som låg i sin korg, i väntan på att få bli till.
Meningen med livet var inte uppfyllt än. Hon önskade att få bli formad till det skaparen med virknålen hade tänk. 

Så en dag hände det. Det var hennes tur. 

Det gröna garnnystanet formades till en figur, en groda, som nu fick sitta i soffan och Vara Till.

Den gröna grodan var så glad. Men en dag tog hennes glädje slut. 

Det var väl inte meningen att hon bara skulle sitta där i hela sitt liv? Det måste finnas en djupare mening med livet.

Att få leva det, liksom.

Hej, jag vill leva.

Det ringde på dörren. De fick besök.

- Åh, en sådan söt figur! Vilka fina fingrar hon har...

- Det är en groda, sa grodans skapare. Du kan få henne!

- Men, hon tillhör väl dig, här?

- Nej, kvackade grodan ohörbart, jag vill ut och leva.

Så fick det bli. Gröna grodan stoppades ned i en väska och åkte tåg för första gången i sitt garnliv.

Det gick fruktansvärt fort, tyckte hon, och det kittlade i hennes garnmage.

Grodan åker tåg.

- Du skall heta Gröna Anna, sa hennes nya mamma. 

- GrönAnna, viskade trådvarelsen och kände sig så stolt.

Det var dags att hämta barnbarnet och ny började verkligen det stora äventyret!

De gick till en lekplats, åh vilket lekparadis det var!

GrönAnna tog genast plats på den stora klätterställningen.

Gröna grodan börjar leva.

Stora dinosaurier och andra odjur i plast fanns överallt på lekplatsen. Hon ville visa sitt mod och satte sig betvingande på en grön krokodil.

- Gör nåt nu då! tyckte grodan, men krokodilen förstod inte grodspråk.

Det är ju skönt att livets faror inte överfaller en på en gång.

GrönAnna betvingar krokodilen.

Barnbarnet sprang före och grodan skuttade efter.

En bil på en spiral skulle ut och köra. Flickan satte sig upp, men grodan förstod inte riktigt hur det här skulle gå till.

Hon hade ju inget körkort...

Nä, det här går inte så bra.

Nu sprang flickan upp på en hög höjd. Hon var bara två år, men det brydde hon sig inte om.

Hon hade samma inställning som grodan - hon ville också leva!

Men GrodAnna kunde inte hoppa så högt. I alla fall inte på första försöket.

Det här var lite väl äventyrligt.

Jag får svindel.

fanns det inget vatten här där man kunde svalka sig?

Hon var trots allt en groda och hon längtade efter lite kladdigt vatten att gegga ned sig i.

Men rutchkanan där borta verkade lättare. Gröna grodan skuttade dit, gjorde sig redo för avfärd nedåt metallbanan

Tjohoo, nu åker vi!

Men hur skall man veta hur något är när man aldrig upplevt det?

Ingen kan ju tala om för en hur det känns att åka rutchbana om man aldrig har gjort det förut.

Och skulle det finnas någon som tog emot en där nere?

Tänk om man slår sig?

Ooouuuiiii.... !

Pang, rätt i gruset!

Nej, det var inte roligt att störta nedför på det här viset. Varför tog inte barnet emot henne?

Och var höll hennes nya mamma hus?

GrönAnna blev lite ledsen.

- Jag behöver vila upp mig, bestämde hon och skuttade iväg mot gungorna.

Puh!

GrönAnna lade sitt huvud på gungan. Här var det i alla fall varmt, tänkte hon.

Det var nästa så att hon började längta tillbaka lite till garnkorgen där hemma.

Det äventyrliga livet var lite för äventyrligt för henne.

Kunde de inte förstå att man måste ta det lugnt när man är nybörjare på att leva?

Åh, här kan jag vila!

En varsam hand lyfte över GrönAnna i en stor vagga.

Det kändes nästan som att ha kommit på en grön äng där man får vila ut.

Någon ledde henne rätt, för sitt namns skull. 

En snäll varelse lät henne vila ut och lovade att snart föra henne till vatten där hon kunde få verklig ro och dricka sig otörstig.

Varma hälsningar från sagoberätterskan, ur livet,

Helene Sture Grodfelt,

HERREN ÄR MIN HERDE

INGENTING SKALL FATTAS MIG.

ÖLKJA S