Svart petunia.
Vi vet inte heller att vi har gått under. Vår kultur glider nedåt på ett sluttande plan, och utan att kunna sätta något årtal är jag en av dem som påstår detta.
Att bara leva för dagen är en överlevnadsstrategi när allt annat är mörkt. Då kan en kopp kaffe vara livets mening. Eller att fly in i underhållningsvärlden där allt är glittrande bra.
Där vill jag vara ett tag... för att hämta andan.
Det korta perspektivet.
Eller det långa.
Då vill jag andas in Guds ord.
Falsk profet.
- ALLT STÅR VÄL TILL, sa de falska profeterna.
- OMVÄND ER, sa de sanna profeterna.
Vi som har "lång-blicken", konsekvens-tänkandet och det "utdragna seendet" ser att vår tillvaro innehåller alla nyanser av svart.
Det märkliga är att just idag var en mycket ovanlig insändare publicerad i vår lokaltidning. Orden är formade som filosofisk poesi, där ropet på ärlighet ekar långt ut över Blekinge.
Några citat:
"Ge mig en flock som står med mig på den här rymdstenen, delar framgång, och gråter i varandras famnar när världen tränger sig på."
Linn Redin - tack!
Om alla influerare:
"De producerar sig själva som varor, vackra men omöjliga att uppleva under sin rustning av framgångsrikt uppbyggd identitet, upptagna av idén av livet som succémaskin".
"Alla söker möjligheterna och andra människor har blivit konkurrenter, stoppklossar. Lämna mig ifred, ge mig bitarna av dig som är bra".
Denna insändarskribent, författare och filosof heter Linn Redin, och svarar själv på sina svarta nyanser av svart:
- Men jag vill ha hela! Hela ditt dåliga, hela ditt bra, ditt mediokra. Ge mig vem som helst som verkligen är här, på riktigt. Dig vill jag ha.
På riktigt. En ärlig önskan.
Jag går ut i stadens parker och ser sönderbrutna träd och avsågade grenar.
Jag vill sätta mig och vila men ser förstörda fikabord och eldade bordsbrädor.
Jag säger 'hej' till ungdomarna vid affären men de blänger på mig med föraktfulla blickar, som om vi vore fiender.
Jag söker respekten och finner oftast bara respektlösheten.
Jag läser om skolan där oordningen är det normala och studieron är borta.
Kunskapsinhämtningen har minskat liksom antalet lärare. Barnen är övergivna och de vuxna där hemma kan inte sätta gränser.
Ropet på värderingar ekar i en tid av total sekularisering och Gudlöshet.
Alla nyanser av svart fyller min dag.
Svart sabotage.
Skogsbränder i Kanada, Hawaii och Grekland, med extra hetta från Solens egna solstormar.
Skyfall som raserar vägar och byar, där hus flyter bort.
Inget är normalt.
Utom att det onormala är normalt.
Rätt och fel raderas ut. Den nya "befrielsen" är Normlösheten, som är en mental underminering - det går inte längre att se världens tillstånd. Alla vägar har flutit bort.
Linn Redin skriver:
"När världen går under tänker jag inte på frukt, träning eller flygplatser. Jag tänker på att jag har missat det viktigaste, det mest grundläggande för mänsklig lycka genom tiderna.
Varandra.
Den kärleksfulla rutinen som funnits sedan tidernas begynnelse, men som dog i individualismens framfart."
Individualism. Jag skiter i dig.
Den generation som är född på 00-talet är uppvuxen med den digitala verkligheten. Mobilen är den förlängda hjärnan där all information är bara ett klick bort.
Det egna tänkandet är inte pålitligt. Det är inte tränat. Tummen på skärmen är så snabb att det egna huvudet inte hinner med.
Allt är tillgängligt. Omdömet är otränat. Allt är möjligt.
Många nyanser av svart förmörkar sinnet.
Men allt är inte nyttigt.
Jag är en främling, en rest från förr där livet levdes långsammare.
Den naiva leken var ostörd, rollerna prövades och gränssattes och barnen fick betyg i "ordning och uppförande".
!!
Bekymmerslöst glädjehopp!
Mardrömmen var att mänskorna var inlåsta i system som de inte kunde ta sig ur. De fick inte röra sina kroppar naturligt ute i naturen, de skulle stängas in i rum med maskiner där de likt råttor fick motionera.
Under tiden fick de se filmer som påminde om ett liv, men som inte var livet.
Då kunde jag fortfarande vakna ur mardrömmen.
Det kan jag inte längre.
Mardrömmen är här - förverkligad av de teknikglada tidsjägarna.
Dåliga utsikter. Inga insikter.
Stressen är så hög att mänskorna börjar bita varandra. Hämnden är den enda reaktion man hinner med när motståndet kommer.
Det brinner, vi bränner och branden smular sönder böcker och bildning.
Sammanfösta olikheter hetsar varandra, och okunskapen slår omkring sig.
Det finns ingen tid till eftertanke.
Det finns inte heller någon förmåga till reflektion.
Fobier, skräck och saklig kritik sammanblandas i en färgpalett som är som ett svart hål.
Tiden går mot sitt slut och det svarta kaffet i kaffekoppen är den enda mening som återstår, återspeglande den kultur som möter sin undergång med en kladdkaka i handen.
Kaffet tog slut.
Linn Redin skriver:
"Det är lyckan i kollektivet, kampen för flocken, att ha sett någon i ögonen och skyddat den med sitt liv, det är det som är oss givet.
Att få dö i ett sammanhang som var ens eget.
Att få en kopp te av lysande ögon när man var sjuk. Men det kostar, om man ser det som ett pris. Kapitalismens ögon ser jag i alla jag möter."
Teet likaså.
Till sist ett bibelord.
Minns du händelsen på Förklaringens berg? Jesus förvandlades inför lärjungarnas ögon och en röst hördes:
- DETTA ÄR MIN ÄLSKADE SON, LYSSNA TILL HONOM.
Matteus 17:5, Markus 9:7 och Lukas 9:35.
Vet du vad som hände sedan?
Jo, från det ljusaste ljus inträffade det mörkaste mörker.
Från Guds uppenbarelse till en demon-besatt pojke. Livet gav sig tillkänna och direkt därefter visade sig mörkrets makt.
De mest troende i hela Bibeln är demonerna och djävlarna.
De vet vem Jesus är.
Men de är många och de gör allt för att störta mänskorna i fördärvet. I Guds förklarade närhet blir detta tydligt.
Men i gudlöshetens tid syns inte detta. Vi har inte redskap att se det, än mindre att avslöja det.
Där står vi nu, i takt med att laglösheten tilltar och kärleken kallnar.
Vad ska vi göra?
Korsets försoning besegrar bränderna.
Jag väljer att i förtvivlans mörker ta detta Jesus-ord till mig:
JESUS SADE:
- JAG ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVET.
Johannes 14:6.
Som kristen är jag delaktig i världens förfall, men mitt inre vandrar en annan väg.
Jesus är vägen till himmelen, den bär jag i mitt hjärta medan det mörknar än mer på vår planet.
Jag är trött på alla halvsanningar och lögner som vill hålla sig väl med väljare och följare - jag lever hellre med den sanning som Jesus visar - även när den ger motstånd, och även om jag blir allt mer ensam.
Denna tidsålder är dödsdömd, men jag väljer livet och försöker älska dig, med hjälp av Guds kärlek.
Själv klarar jag det inte...
Eller som Linn Redin skriver, mycket sorgligt:
"Jag tror att om man bara ger och älskar, kommer flocken att hålla om en.
Tro med mig.
Jag har fel."
Just det, flocken som inte känner Gud, kommer att bita dig i stycken. Men den flock som hör den gode herdens röst, biter inte. De släcker bränder, de sträcker ut händer och de skyddar dig på allvar - med den korsmärkta kärlek som redan lidit döden och besegrat den.
Amen.
Jesu kärlek är vägen.
JAG ÄR ALLTID PÅ VÄG MOT EN AVSLÄGSEN DESTINATION
BORTOM DET VI KALLAR TID OCH RUM.
DETTA MÅL GER MIG MOD, GER MIG KRAFT, GER MIG INSPIRATION
TILL ATT MÖTA ÅREN SOM JAG NU HAR FRAMFÖR MIG.
SÅ, VAD JAG ÄN GÖR VAD JAG ÄN TAR MIG FÖR
SKA JAG ALDRIG SLÄPPA TAGET
OM DENNA OSYNLIGA HAND
SOM HERREN STRÄCKT MIG... OM DETTA OSYNLIGA LAND
SOM KALLAS HIMMELEN.
Sv Ps 795 - Ingmar Johansson - lyssna på den!
Mörka hälsningar, med en strimma ljus,
Helene Sture Svartfelt,
- som fotograferade de svartaste petuniorna, med lyckan över en enda vit.
Guds ljus finns i bakgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar