BARNDOP I BIBELN

Reningsverket - en dop/sop-station.

Ordet träffade dem i hjärtat och de frågade:

- Bröder, vad skall vi göra?
- Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, svarade Petrus, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn, och för alla dem långt borta, som Herren vår Gud vill kalla.
Apostlagärningarna kap 2:37.

Vårregnet har fallit över Blekinge och jag sitter med min Bibel uppslagen. Igår hade vi bibelstudium kring dopets betydelse och jag vill dela några tankar, allt medan tussilagona vid strandkanten reser sig mot solen igen.

Längtan till havet. Till dopet.

Barnens plats i dopet är självklar för mig.

Det gamla förbundet är en förebild för det nya. Att föräldrarna skulle handla å barnens vägnar är uttryckligen påbjudet i det gamla förbundet, de skulle föra dem in i förbundets gemenskap:
- När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag, tog Josef och Maria Jesusbarnet till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren.
Lukas 2:22 berättar om omskärelsen av "alla gossebarn åtta dagar gamla".

Som en följd av detta skulle förbundets alla stadgar och bud inpräntas i barnen. Läs mer i 5 Mosebok kap 6 vers 7.

I vår tid, så hårt präglad av individualism, kan det vara svårt att förstå denna djupa familjesolidaritet där enheten inom familjen är mycket viktig.

Många gånger hör jag föräldrar säga om sina barn och ungdomar vad gäller dop och konfirmation:
- De får själva välja...
Och jag ser oron i ungdomarnas ögon, med tankar som säger.
- Hur sjutton ska jag veta om jag vill det?? Jag "nyter inte" (= vågar inte, på blekingska), det är pinsamt.
Kunde ni inte döpt mig när jag var liten så jag slapp det här?!

Jo, så kan det faktiskt låta.
Men det gäller ju att dopet och tron får höra ihop.

Jag klarar inte det här! Paddling i stan.

Petrus lyfter fram att förbundslöftet även gäller barnen.

Urförsamlingen såg det som självklart att barnen var med i det nya förbundet. Paulus förklarar att "omskärelsen" handlar om dopet för oss:
- I Kristus har ni blivit omskurna - inte som av människor gör det - utan genom att bli av med den syndiga kroppens begär när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom...
Läs mer i Kolosserbrevet 2:11.

Därför praktiserades "husdop" av alla i familjen som bodde i huset, både i Israel och på missionsfälten.

Vad då "husdop"?
På flera ställen i Apostlagärningarna berättas vad som händer när en familjefar bestämmer sig för att bli kristen. Då låter han döpa sig, med hela sin familj, med hela sitt husfolk. Individens plats var i kollektivet.

Jo, tillsammans gick det!

Exempel på "Hus-dop":

1) Apg 16:15 - Här är det en kvinna, Lydia, som är husets herre: "Hon och alla i hennes hus blev döpta."

2) Apg  16:33 - Fångvaktaren hörde Paulus och Silas sjunga lovsånger, trots att de satt fängslade. Plötsligt lossade bojorna och dörren öppnades. Fångvaktaren blev livsrädd och drog sitt svärd, men Paulus sa.
- Gör dig inget illa, vi är kvar allihop.
Denna situation gör att fångvaktaren lämnar sin hednatro för att gå över till Guds kärlek.

- Vad skall jag göra för att räddas?
- Tro på Herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.
De förkunnade Ordet om Herren för honom och alla i hans hus.
Sedan döptes han själv, med hela sin familj.

Kära läsare, du som tvivlar på barndopet, ingenstans står det i Nya Testamentet att man skulle undantaga barnen från undervisning och dop!

Att barnen är döpta förutsätts också i hustavlorna, där de är en självklar del i den kristna familjen. Och man kan inte ha del i Kristi försoning om man inte är döpt...
Läs mer i Kolosserbrevet Kap 3:20.

Hm, en självkritisk reflexion:
- vi har en märklig variant i Svenska kyrkan; att man kan vara medlem i kyrkan, utan att vara döpt, i väntan på dop...
Men varför vara medlem i Kyrkan om man inte vill tillhöra Kristus? Förvirring... eller är det en mognadsfråga?

Bibelns Kolosse, i dagens Turkiet.

Här skrev Paulus om Kristus.

Orkar du med lite kyrkohistoria?

Den för baptister så viktiga frågan om när barn är mogna för dop, berörs över huvud taget aldrig i kyrkans historia under de första århundradena, av det enkla skälet att det inte var aktuellt...
Det var barndopspraxis till troende föräldrar som var rådande i hela fornkyrkan.

Jag citerar ur Illustrerat Bibellexikon:

- Kyrkofadern Origenes vittnar om att kyrkan mottagit den traditionen från apostlarna, att barn skall döpas. Origenes var själv döpt som barn, omkring år 185 e Kr.
- Hippolytos kyrkoordning från år 220 e Kr visar att det reda nvid denna tid var sed att döpa barn, även de som inte kunde tala och svara på dopfrågan, vilket en ställföreträdare skulle göra istället.
- Polykarpus synes vara döpt som barn redan år 80 e Kr.
- Cyprianus avvisar synoden i Kartago där man föreslagit dröjsmål med dop till åttonde dagen, och anbefaller andra eller tredje dagen.

Men med Tertullianus tornade en kris upp sig...
Denne kyrkofader, ca 200 e Kr, ville skjuta upp barndopet eftersom han tänkte att man inte kunde få syndernas förlåtelse en gång till, om man syndade som döpt...

Tertullianus bröt med kyrkan och gick med i en sekt, de s k "Montanisterna". De gjorde en felaktig tolkning av Hebreérbrevet 10:26,  och menade att dopet skulle skjutas upp så nära döden som möjligt... för att man skulle "dö ren"...

Kära nån... och jag tänker att dopet gör mig inte perfekt, inte syndfri! Det står det inte!
Luther talar om en daglig omvändelse... att verkligen leva i syndernas förlåtelse.

Res dig! Daglig omvändelse...

Till sist (du kanske har gått ut och plockat en bukett vitsippor?):

Kritiken mot barndop växte fram i takt med att kyrkan förvärldsligades. Det förstår jag mycket väl.
Ytlighet, respektlöshet och att inte ta dopets sakrament på allvar ska kritisteras!
Denna första "barndops-kris" varade mellan år 330 och 365 e Kr.

Idag finns en slags "självsanering" i form av ett profant alternativ:
- Namngivningsceremoni. Eller inget alls.
Det är mycket bra.
Det betyder nämligen att när föräldrar ringer till pastorsexpeditionen och ber om dop för sitt barn, då har de tänkt över alternativen.

Som präster kan vi inte vägra dop. Vi kan undervisa, tala allvar och lyfta fram glädjen, men inte undanhålla någon som vill döpas att bli döpt.
Ibland är det faddern som verkligen är barnets ställföreträdare i tro. Så mycket gott en fadder kan göra i bön för sitt fadderbarn!

Led mig. Genom Dragsö sund.

Vi är helt överens om att Dopet och Tron hör ihop.
Men ibland kan den egna bekännelsen skymma Guds handlande... Det får inte bli fokus på:
- JAG bekänner....
Utan fokus ligger på att TA EMOT Kristus, som en gåva!

Och varför sa Jesus att vi måste bli som BARN för att komma in i Guds rike? Han sa inte att barnen måste bli som vuxna...
Jo, för att barnen kan just detta: ta emot, i tillit.

Amen. Vi fortsätter...

Helene Sturefelt, glad i mitt dop.
Präst och pytteliten bibelskolelärare...

På biblisk mark!

Helene med Kristus i Kolosse.

JESUS ÄR INTE STÅLMANNEN

Annandag Påsk i Torhamn.

- Det rasslar och knakar, prasslar och brakar... jag är rädd.
Kyrkan i Torhamn var fullsatt denna Annadag Påsk. Kyrkoherde Patrik Magnusson predikade över Benknotornas dal.

- Kan dessa ben få liv igen?
- Det vet bara Du!

Vår hjälte flög över de förtorkade skeletten, det var en stupad armé.
Men plötsligt stupar vår hjälte och dör! Nej - - -
Och ni förstår nog vem jag talar om...

- Stålmannen!
Biofilmen var slut och The End visades. En död hjälte. Det enda som var kvar, var de prasslande godispåsarna och det rasslade av popcorn under skorna...

Min man smygfotograferade...

Filadelfia-farbröderna fattade ingenting. Pingst-tanterna undrade vad kyrkoherden höll för ett predikotal egentligen... Den ekumeniska gudstjänsten i Torhamn var vilsen.
Eller?
Men barnen stannade upp ett ögonblick från sitt spring i kyrkgången, de fattade!

Nej, det handlade inte alls om Stålmannen!
Det handlade om den profetia som Hesekiel fick föra fram, GT-texten som lästes i alla kyrkor idag.
Det fantastiska kapitel 37:

Herren sade:
- Profetera och säg till dessa ben: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande. Då skall ni inse att jag är Herren.

Glad att slippa se det som finns under...

För mig är detta så självklart.
Jag tror på en Gud som skapat universum. Jag lever i gemenskap med Gud Fader allsmäktig, han är min vän den bäste!
Gud är gränslös, Gud är liv.

Om Gud inte hade kunnat uppväcka dessa benknotor, då hade det inte varit Gud... då hade det varit - kanske just Stålmannen... som har sina absoluta begränsningar: Död = the End.

En definition på Gud är att livet finns även i döden. Annars pratar vi om något annat. Därför är uppståndelsen så självklar för mig. 

Gunnar Torhamns altartavla:

Kristus visar sig för, ja, vem då?

Jag minns ett begravingssamtal:
- Det är ju lättare för Gud att uppväcka de döda om man inte är kremerad... och ligger hel i kistan... jag menar, det är ju svårare om man är i pulverform, liksom...
Förtvivlan och skratt bubblade omvartannat.

Detta är en av anledningarna till varför så många kristna, i sekler bakåt i tiden, alltid har velat visa kroppen respekt i döden, och inte förstöra den... i väntan på uppståndelsen...
Den åsikten delar jag, för min egen del.

Men nya begravningsseder letar sig in. Den "hedniska kremations-seden" kan många gånger visa sig vara mer praktisk. Går man emot Gud då?
Hm... det kan vi fundera vidare på.

Men en sak är säker - för Gud är inget omöjligt!!

Gospelkören Korsdraget - och det var det!

Tillbaka till Annandagens påskfirande i Torhamns kyrka.

Gospelkören Korsdraget sjöng med trosvissa stämmor. Härligt.
Men jag ogillar detta att vi ska "titta på" när andra lovsjunger Herren - gospel är till för alla, alla ska vara med - och vi skall inte applådera körens "prestation"!

Kyrkoherden avslutade sin predikan:

- Stålmannen uppstår inte från de döda. Han är en hjälte, påhittad av science fiction-författare. Men Jesus är beskriven av enkla människor som har mött honom, och sett honom, både levande, död - och uppstånden. Så är det än idag.
Och med mjuk stämma började han spontant att sjunga, och hela församlingen med honom:

Låt mig få höra om Jesus, skriv i mitt hjärta vart ord.
Sjung för mig sången så dyrbar, skönaste sång på vår jord.

O vilket under av kärlek, det var för mig som han dog.
Det var för mig som han uppstod, Herre min Gud, det är nog!
Sv Ps 46.

JKS - Jämjö Kristna Samarbetskommitté.

Stålmannen är inte Jesus - han kan inte uppväcka, eller uppväckas, från de döda.
Jesus är inte Stålmannen - inte en död hjälte i en serietidning.

- Det rasslar och knakar, prasslar och brakar - men nu är jag inte rädd längre. Det är ingen film, det är på riktigt. Och det kommer inget The End, utan istället hör jag Jesus säga: Jag är med er alla dagar, intill tidens slut.
Amen.

Tacksam påskfirare, Helene Sturefelt
- som ber för de människor som dör i konflikten i Syrien, de som flyr över till Turkiet...

PÅSKNATTENS DOP

Stortorget i Karlskrona.

Det var nästan mitt i natten. Vi hade lämnat påskbuffén där hemma och tagit oss till kyrkan.
Ute på torget var kroglivet i full gång.
Vi samlades i koret och bad för Påsknattens gudstjänst, med vuxendop och dop-bekräftelse.

- Herre, vi välkomnar Dig... och öppnar oss ödmjukt inför Din närvaro...

Katekumenerna provade vita dräkter i sakristian och vår dopkandidat kom ut, vitklädd och fin, med svart polo under. Korset blänkte runt hans hals.

Hela församlingen, ett 50-tal personer, tågade med ut på torget kl 23.30 sjungades "Härlig är jorden". Processionen leddes av kors- och ljusbärare. När vi rundade Fredrikskyrkan gjorde många pub-besökare stora ögon... Vad i all sin dar... ?!

Vilket vittnesbörd detta är! En sjungade skara i natten manifesterade sin tro, ja det blev en stilla evangelisation med hopp om att nå in i något längtande hjärta...

Härlig är jorden...

Väl inne i kyrkan igen, hjälptes vi åt att åter kläda altaret med blommor och ljus.
- Gud är en av oss vid detta bord. Sv Ps 396.

Det stora Kristusljuset tändes. Det är så fantastiskt roligt att få ropa ut, tillsammans med församlingen:
- Kristus är uppstånden!
- Ja, han är sannerligen uppstånden!

Och vi ropar mot alla väderstreck, såsom Strindberg också beskrev korset; "... korset visar uppåt, nedåt, inåt, de fyra väderstrecken, en fullkomning av kompassen..."

Det var trångt i koret när vi alla samlades där runt dopfunten. Romarbrevets tuffa text i kapitel 6 lästes.
Jag vill höra dessa kärva ord, utan fjäsk eller sentimentaliet:

- Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med Honom, för att också vi skall leva i ett nytt liv, såsom Kristus uppv äcktes från de döda, genom Faderns härlighet.

Med tacksamhet tänker jag på mitt eget dop - endast sju veckor gammal döpt i Kvidinge kyrka - att jag från början fått leva i Kristus, som ett Guds barn, alltid trygg i tron.

Nu kom ett av årets bästa ögonblick då dopvattnet åter hälldes upp i dopfunten...
- Här en källa rinner, säll den henne finner...

Och tänk att få veta att man tillhör en flock, en familj, som är världsvid!
Gud skapar av vatten och Ande ett enda folk!
Nu fick vi alla vara med och rannsaka våra sinnen, ärligt inför Gud:

- Gud, Du ensam vet hur ofta jag har försummat att leva i mitt dop. Förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag inte har klarat av...

Liten dopgrav.

Dopkandidaten bad, med hög röst, från botten av sitt tidigare mörka liv:
- Jag bekänner inför Dig, helige Gud, att jag ofta och många sätt, har syndat med tankar, ord och gärningar. Förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit...

Det var mycket tyst i kyrkan... en förtätad tystnad, fylld av nerv och närvaro.
Om man hade kunnat läsa tankar... Kristusljusets låga fladdrade när alla synder sögs ut längs med golvet och lämnade var och en, som bett om det...

- TILL DIG SOM BER OM DINA SYNDERS FÖRLÅTELSE, SÄGER JAG - PÅ HERREN JESU KRISTI UPPDRAG - DINA SYNDER ÄR DIG FÖRLÅTNA, I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN!

Nej, prästen förlåter inte. Nej, prästen är ingen mellanhand.
Men prästen ger ord åt Guds röst genom att uttala dessa ord, till tröst och befrielse!

- Fader, förlåt dem...

Glada stämde vi in i kyrkans kollektiva trosbekännelse:
- Vi tror...
Inte jag. Utan vi. Guds familj bär varandra. Vi bär varandra även när tron vacklar, när vi inte begriper, när vi inte orkar...

Vi döps bara en gång i livet. Men vi får bekräfta och konfirmera vår tro varenda dag!
En av våra katekumener trädde fram och berättade varför hon ville förnya sitt dop:
- För att verkligen veta att synderna är förlåtna...

Och så kommer den fråga som jag som kristen är så glad att få svara på, vid varje påsknatt:
- Vill ni, som är döpta, stå fasta i denna tro?
- JA!

Det som en gång skedde i dopet, förnyas nu, och görs åter levande.
Vårt JA letade sig upp mot det höga kyrktaket och lade sig där, i fönsternischen, och badade i fullmånens ljus...

JA! Där ligger de... våra ja:n.

Dopet och tron hör ihop. Det kan vara lång tid emellan dessa båda stora enheter, men de hör alltid ihop.
Som för vår dopkandidat... Från okunskap och förakt har Helig Ande kallat honom till att växa in mot tron, bit för bit... i personlig dop-bibelundervisning, tills det stod helt klart att:
- Matz, du är ju kristen!

Det var fantastiskt att höra honom ge sitt vittnesbörd att nu äntligen få lämna det gamla livet bakom sig.
Och för att markera det, gjorde vi som man gjorde förr när hedningar döptes: han fick ett "kristet namn"...
Så gör man även när man går i kloster. Då får man sitt nya "klosternamn" av abedissan.

Är man döpt som barn, är ju namnet redan nämnt, tillsammans med Guds namn... och därmed välsignat.

Det är svårt att återge det som sedan hände... vattnet som rann över hans huvud, vattnet som plaskade på kyrkgolvet, vattnet som rann ned längs ärmarna på min prästskjorta, vattnet som renade från syndens makt...
- - -

Vilken glädje! Stor, stilla, stark glädje från himmelen rakt ned till oss alla, Matz först...

Många trängdes runtomkring för att lägga händerna på honom och bedja om Helig Ande:
- Livets Gud, uppfyll nu Matz med din Helige Ande och hjälp honom att leva i dopet, varje dag.
- Tack Jesus...
- Hjälp oss ta emot honom i vår församling...
- Var dig själv...

Tiden stannande.
Vem satte igång den igen? I evigheten vill jag vara.

Evigheten landar.

Alla fick sedan komma fram till dopfunten, själv säga sitt namn, och få dopkorset tecknat i pannan.
- I Jesu Kristi namn, du är ren!

I MIN GUD HAR JAG FUNNIT STYRKA!

- Ni har nu tagit emot dopets korstecken som en påminnelse om Gud, som kallat er till gemenskap med Jesus Kristus.
Må Gud, som föder er på nytt genom vatten och helig Ande, styrka er och bevara er i Jesu namn!

Påsknattens gudstjänst avslutades med att fira Herrens måltid. Nattvarden är det sakrament vi dagligen lever av, medan dopet är en engångshandling, tänkt att tyda livet.
Hur då?
Från död till liv. Precis som från vinter till vår. Gud har lagt uppståndelsens hemlighet i alla våra rabatter och i bokskogens blommande vitsippsbackar!

Uppståndelsens tecken.

Till sist, några barn som aldrig hade hört talas om detta, sa:
- Är Jesus uppstången?
- Ja, han är uppe på stången, det där korset du vet.

Nej, kära vänner, Jesus är uppstånden, synnerligen upp-stånden!

De allra gladaste påskhälsningar: Stå på er!
Helene Sturefelt, som vill Stå Upp för den kristna tron.

MARIAS LÅNGFREDAG

Ljuset stängs ute.

Solgatan har övergått till Golgata...
Det är inte passande med solsken på en långfredag, tycker jag. Äntligen har molnen tornat upp sig och regnet faller nu över Blekinge.

Det har inte hänt på över 25 år att jag missat kyrkan denna dag.
Men krafterna räcker inte, tacksamt har jag lyssnat till radiogudstjänsten istället.
Som kvinnlig präst (vad annars?!), mor, maka och mormor tänker jag nu ge mina tankar kring Moder Marias långfredag.

Fotona som kommer, är från Turkiet - i Paulus fotspår - med vibrationer från Nya Testamentets första tid.
Lukas berättar:

EN STOR FOLKMASSA FÖLJDE MED OCH KVINNOR SOM SÖRJDE OCH KLAGADE ÖVER HONOM.
JESUS VÄNDE SIG OM OCH SADE TILL DEM:
- JERUSALEMS DÖTTRAR, GRÅT INTE ÖVER MIG. GRÅT ÖVER ER SJÄLVA OCH ERA BARN. DET KOMMER EN TID DÅ MAN SKALL SÄGA: SALIGA DE OFRUKTSAMMA...

Det finns inget som är så plågsamt att som mamma se sina barn lida...
Den kärlekssmärtan kan få en att önska just det som Jesus säger: saliga de ofruktsamma...
Mobba inte mitt barn!
Eller sjukdom som plågar - låt mig ta ditt elände istället!

Hur orkar Jesus tänka på oss kvinnor i en sådan stund?! Svårt  plågad och pryglad vandrar han korsets väg, och tröstar oss alla...

På Torbales sluttningar.

Jag har Psaltaren framför mig och läser nu:

JAG VÄNTADE PÅ MEDLIDANDE, MEN DÄR VAR INGET, OCH PÅ TRÖSTARE, MEN FANN INGEN...
Psalt 69:21

Denna ständiga längtan efter en Moder, som Tröstar, som ger Stöd.
Så tar Jesus på sig modersrollen, blodig och sårad, och tröstar alla mödrar och alla som inte är mödrar...
Gud, vilken kärlek!!

Han, som inte heller fött barn eller levt i äktenskapet, tar modersrollen på sig...!
Gud är sannerligen stor.

Och när spikarna drivs in i hans händer och fötter, då dör jag nästan... Jag klarar det inte, Maria klarar det inte heller... Och Jesus ropar, nej han skriker:
- Min Gud, min Gud, varför har DU övergivit mig?

Och Gud måste överge honom för att han skall kunna dö och vara närvarande i helvetet...
Gud måste släppa taget om sig själv... och överge sig själv...
.. för att solidarisera sig med alla oss människor som vet vad övergivenhet är - ända sedan den dagen vi lämnade moderlivet...

Födslosmärtan som gav liv.

Det är samma sak nu, fast tvärtom. Dödssmärtan som ger liv. - - -

Mariakyrkan i Efesos.

Johannes skriver, som ur sin egen dagbok:

NÄR JESUS SÅG SIN MOR OCH BREVID HENNE DEN LÄRJUNGE SOM HAN ÄLSKADE, SADE HAN TILL HENNE:
- KVINNA, DÄR ÄR DIN SON.
SEDAN SADE HAN TILL LÄRJUNGEN:
- DÄR ÄR DIN MOR.
FRÅN DEN STUNDEN HADE HON SITT HEM HOS LÄRJUNGEN.
Joh kap 19

Ja, Jesus var övergiven av Gud. Men inte av sin mor!!

Mariastatyn. Hon överger inte.

Turistbussen tog oss upp på ett högt berg i Efesos. En katolsk kvinna fick en uppenbarelse att det var här Maria bodde...

Det var oerhört märkligt - och mäktigt - att få gå in i detta pyttelilla hus, falla på knä framför en Maria-bild, med vakter som föste ut en efter 2 minuters bön...

Helene vid Marias hus.

Oavsett om det verkligen var här som Johannes bodde med Maria, så blir historien så levande.

Både katoliker och muslimer besökte platsen... inte så ofta vi evangelikala, eftersom Luther noga påpekade att inget fick skymma Kristus... ingen tillbedjan av platser eller andra människor...

Men Maria skymmer inte Kristus. Hon visar på Honom, hela tiden.
Det är våra traditioner som skymmer...

Maria i Koranen.

Så vill jag avsluta min långfredag med att läsa profetboken Jesaja i ljuset av den uppståndelse som kommer på Påskdagen. Ord av frid över Jerusalem och hennes döttrar:

TY SÅ SÄGER HERREN:
- SE, JAG VILL LÅTA FRID KOMMA ÖVER HENNE.. SOM EN ÖVERSVÄMMANDE FLOD, OCH NI SKALL FÅ DIA, NI SKALL BLI BURNA PÅ ARMEN, OCH NI SKALL FÅ SITTA I KNÄT OCH BLI SMEKTA.

SOM EN MODER TRÖSTAR SIN SON, SÅ SKALL JAG TRÖSTA ER, JA, I  JERUSALEM SKALL NI FÅ TRÖST.
Jesaja 66:12-13

"O, huvud blodigt, sårat, av hån och smälek höljt.
O huvud som skall siras med ärans krans en dag, men nu med törne viras, Dig ödmjukt hälsar jag."
Psalm 144.

Genomborrat.

Långfredagshälsningar från
Marie Helene Sturefelt

SKÄRTORSDAGSKVÄLL

Sista måltiden.

Det är Skärtorsdagskväll. Nästan fullmåne ute. Den väntar på påskdagens fullbordan.

För mig är detta en av årets viktigaste kvällar. Som kristen får jag tillsammans med församlingen gå in i firandet av Sista Måltiden.
Jesus skrev inga texter, målade inga tavlor eller komponerade musik, men han lämnade en fantastisk handling att utföra; att dela bröd och vin.

Detta vardagligt enkla välsignade Jesus med sin gudomliga kärlek.
Brödet - hans kropp.
Vinet - hans blod.
Han ger hela sig själv till oss!

Några ord från kvällens mässa:

Denna kväll går Jesus sitt lidande till mötes.
Brödet bryts med vän och fiende.
Kalken vandrar mellan trofasta och svekfulla händer.
Detta är det sista offret - nu skapas det nya förbundet, för dig, för mig.

- Drick av den alla!

Jag försöker vandra i hans skugga och vila i det Han säger:

"SANNERLIGEN, ALDRIG MER SKA JAG DRICKA AV DET SOM VINSTOCKEN GER, FÖRRÄN DEN DAG DÅ JAG DRICKER DET NYA VINET I GUDS RIKE."
Matteus 26.

I sin svåra stund har Jesus sin tanke fäst vid livet, livet där "på andra sidan".
Han fokuserar på målet, för att orka gå sin Golgata-vandring, så fylld av svek och plåga.

Det andra tror är ett misslyckande, vet Jesus att det är en passage, en passage över till segern.

Denna fantastiska kyrka med sina fönster och glasdörrar - ännu en gång kommer ljuset och bekräftar det som sker, just när jag säger dessa ord:

Vi firar denna allvarskväll ändå i ljuset av Påskdagen. Vi vet ju att uppståndelsens seger kommer, annars skulle vi inte orka med långfredagen eller kunna se meningen.

Solgata.

Golgata.

Solgatan bländade mina ögon och vi bad, hela församlingen:

- Jag kan inte dölja att det finns en Petrus inom mig, som både sviker och bekänner Dig.
Jag vet att det finns en Judas inom mig, som både älskar och förråder Dig.
Förlåt mig de gånger jag förnekat Tron och Kärleken till Dig Herre, och gått min egen väg...

Gud lät solljuset bekräfta syndernas förlåtelse.

Och senare på kvällen, hemma runt matbordet, läste vi texten om när Jesus tvättade lärjungarnas fötter, och barnbarnen fick plaska lite i vattnet... : )

Med tacksamma hälsningar,
Helene Sturefelt

HUMOR, SATIRISKT VAPEN

Vapen som gör strålande rent...

Det finns vapen som man inte kan ta ifrån en människa.
Kärlek är ett sådant vapen, bön likaså. Och humor!

När allvarlig kritik skall riktas mot samhälle och kyrka, då är humor det bästa.

Om jag inte vore så van vid Bibeltexterna skulle jag nämligen tro att gårdagens predikan var ett skämt...
Det var 1 april igår och jag satt hemma och lyssnade på radiogudstjänsten.
Nu ska du få del av några spännande tankar, förmedlade av prästen Eva Lindkvist Hotz, tack till dig!

Det handlar om kärlekens pris. Det handlar om vägen till korset.
Jesus rider in i Jerusalem - på en åsna.

Hästarna var slut...

Han iscensätter maktens självupptagenhet.
- Här kommer jag! Hylla mig!
Det är bara det att de brukar ha betydligt finare hästar och kläder och...

Det är de maktlösa som hyllar Jesus. Deras rädsla för hot och repressalier förbyts nu mot glädjerop, men också rop på hjälp - Hosianna - mot den makt, som har en väldigt tunn hinna mellan omsorg och grymhet...

Jesus avslöjar de storas litenhet, och lyfter fram den lilla människans storhet.

Precis som i sagan om Kejsarens nya kläder, minns du den? En pojke avslöjar att kejsaren går utan kläder i paraden, men alla vuxna spelar med i det galna upptåget och säger "åh, så fina kläder"...

Den bästa satiren har en självpåtagen barnslighet!
Det finns en djupt vaksam kritisk blick bakom den naivitet som går i demokratins tjänst!

Rida på en åsna - så barnsligt!
Ta emot folkets jubel med palmblad i händerna - så naivt!
Se upp.
Det är nu det bränns...

Jesus i Amiralitetskyrkan.

Eva L Hotz berättade om sitt möte med den fängslade och frigivne studentledaren i Burma. Han satt fängslad i burmesiskt fängelse i sin kamp för fred och rättvisa.
För att överleva den grymhet han mötte där, såg han sin situation på ett annat sätt:
- Han tjänade inifrån fängelset (han såg sig inte som fängslad), han gjorde sina andliga övningar varje dag (inte som fånge, utan som "fri", innan för dörrarna) och han behöll förmågan att skratta (han skrattade åt fångvaktaren när han blev utsläppt, och fick sju år till...).

Livet är inte ett jag-projekt, utan ett vi-projekt. Där finns den egentliga meningen med livet.

Och i fängelsecellen stod det ristat: Gud dödar inte - Dios no marta.

Men människan dödar Gud...

Jesus talade om Guds rike, det var en förtäckt form av samhällskritik. I Guds rike råder en annan maktbalans och en annan mänskosyn.
Han visste att Hosianna-ropen snart skulle bytas till ropen på "Korsfäst!".
Jesus gick en summarisk rättegång till mötes, med prygel och tortyr. Men han kom på en åsna...!
Kärlekens makt kommer alltid underifrån.

Jag vet inte om Jesus skrattade där han satt, men jag vill gärna tänka att han gjorde det!
Ungefär som att vår statsminister skulle komma åkande i en leksaksbil genom Stockholm... och vi skulle vinka med små videkvistar...

Humor är mänsklig överlevnad.
Skrattet hindrar galenskapen att ta över, tänker jag.

Vill du ha en skrapa, eller?

Alla aktivister, som riskerar sina positioner och relationer, gör det för att deras hjärtpunkt inte sitter i egot, utan i medmänniskan.
Då sammanfaller hjärtpunkt med smärtpunkt.
Din smärta gör så ont i mig att jag måste ge mig iväg, för din skull, för att hjälpa dig.
Det är sann kristendom.

Steget mellan seger och förlust är mycket kort...
Från Palmsöndag till Skärtorsdag och Långfredag...
Vem står ut med en sådan sanning? - - -
Bara han som är självaste Mänskosonen, som talar maktens språk, fast tvärtom.

Och med reklamen kom blomstererbjudande att "förr var påsken en tråkig helg, nu är det glädjefest! Kom och köp blommor för endast..."

De missade visst Påskdagen.
Det har kyrkans folk själva gjort och stannat vid långfredagen, aj aj.

Missa inte Rosenboms bedjande hand.

Går det att ha ett leende i hjärtat, medan eländet pågår?

Jag avslutar med kycklingens perspektiv:
- Skalet började spricka... och just när kycklingen trodde att nu var Döden kommen, brast skalet och ljuset flödade in: Välkommen älskade barn! hördes en röst säga.
Kycklingen dog inte. Tvärtom, nu började livet - vilken uppståndelse det blev! Ha!

Gud såsom Höna.
Det gillar jag.
Nu ber jag att Gud skall breda sina vida vingar över mig... ty jag är trött och behöver samla kraft för att verkligen kunna fira påsk, inte bara ha påsk...

Det genomlysta livet.

Här kan du lyssna hela april till denna utmärkta gudstjänst "Kärlekens pris" med Eva Lindkvist Hotz predikan, och Dan-Erik Sahlberg som tolkar psalmer med sin gitarr.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=945&artikel=5030078

Helene Sturefelt

LOVE HURTS

Nazareth i Karlskrona.

Nazareth, mina första tonårsidoler, besökte Karlskrona i helgen. Otroligt, dessa stora hårdrockare stod plötsligt på en scen i Östersjöhallen, tio minuter hemifrån mig!

Hur skulle de bli mottagna?
På restauranten, där vi firade med fin middag, satt några tillresta hårdrockare från Arboga och citerade Fredrik Lindström. Han hade visst sagt - i SVT1 "Sveriges dialekter" - att alla artister fruktar Karlskrona, som har en svårflirtad storstadsmentalitet och inte imponeras av särskilt mycket...

Naturens egna spotlights över Borgmästarfjärden.

Det är sant.
Man kunde jublat och skrikit mer, men för mig är det inte det bästa sättet att visa uppskattning.
Med öronproppar och svarta solglasögon stod jag i det 500-hövdade publikhavet och njöt...
Jo, jag kan busvissla.. men jag tog till mig texterna, på nytt - det måste väl vara värt mer för en artist?

Allt medan kolsyran i min Loka bubblade bort för varje taktslag, lät jag decibelen gå genom skinnjackan och fylla mig med LOVE HURTS.
Här är en ung upplaga av Nazareth:

http://www.youtube.com/watch?v=IJ7Myy7Hpxw&feature=related

Ljushuvuden. Mobilkamera 2 Mpx.

Denna ångestladdade tonårsballad skulle också kunna vara ett rop från Gud själv:
- Kärleken är skadad...

Man kan förstå texten på flera sätt. Hårdrock möter teologi:

LOVE HURTS, LOVE SCARS, LOVE WOUNDS, LOVE MARS...

Kärleken skadar, kärleken ger ärr, kärleken sårar, kärleken krigar...

Men kan kärleken verkligen skada?
Egoistiska relationer drivna av kontrollbehov skadar. Men inte riktig kärlek.
Nazareths 70-talsballad låter som en motsats till 1 Korinterbrevet 13:

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte uppblåst, inte utmanande och inte självisk..."

I publiken i Östersjöhallen fanns det gott om femtioåringar som skulle kunna berätta om alla sina tonårsärr i sökandet efter att bli älskad...
Längtan förblindar ofta omdömet.

ANY HEART NOT TOUGH OR STRONG ENOUGH, TO TAKE A LOT OF PAIN...

Blir ett hjärta någonsin så tufft och starkt att det klarar ta emot "en massa smärta"?
Risken är att man förhärdar sig, och då kommer ingen kärlek alls in, inte ens den pålitliga och goda...

Framför mig ser jag den gamla söndagsskolebilden när Jesus står framför hjärtats dörr och knackar.
Jo, för honom vill jag öppna. Den ende som gett helt av sig själv, utan baktankar.

Eller, om jag vänder på det igen:
Jesus är "tuff nog" att ta emot så djävulskt mycket smärta att han går korsets väg, för vår skull...

Wounded Love.

I´M YOUNG, I KNOW, I LEARNED FROM YOU,
IT BURNS WHEN IT´S HOT.
LOVE IS LIKE A FLAME BURNING.

Den omogna kärleken flammar upp, bränner och slocknar.
Den mogna kärleken ger sig tid att få upp glöden och ser till att det finns bränsle som räcker länge.
Och detta har inte med ålder att göra, utan fokus.

Hårdrockarna i Nazareth hade "en dag på jobbet" - hur orkar dessa skottar fortfarande vara ute på turné? Basisten och sångaren måste ha varit pensionärer, 60+ - imponerande.
Men han såg trött ut. Rösten var så rispig att det var en lättnad när han tog fram säckpipan och blåste i den!

Lättnad för honom, men inte för mina öron...

Ser du säckpipan?

De hade också en annan låt som jag inte hört: "When Jesus comes to save the world again".
Mellansnacket är ju inte så smart på sådana här konserter, men sångaren försökte ialla fall fråga:
- Do you believe? In Buddha or some shit or... I don´t... ha ha.

Texten börjar bra:
- Du har sökt och funnit din kallelse, säger nu adjö till en värld, fallen i synd...
Men det är ännu en uppgörelse med en kontrollernade form av religion:

I don´t want your time, your faith or life, I don´t want your God, your fear or...

Det luktar Jehovas vittne...

And you can watch from the tower
You´ll be laughing with your friends
when Jesus comes to save the world again.

Vem spanar på oss från Vakttornet - vittnenas tidning?
Och jag tänker på en väninna som levt med en mamma, helt fångad i rädslan för Harmageddon och Jehovas alla straff. Den galenskapen fick henne att bli "funktionellt förlamad", tills befrielsen kom. Men det kan Lotta själv få berätta mer om, en annan gång.

Scandic Hotel, Karlskrona.

Lokan var för länge sedan uppdrucken och jag hade blivit igenkänd av många församlingsbor där i Östersjöhallen. En av dem som också var med i "Halv åtta" kramade om mig och undrade:
- Får ni religiösa verkligen vara ute så här? - - -
Jag blir så trött, så trött...

Religion med fel syfte skadar lika mycket som kärlek med fel syfte.
Love hurts. Religion hurts.

Då har jag två val:
1. att undvika både kärlek, tro och hårdrock. Eller:
2. att klarsynt välja den kärlek, tro och musik som stärker och respekterar.

Jag väljer den kristendom där jag lever i frihet och glädje. Som denna kväll till exempel!

Och jag höjde armen upp i luften och gjorde tecknet... the One Way sign, med pekfingret som ett ljus - min hårdrocksbekännelse att Jesus är och förblir det ljus som ger både relationer och konserter glädje!

Helene Sturefelt
P.S. Varför heter de Nazareth, där Jesus växte upp, om de inte bekänner sig till honom?