Träbiten som blev en Fulfink.
Det började med en liten träbit som liknade en fågel. Någon hade bränt in ordet "Fulfink" på den och då började min fantasi att arbeta.
Sommaren gick, hösten likaså men jag bidade min tid. Jag visste att när vintern kom, då skulle fulfinken vilja komma ut.
Som vad då?
En icke flygkunnig fågel? Ett skojigt träslöjdsarbete? Eller vill fulfinken komma ut som en könsförvirrad pippi som inte känner sin identitet eller funktion?
Nu börjar det brännas...
Träbiten som vill försöka flyga.
Detta inlägg vill egentligen bara visa hur roligt man kan ha när fantasin tillåts flöda fritt.
Men jag vet ju att någonstans i processen händer något. Figurerna börjar leva...
Varje kväll satte jag mig med mina tuschpennor, och denna gång även färgpennor.
Fulfinken började sakta kommunicera med mig. Hon, för det är en hon, oftast, blir en bild av att missförstå sig själv och att inte vara i kontakt med själva Skaparen, som faktiskt hade tänkt ut meningen med hennes liv.
Nu tar vi sats... Är du med?
Fulfinken är helt oflygbar. Men skapades inte Adam och Eva av jord som Herren Gud blåste livsande i?
Hur svårt kan det vara?!
Fulfink nr 2 tar sats.
Fulfink nr 2 fick vingar med fjädrar. Flyg nu då! Försök!
Den flaxade så fjädrarna rök. Eller är det fjäll?
Och hur ser stjärten ut? Det är ju en gul gardin... Hur tänkte du nu, Helene?
Inte alls. Jag bara ritade. Skulle jag behöva ta mer ansvar än så?
Fulfinken passar inte in någonstans, men det har ingen talat om för henne.
Så gör inte det!
Än så länge är hon lycklig. Och odefinierad.
Men nog skulle det väl ändå gå att teckna vingar på den här träbiten?
Blåstjärten. Fulfink nr 3.
Jag kan inte teckna fåglar. Men gjuta liv i träbitar kan jag.
Titta på ögonen på Fulfink nr 3. Ser du den skarpa blicken? Den är mycket bestämd.
Förvandlingen från träbit till fjäderfä börjar sakta ta form. Visserligen hänger vingarna ganska slappt, men så är det på många kontor där alldeles för mycket folk arbetar inom administrationen - nej, vad säger jag!
Spring i luften med dina gröna ben! Vifta med den blå stjärten!
Detta är en örn-mes. En stört-kråka. Eller en regnbågs-fink. Kanske vill hon, han, den, hen vara ett inlägg i HbzTmQ-debatten? Pennan slinter och färgerna leker.
Jag bara tittar på.
Men vänta bara...
Grön snurrvingefink. Nr 4.
Nu har fulfinken upptäckt att hon inte är ensam. Alla de andra fåglarna kan flyga, men inte hon.
Hon är totalt annorlunda. Det finns ingen hon kan likna eller härma.
Kroppen liknar en kotte med gröna metalliska pansarblad. Vingen är bara ett enda långt förtvivlat slag med fjädrarna för att få dem att fungera.
Stjärtfjädrarna är fortfarande ett skämt - en gul gardin... snälla Helene!
När jag skulle färglägga ansiktet sa "rösten" som viskar till mig ibland:
- Läpparna skall vara blå.
Blå??
- Ögonen skall vara röda.
Tvärtom menar du väl?
Nej, munnen är frusen till is av osagda ord och ögonen är rödgråtna och mycket arga över denna totala förvirring.
Plötsligt fick jag lust att börja gråta med honom. Henom.
Det gick några dagar.
Sedan tog en helt annan Fulfink form.
Fredsduvan. Fulfink nr 5.
Den ursprungliga träbiten var nu långt borta. Mitt signum är ju att teckna fult. Snyggt.
Undrar om jag kan teckna snyggt - snyggt? Det kanske jag inte kan?
Jodå.
Nu kom en underskön fredsduva flygande.
- Jag skall visa er hur man gör! sa hon till de andra Fulfinkarna. Man bara lyfter vingarna så här... Jättelätt!
Men träfinken, springfinken och den gröna snurrvingefinken blev arga.
- Kom inte här som en storasyster med ditt besserwisser-flaxande! Du vet inget om livets svårigheter! Har du nånsin fått kämpa för att veta vem du är??
Har du tvingats ifrågasätta dig själv inifrån när andra tittar konstigt på dig, utifrån?
- Men jag kommer ju med fred, kvittrade hon och viftade med den gula stjärtgardinen.
- Sluta, kraxade de andra, fred med vaddå? Ser du inte att du är en av oss? Du har ju också den där gula bakdelen...
Där satt jag som ett fån vid mitt ritblock och lyssnade till mina fina fulfinkars olycka.
Jag måste göra något.
En röd kolibri-fink. Fulfink nr 22.
Den gröna snurrvingen måste få sällskap! Hanom dör annars, tänkte jag och vände på figuren.
Likadan fast tvärtom, med motsatta färger.
Här får du en vän. Var så god!
Hennes läppar är röda för hon vågar tala. Hennas ögon är blå för hon vågar se utan att vara arg.
Vingen kommer från andra hållet - hon slår uppifrån och ned.
Kroppen är som en drakfrukt med små svarta prickar - har du ätit en sådan någon gång?
Nej, men hon har ju tre tänder som hänger ut... Så fula. Ja, och munnen är inte hennes. Hon har blivit kysst... ha ha! Av vem?
Vingen har underbara färger. Och den gula gardinen är snyggare än någonsin!
Hon vill vara tillsammans med hanom.
Han vill vara nära henna.
Ja, pronomen bland fulfinkarna är kraftigt sammanblandade eftersom de inte vem vem de är.
Inte heller vet de vad de har att välja på. Det är liksom lite fritt fall här...
Fulfinkar på utställning.
Låt oss nu prata allvar.
Om man inte vem vem man är, hur skall man få reda på det? Om man inte förstår sin funktion, hur skall man göra för att komma vidare? Och det tyngsta av allt; om man inte orkar skapa mening med sitt liv själv, varför skall man leva då?
Fulfinkarna återspeglar vår insida.
Vi har problem med värderingarna vad gäller manligt och kvinnligt, därför försöker vi göra om oss, istället för att bejaka helheten.
Den gröna blir hel när han bejakar sina röda sidor, den röda blir hel när hon bejaka sina gröna sidor.
Vår könsidentitet måste ha hela spektrat, inom varje person.
Anima och Animus inom oss alla.
Fulfinkarna vill bli hela.
Som troende och kristen tecknare och bibelläsare vet jag att Skaparen har lagt ned en djup mening med livet inom oss alla. Den finns redan där, den behöver inte uppfinnas.
Meningen med allt är att livet skall älskas.
Älska din torra träskalle! Älska dina tafatta vingar som inte har hittat rätt än.
Älska dina fötter som springer i luften för att få fart på livet. Älska dina funktionshinder och låt Gud själv bära din förvirring.
Gud är fullkomligheten.
Prata inte om "antingen eller". Säger hellre "både ock" och se vad som händer. Då kan identiteten klarna.
Ifrågasätt inte Gud och kritisera inte Skaparen.
Livets mening bor i kärleken. Det är vår sanning.
Älska mig!
DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD
AV HELA DITT HJÄRTA
OCH MED HELA DIN SJÄL
OCH MED HELA DIN KRAFT
OCH MED DITT FÖRSTÅND,
OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.
Lukas 19:27.
Käre himmelske Far,
- hjälp oss att acceptera den vi är, den som Du har skapat oss till.
- hjälp oss att se på oss själva med Dina kärleksfulla ögon.
Skydda oss från andras fördömande blickar.
Förlåt oss alla försök att göra om oss själva. Du vet ju vad Du tänkte...
Ja, Herre, lär oss att flyga... så som Du vill. Amen.
Vänsterhänta Fulfinkshälsningar från
Helene Sture Träbitsfelt,
- med pennan i fel hand, men uppmuntran till alla.
Uppnosig är Hon. Han. Den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar