Stockrosen talar till mig.
Blir du sentimental eller får du en känsla av moral-polis?
Eller inger det respekt och samhörighet?
När Gud möter en människa, sker det alltid där du befinner dig.
Gudsmötet kräver inte att du skall ha någon särskild känsla, varken att vara glad eller djupsinnig, inte heller allvarstyngd eller just sentimental.
Där du är - dit kommer Gud.
Någon kommer och kysser mig!
Att vara sentimental är att känna stora känslor för stora händelser. Det kan vara väldigt skönt.
Inte spara på krutet, inte skärpa sig eller förminska det man faktiskt känner.
Om man har varit med om en fantastisk upplevelse, då räcker orden inte till och man vevar alldeles för mycket med armarna så att den som lyssnar blir lite trött.
Halleluja och hurra! Lova Herren hela min själ hela denna dag och alltid, hurra hurra.
- Nej, jag vill inte dämpa mig.
Fylld av färg och känslor.
Har man upplevt sorg, får tårarna gärna komma när man berättar.
Tysta aldrig den som gråter! Lyssna istället och håll om.
Den lättrörde och lättgråtne är en gåva till dig som inte kan gråta.
Farbror Gunnar var en sådan person.
Han kunde låta tårarna trilla på kinderna utan att liksom gråta med rösten. Hans känslor var alltid äkta och det markerade allvaret i det han mötte.
Jag är så tacksam att jag fick lära känna honom! När han lämnade jordelivet grät himlen, men änglarna jublade och tog emot honom med glädje.
Himlen gråter men änglarna jublar.
Men om orden är förstora för sitt budskap, då blir det på ett annat vis. Det kallas för "pekoral".
Det blir pinsamt.
Orden har ingen täckning. Överdriften är så tydlig att personen inte anses pålitlig.
Pekoralen smakar falskhet och skrytsamhet. Man vill mer än vad verkligheten bjuder.
- Du får backa, är du snäll. Var tyst tills den riktiga känslan infinner sig.
Men han eller hon är kär i sentimentaliteten och tycker att den där "verkligheten" är alldeles för liten och grå. Den behöver hjälp och måste kryddas upp med lite större storhet.
Men du är naturligt vacker.
En otäck känsla är när Gudstron får smak av en spionerande Gud som vill kontrollera vad vi har för oss. Normal god etik glider över till moralism och skadar förtroendet för tron, eller rättare sagt för den troende.
Jesus spionerade inte på någon. Inte heller utövade han någon kontroll eller utsatte någon för förhör.
Han kom i ögonhöjd och lyssnade, ställde frågor och berättade om sig själv såsom sänd av Fadern.
Det väckte äkta "sentiment" hos dem som mötte honom. Alla sinnen blev berörda.
En del sprang iväg och ville berätta omedelbart vad de hade varit med om.
Andra väntade och var tysta, i rädsla att bli ifrågasatta och kanske till och med förföljda.
Får jag berätta för dig?
Oscar Wilde lär ha sagt att det finns de som vill "njuta lyxen av en känsla utan att betala för det".
Varje känsla har en konsekvens.
Den falska sentimentaliteten som lägger huvudet på sned och är insmickrande, leder inte till äkta känslor utan tvärtom - det hindrar äkta känslor att komma fram.
En dålig smak av falskhet gör att man tar avstånd.
Jag minns en begravningsentreprenör som alltid närmade sig de sörjande med att hålla huvudet på sned och två sina händer. Det var mycket obehagligt och ingav inget som helst förtroende.
Han kallades för "Hällörat".
Eller var det "Hellörat"?
Han är inte kvar i livet och jag vet inte vart han kom...
Stockrosor i Hällevik. Eller Hellevik?
Känner du till den "ironiska generationen"?
Det är en grupp personer som inte klarar av känslor över huvud taget.
- Inga sensitiva yttringar, tack!
Ofta är det de som skyddar sig med ironi. De har en vass tunga och vrider allt till någon form av dåliga skämt - satir och ironi - för att slippa känna.
Denna skyddsmekanism kan vara mycket sårande för den som verkligen är i kontakt med sina äkta känslor och vill dela dem.
Vi avskyr ironi!
Nu skall jag sätta mig och läsa lite dålig poesi. Kanske blir det en stund av pekoral, eller så blir jag berörd mitt i tafattheten.
Bara jag slipper moralismen och ironin.
Dålig text utgår också från äkta känslor även om orden inte nådde fram.
Med örat på sned - osentimentala hälsningar från
Helene Sture Pekoralfelt,
- som missar målet ibland.
Men där står jag - och blir funnen av den Gud som älskar oss rakt igenom hela detta krångliga liv!
Tack för inspirationen; Niklas Rådström i P1 "Allvarligt talat" och gatupastorn Marcus på Instagram.
Stockrosen pekar uppåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar