Sweden Rock Festival 30 år.
- Sweeeden Rooock! Are you there?!?
- Yeeaahhhh!
- Let's rock!
- Yeeaah!
Eller så här:
- Kom alla mina kycklingar!
- Vi vågar inte.
- Varför då?
- För vargen!
Eller som i kyrkan:
- Herren vare med er!
- Med dig vare ock Herren!
- Låtom oss bedja!
- Amen.
Tager du denna... Ja! Vigsel på SRF.
Ser du? Liturgin är den samma men innehållet olika.
Oavsett om vi är på hårdrocksfestivalen i Sölvesborgs kommun eller på lekplatsen eller i kyrkan, så gör vi människor så här.
Ledaren ropar. Gruppen svarar. Folket leker. Gemenskapen är där.
Du börjar, se'n svarar jag, okej?
Nu är årets upplaga, 2023, av Sweden Rock igång. Vi minns alla de två svåra åren då pandemin stängde ned allt och vi mådde mycket dåligt, både av virus och utebliven gemenskap.
På festivalen på strandängarna vid Norje Boke (obs stavningen!) finns det till och med en tröja som påminner om det:
SRF cancelled 2020.
Jag kan inte låta bli att ha mitt spanaröga extra öppet när ca 40.000 människor trängs på ett litet område.
Varför är hårdrocken så viktig för så många? Hur kan den fortsätta år från år?
Musik, sociologi och teologi samtalar med varann inne i mitt huvud, allt medan musiken dånar från scenerna.
En sak som överraskade mig stort igår var att mitt eget behov av denna musik plötsligt var borta...
Va'?? Vad är det som händer?
Ända sedan jag var tonåring på 70-talet har hårdrocken varit det som förlöst ungdomsårens ångest. Genom vuxenlivets tuffa påfrestningar har hårdrocken i smyg varit det som fått ut min ilska och frustration, tills jag vågade stå för att att detta är verkligen min musik.
Som en medicin. Ett hälsopiller. En terapi.
Man kan inte själv skrika så mycket, eller growla ensam i vardagsrummet. Det är mycket lättare att göra det tillsammans med tusentals andra, med samma svarta klädkod så att alla smälter ihop till ett.
Tillsammans med tusentals andra.
Men nu då? Vad har hänt?
Jo, jag lever ett gott liv nu, utan konflikter på arbetet eller i relationer. Vanmakt och maktlöshet har jag lämnat bakom mig genom att kliva av och fokusera om. Gud har visat nya vägar.
Amatörmusiker, författare och konstnär/ tecknare fyller nu mitt liv med harmoni - och då behövs inte hårdrocken!
Harpan står istället i vardagsrummet och inbjuder till mjuka himmelstoner som smeker min själ.
Harpan viktigare än hårdrocken.
Skulle jag strunta i konserterna? Det var så varmt och dammigt och trångt och bullrigt att jag inte kunde koncentrera mig.
Nej, nu är jag ju här, hjälper till i "städet" och brer mackor, nu ska jag sitta ned under den enda eken på festivalområdet och försöka lyssna.
Allt som man betraktar på distans stannar på avstånd. Man kommer inte nära, förstår inte, och blir därmed ointresserad.
Så var det med konfirmanden som beslöt att vända på det. Han gick till gudstjänst varenda söndag tills han fattade vad prästen höll på med...
- Herren vare med er!
- Yeeaah!
Ekens dyrbara skugga.
Norska Wig Wam gav en bra konsert med lugnare rock som inte skrek brallorna av folk.
Rent musikaliskt tycker jag att de unga trashmetalbanden bara bankar och slår för att visa vem som är tuffast och kan spränga decibelnivån snabbast.
Barnsligt.
De har inget att säga mer än att hylla mörkret och leka med döden.
Tyvärr har Sweden Rock Festival en mycket destruktiv logga detta år då de firar 30 års jubileum; en svart dödskalle (alltså så död man kan vara), krönt med en gyllene bockhornskrona.
Hela det långa staketet runt festivalområdet är täckt med denna otäcka dödsromantik.
Jag mår illa.
Äckligt. Fult och destruktivt.
Konsekvensen med att hylla döden är att livet kvittar. Det spelar ingen roll vad jag gör. Därför kan jag gå över alla gränser och släppa mitt ego löst.
Utom när man råkar knuffa till någon. Då säger alltid hårdrockaren:
- Ursäkta!
Herren vare med dig.
Yeeaaah.
Ursäkta.
Men så tänker jag att om jag ser ett gyllene kors ovanför den svarta döskallen, då blir det tydligt vad kristendomen står för. Jesus har besegrat död och ondska en gång för alla.
I Tyska kyrkan i Göteborg (Christine kyrka) finns just denna bild som altartavla.
Barnbarnet undrade varför korset var av guld och varför det var oväder och varför det var en orm och en döskalle på marken...
Orm och döskalle i Tyska kyrkan, Göteborg.
... det är ju just där som den svarta hårdrocken står, avklippt från korsets kraft, krälande nere i den mörka jorden bland upproriskhet och slingrande varelser.
Först är det bara tufft, sedan blir det en lek som blir allt mer allvarlig. Därefter blir det en identitet och till sist är man fast.
TY DET ÄR INTE MOT VARELSER AV KÖTT ELLER BLOD VI HAR ATT KÄMPA, UTAN MOT HERRARNA ÖVER DENNA MÖRKRETS VÄRLD, MOT ONDSKANS ANDEKRAFTER I HIMLARYMDERNA.
TA DÄRFÖR PÅ ER GUDS RUSTNING, SÅ ATT NI KAN GÖRA MOTSTÅND...
Efesierbrevet 6:12.
Rustad i dopet.
Vi såg och hörde på SRF Soilwork, Grave, Testament, Def Leppard, Avatar och Mötley Crüe.
Den stora överraskningen var AVATAR.
Melodisk trashmetal är inte känd för att vara dynamisk och lekfull, med dessa göteborgare (förstås!) var klädda i röda byxhängslen och gjorde varenda låt till en liten show på tre minuter - föredömligt kort med klara avslut.
Långhåriga män snurrade med sina huvuden i takt så håret virvlade som en karusell på Liseberg.
Publikkontakten var den bästa jag hört - inte bara detta vrålande "Give me som noice!!" utan så här:
Avatar.
- Ni tror att ni har kommit hit till Sweden Rock för att se en massa band. Det är fel. Det är inte ni som har kommit hit, det är VI som har kommit hit för att se ER - vår publiiiik!!
Aldrig har jag hört en sådan respekt för sina fans! Annars tigger banden applåder, men inte Avatar.
- Ni skulle se det vi ser... detta publikhav av mänskor och händer... så vackert! Det är vi som ser er!!
Vilken hårdrocksliturgi!!
Det är ju precis som i kyrkan! I gudstjänstens form blir varje människa sedd av Gud.
Herren betjänar människan med nåd och välsignelse. Guds tjänst. Guds kärlek till oss var och en.
Inte vår prestation att "söka Gud" utan tvärtom - att bli uppsökt av Gud.
Pyroteknik.
- Herren vare med dig!
- Amen och yeaah yeahh yeeahh!
Mera strålkastarljus! Mer pyroteknik! Mer kärlek och försoning till folket!
Dammet försökte lägga sig i onsdagens kvällsskymning, men det rördes upp igen när tusentals rockare förflyttade sig från Sweden Stage till Festival Stage där Mötley Crüe väntade.
Men jag var inte intresserad.
Jag hade fått nog, alltså var nöjd och mycket glad.
Till sist - en onödig detalj men ack så viktig för mig:
- Vi är Avatar och vi kommer från Mölndal! Och gitarristen är från Kållered. Hejdå!
Kållered?? Där växte jag upp...
Cirkeln sluts mer och mer.
Frid vare med er alla.
Helene F Sturefelt.
- som inte gör bockhornstecknet, endast "One Way..."
Avatar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar