OM TÄVLING i BIBELN

Grekiska atlet-spel.

Jag har fått ont i ett knä. En begynnande artros orsakar inflammation och jag har varit på vårdcentralen.
Det går knappt att cykla, än mindre att springa, och jag kan endast gå med stapplande steg.

I förra inlägget skrev jag om psykologin bakom att förlora, eller vinna, utifrån hästhoppsmästaren Henrik von Eckermanns erfarenheter. Han är utpräglad tävlingsmänniska. Det är inte jag. 

Eller rättare sagt, jag har gjort upp med det synsättet att leva.

Ändå finns det en viktig poäng i själva tävlandet. 

Följ med mig till det antika Grekland och vad Paulus säger om att tävla. Denna vecka läses nämligen en av de få tävlingstexterna som finns i Bibeln:

NI VI JU ATT ALLA LÖPARNA I EN TÄVLING SPRINGER MEN ATT BARA EN FÅR PRISET.

LÖP DÅ FÖR ATT VINNA DET.

VAR OCH EN SOM TÄVLAR MÅSTE FÖRSAKA ALLT - LÖPAREN GÖR DET FÖR EN KRANS SOM VISSNAR, VI FÖR EN SOM ALDRIG VISSNAR. 

1 Korinthierbrevet kap 9:24-25.

Du löpare - vad är ditt mål?

Vi befinner oss i Korint, som redan på den tiden var en stor stad. Vart tredje år utspelades de "istmiska spelen" i stadens utkant och detta lockade dit Greklands bästa atleter. Villkoren för dessa tävlingar var väl kända för den unga, kristna församlingen i Korint.

När Paulus ska undervisa om den kristna tron använder han därför idrottsbilder därifrån.

Till min hjälp att förstå texten har jag en alldeles utmärkt teologisk kommentarbok som heter "Paulus i ny dager" av Jean Paillard. Han skriver:

"Texten, som är full av facktermer, förefaller rymma två huvudtankar. Dels nödvändigheten av försakelse, dels nödvändigheten att satsa hårt på ett ouppnåeligt mål och mobilisera alla sina resurser för det. (Paillard, sid 246).

Jean Paillard skriver om Paulus.

Avstå och försaka. Satsa både sig själv och alla resurser.

Det gäller i all idrott, men även inom företagsvärlden eller även i kyrkan. Vi ska se vad vi kommer fram till...

Och vi som gillar fotboll och gärna går till Strandvallen i Hällevik för att se Mjällby möta allsvenska lag, vet hur den unge Otto Rosengren nu är uppköpt av Malmö FF... Vi blev besvikna när vår Jacob Bergström gick vidare till Djurgården, men utan att få spela särskilt mycket... och i söndags var han tillbaka hemma på Strandvallen!

Försaka och satsa. Men då vill man också få spela, eller hur!

Får Mjällby-Otto spela i Malmö-tröjan?

Att söka Guds rike är som att finna en pärla i åkern, säger Jesus i en liknelse. Då gör man allt för att få tag i det - säljer allt man äger och köper åkern. 

Guds rike är att komma in i Guds förbund, att släppa sin upproriskhet och möta nåd och förbarmande - även om man missar en straffspark...

Till grekerna i Korint betonar Paulus att det kostar att bli kristen. 

Det är mycket som står på spel - vilken mänskosyn man har, hur man hanterar pengar och vilken inställning man har till "levande Gud".

Man måste göra upp med många tankesystem som inte går att kombinera med det Jesus säger.

Exempel:

Gamla oförrätter måste förlåtas och gamla skulder regleras. Givmildhet och omsorg måste gälla fler än bara den egna familjen. Synen på kärlek och sexualitet behöver underordna sig trohet och kärlek. 

Grekiska tävlingsmotiv.

Det kräver träning! Det går inte allt lämna sitt gamla liv över en natt. Jodå, det går, men livet är mer av en process som kan jämföras med det som atleterna vid de istmiska spelen utsatte sig för. Eller Allsvenskans fotbollsspelare i dagens Sverige.

Jean Paillard förtydligar:

"Efter den förberedande träningen - avhållsamhet och övningar för att komma i god kondition - kommer själva provet i löpning eller knytnävskamp". (sid 247)

Knytnävskamp? Slogs de också?? Menar du att detta lästes i våra kyrkor i söndags, om att slåss?

Ja, resten av texten lyder så här:

JAG HAR MÅLET I SIKTE NÄR JAG LÖPER OCH JAG SLÅR INTE I LUFTEN NÄR JAG BOXAS.

JAG GÅR HÅRT ÅT MIN KROPP OCH TVINGAR DEN TIL LYDNAD, FÖR JAG VILL INTE PREDIKA FÖR ANDRA OCH SJÄLV KOMMA TILL KORTA.

1 Korinthierbrevet 9:26-27.

Slår inte i luften...

Den gode teologen Jean Paillard skriver om "den pugilistiska tävlingen" med knytnävskamp, att den var så brutal att Paulus inte vågade tillämpa denna idrottsbild på den kristna församlingen.

Den gick nämligen till så att boxarna virade om sina händer med långa läderremmar, ibland försedda med blykulor eller spikhuvuden, för att bättre kunna mörbulta motståndaren...

Det är det han menar då han säger "jag slår inte i luften"... utan siktar för att träffa motståndaren.

Jaha, nu är vi långt bort från Jesus och hans milda ord om att vända andra kinden till...

Eller? 

Nej, det uttrycket handlar om att inte ta emot en förnedrande lavett, utan att vända den vänstra kinden till så att de kunde slåss jämbördigt... Men det lyfter förkunnare sällan fram.

Fienden vill boxas på båda kinderna.

Nåväl, det Paulus är ute efter är att vi skall fokusera på två saker:

- motståndaren

- målet.

"Motståndaren" i kristendomen är alla som förnekar att Jesus är Guds son, det är förnekelsen av att han verkligen gav sitt liv och var död i tre dagar, det är förnekelsen av att Jesus uppstod igen på tredje dagen.

Det är detta motstånd de kristna måste se, och bemöta.

Hur då?

Osynlig motståndare?

Petrus, som själv förnekat Jesus, fick upprättelse en gång på stranden då Jesus frågade honom om han älskade honom. Tre gånger fick Jesus bekänna det. Många år senare skrev han i ett av sina brev:

VAR BEREDDA ATT SVARA VAR OCH EN SOM KRÄVER BESKED OM ERT HOPP.

MEN GÖR DET ÖDMJUKT OCH RESPEKTFULLT I MEDVETANDE OM ER GODA SAK, SÅ ATT DE SOM TALAR ILLA OM ERT FROMMA LIV I KRISTUS FÅR SKÄMMAS FÖR SITT FÖRTAL.

BÄTTRE ATT LIDA FÖR GODA GÄRNINGAR , OM DET ÄR GUDS VILJA, ÄN FÖR ONDA.

1 Petrus brev 3:15b-17.

Förneka inte Jesus, Guds son, världens Frälsare.

Korinterna visste mycket väl hur brutal den grekiska knytnävstävlingen var. Av finkänslighet tillämpar Paulus den bilden bara på sig själv.

"Han säger att han träffar sin egen kropp med säkra slag. Bokstavligen slår han den blå, och efter att ha fält den till marken släpar han den, som segraren släpade den besegrade, fram på arenan, under åskådarnas applåder.

Starkare kan han inte säga att han kuvar sin kropp och gör den till en lydig slav" skriver Paillard.

Eller hur!!

Vi vet att Paulus ålade sig en sträng askes och arbetade hårt. Han knogade på ända till sent på natten och fastade innan han fattade viktiga beslut (läs mer i Apostlagärningarna 14:23). Ja, kan kunde till och med skryta med att han slitit hårt för församlingen i Galatien (läs mer i Galaterbrevet 4:11).

Slitit hårt.

Hur var det då med kapplöpningen?

Den tävlingsformen kunde han utan betänkligheter tillämpa på korinthierna.

- Så löp för att vinna!

Antingen det gäller löpning eller knytnävskamp så krävs en extrem koncentration.

I det ena fallet måste uppmärksamheten vara riktad på motståndaren - Guds fiende - för att inte råka slå i tomma luften. Med all önskvärd precision vill man träffa honom på ett känsligt ställe, skriver Jean Paillard; nämligen rakt i ansiktet och helst under ögonen...

Sikta rätt nu då...

I det andra fallet riktas uppmärksamheten på att ha målet klart i sikte.

Paulus tränar alltså sin inre människa hårt, för att inte komma till korta eller bli underkänd, vilket återigen är en fackterm som betyder "utslagen vid de preliminära försökstävlingarna" i de istmiska spelen med den pugilistiska kampen...

Hänger du med?

Nja, det är på gränsen... Han skriver tvärtom på ett annat ställe:

ALLTSÅ KOMMER DET INTE AN PÅ OM NÅGON VILL ELLER LÖPER, UTAN PÅ ATT GUD FÖRBARMAR SIG.

Romarbrevet 9:16.

Paulus säger ju emot sig själv. Vad menar han? Nu börjar det bli krångligt, just som när man nästan fattade sammanhanget.

Ställ in skorna.

Jo, i ena fallet hävdar Paulus:

- det lönar sig inte att löpa och tävla i betydelsen anstränga sig för att förtjäna Guds nåd.

I det andra fallet, när man väl är funnen av Guds nåd:

- löp, spring så fort som möjligt för att vinna andra själar till Guds nåd!

Det är alltså två olika situationer. De syftar på två olika etapper i vår andliga utveckling.

Äntligen kommer vi till själva teologin.

Hur blir man kristen?

1. Det är Gud som är subjekt. Det är Gud som agerar och handlar. 

Det är Gud som söker människan och lyfter henne in i sitt förbund, genom dopet där vi blir renade och syndaförlåtna. 

Detta är realiteten i Romarbrevet, skrivet till italienarna.

"Vid detta stadium före vår pånyttfödelse är det självklart att vi inte kan tvinga fram Guds nåderika barmhärtighet. Det är lönlöst att boxas, löpa eller tävla.

Det enda vi kan göra då är att hålla oss beredda för att ta emot Guds försoning." (Paillard sid 248).

Detta kan vi alltså inte själva prestera oss fram till.

Jag väntar, beredd.

Den andra realiteten i Korinthierbrevet är skrivet till människor som redan är kristna.

2. Människan är alltså objekt för Guds handlande kärlek. Hon har svarat 'ja' på Guds kallelse och gjorts rättfärdig genom Jesus Kristus på korset.

Nu lever de "i Kristus" och deras kristna liv tar sig nu konkreta uttryck i livsföringen.

Som troende kan man inte prestera för mycket! Bara fortsätt, var ivrig, berätta för andra om Jesus, var snäll och givmild mot den som har det svårt... löp, spring, boxas och tävla! Det finns inga gränser för de kristnas bedrifter!

I denna situation går vi med Guds kraft i ryggen ut till en värld som ropar på befrielse från våld och förtryck.

Håll blicken riktad mot målet när du löper.

Vilket mål är det fråga om? Jag har glömt...

Vad är målet?

Alla de brev som finns samlade i Nya Testamentet är underbart sköna beskrivningar av målet:

JAG VILL UPPLEVA KRISTUS OCH KRAFTEN FRÅN HANS UPPSTÅNDELSE OCH DELAKTIGHETEN I HANS LIDANDEN, 

GENOM ATT BLI LIK HONOM I EN DÖD SOM HANS - KANSKE JAG DÅ KAN NÅ FRAM TILL UPPSTÅNDELSEN FRÅN DE DÖDA.

Filipperbrevet 3:10.

- Tro inte att jag redan har nått detta, eller redan blivit fullkomlig, skriver Paulus vidare. Men jag gör allt för att gripa det nu när Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.

JAG GLÖMMER DET SOM LIGGER BAKOM MIG OCH STRÄCKER MIG MOT DET SOM LIGGER FRAMFÖR MIG, 

OCH SPRINGER MOT MÅLET OCH DEN BELÖNING DÄR UPPE SOM GUD HAR KALLAT OSS TILL GENOM KRISTUS JESUS.

Filipperbrevet 3:14.

Mot uppståndelsen!

Paulus är fri och oberoende. Ändå har han gjort sig till "Guds slav" för att tjäna Guds rike, eller mer korrekt: blivit gjord till slav (passiv ordform) eftersom det var Gud som kallade honom ut ur mörkret, in i sitt underbara ljus, på vägen till Damaskus.

Nu skall jag leta fram några grekiska vaser från ungdomsårens tågluffande genom Europa. Motiven på dessa vaser är nämligen ofta löpare som tävlar. Du kan väl också kolla om du har några grekiska tävlingsmönster på någon souvenir!

Det kristna livet är ett lopp. Vi får förlita oss på Guds initiativ och vi får fokusera på Kristi härlighet, som är vårt mål.

Och vi är med i loppet för att vinna den segerkrans som inte vissnar - frid och salighet, i Guds evighet!

Nu har jag sprungit färdigt!

Paulus är min förebild. Hans ohejdade driftighet och mäktiga optimism strävar jag också efter.

"Genom sina energiska resonemang om det nya livet, sporrar han pånyttfödda lärjungar till en yttersta kraftansträngning".

Tack!!

Löpriktiga hälsningar från

Helene Sture Tävlingsfelt,

- teolog, bibelläsare och cyklare,

- som fotograferade i hallen - flest skor vinner!

- med tack till Jean Paillard, dominikanerpater, kulturskribent och uppskattad föredragshållare på sin tid, i teologiska och litterära sammanhang. (1979).

Paulus i ny dager. Tack Jean Paillard!