Hur går det på hästryggen?
En ryttare och en häst. En präst och ett Ord.
De allra flesta gångerna förlorar man. Mestadels går det emot. Det tar tid för framgången att komma och ytterst sällan är man bäst. Känslor måste hanteras, ständigt dessa känslor...
Jag har lyssnat till sommarprataren Henrik von Eckermann som vann årets världscupfinal i hoppning, som första svensk någonsin.
Har han något att lära oss i kyrkan?
Ja, mycket!
Inte om att sitta på hästryggen, men om samarbete och att ta sig själv på allvar.
Ta sig själv på allvar.
I förra inlägget skrev jag om "Fulfinkarna" som var olyckliga i sin förvirrade identitet. Henrik von Eckermann är deras motsats - han vet vem han är och vad han vill.
Men vägen dit, att nå målet att bli bäst i hästhopptävlingar, tog lång tid och var kantad med svårigheter.
Tänk om alla som arbetar i kyrkan hade fått träna sig i att hantera känslor, och inte bara teologi.
Tänk dig själv, varje vecka möter vi människor i livets största händelser:
- dop, konfirmation, bröllop och begravning.
Däremellan vanliga möten, själavård och goda gudstjänster.
Vilka känslomässiga påfrestningar innebär det att möta så oerhört stor glädje och så gravdjup sorg flera gånger i veckan?
Hur skall människan bakom prästskjortan hinna, och kunna, bearbeta alla de tankar och känslor dessa situationer väcker? Och vilka framgångar och motgångar möter en präst?
Hinder bakom prästskjortan?
En sak är säker; vi får inte ha en dålig dag på jobbet...
En ryttare kan riva ett hinder med sin häst, och förlora, men har inte skadat någon med sitt misslyckande.
Men en präst kan orsaka besvikelser och bitterhet med ett felaktigt bemötande, som inte går att göra om "vid nästa tävling"...
Var och en behöver bearbeta sin situation, och nu tar jag in vad Henrik lyfte fram:
- Jag ville bli bättre på allt runt omkring hopptävlingarna för att kompensera bristande talang. Jag ville bli bäst på detaljer. Min väg blev att skapa en egen väg, om jag så skulle stå och mocka skit!
Jag blev arg när jag inte tog chansen att vinna för att jag var rädd för att förlora...
Tränad för att handskas med känslorna.
Tränad för träns.
En präst bör också vara bäst på detaljerna - val av bibeltexter, hur de läses och framföres, vilka psalmer och sånger som lyfter fram evangeliet klarast och hur man möter den andligt längtande människan bäst.
Öva, träna, tänka in, känna in.
Ordet behöver tid.
Precis som ryttaren och hästen behöver tid tillsammans för att kunna samarbeta.
Prästen är som ryttaren och Ordet är som hästen.
Nåväl, en dålig predikan ena söndagen kan naturligtvis förbättras till nästa söndag. Men som sagt, det är värre med alla förrättningar, där har man bara en chans.
Predikstolen i Sillhövda.
Von Eckermann berättade hur det kändes att komma på fjärde plats i OS.
- Det är den förste utanför pallen... man räknas inte, är utanför, ja man är den störste förloraren!
I normala fall kan man bearbeta en besvikelse och sedan komma tillbaka. Men OS är bara vart 4:e år.
Att komma igen är alla ryttarens förutsättningar för att lyckas.
Man förlorar mycket oftare än man vinner.
- Att tro på det man gör, igen och igen.
Man måste lära sig förlora för att bli en vinnare.
Man måste lära sig att känna igen chansen för att vinna.
När man vet att man hade chansen, men inte tog den, då är besvikelsen som störst. Ansträngningen blir meningslös.
Förlora för att vinna.
Att vinna, det är jakten på lättnaden. Att få andas ut i en tomhet efter en godkänd prestation är det bästa sättet att gå vidare, säger mr Eckermann.
Vinsten får alla funderingar och känslor som legat undantryckta att lämna huvudet. Man hade rätt. Både intuitionen, taktiken och förmågan var att lita på.
Självförtroendet kan växa.
I kyrkan vinner man inte. Det är ingen tävling. I tron finns det ingen prestation alls! Gudsrelationen är nåd och bara nåd.
Men arbetet i kyrkan är ändå en slags prestation som också ger en skön känsla av lättnad när det är över.
- en väl utförd begravning, ett förlösande samtal eller en högmässa som var full av innehåll och närvaro, då behöver vi få andas ut i den tomhet där förnöjsamheten kan bo, tänker jag.
Låt barnen komma till mig, sa Jesus.
Men skulle något gå fel i mötet med människor, eller hanterandet av Ordet, "kyrkhästen", då kan det skapa sår som måste läkas, eller som Henrik von Eckermann sa i Sommarprogrammet 14 juli 2023:
- Sinnena måste kopplas rätt igen.
Åter igen hänvisade han till den förnedrande fjärdeplatsen i OS. Han behövde trycka ned alla känslor som kunde påverka honom negativt. Hästen "King Edvard" hade presterat på topp - det var han själv som inte räckte till.
- Jag hade tvekat, missbedömt ett hinder, gjort fel beslut i ett hopp i de tiondels sekunder det handlar om.
Guds Ord presterar alltid på topp! Men det är vi som inte förstår, inte har kunskap och inte kan tillämpa Ordet på ett bra sätt i vår tid.
Vi river... hamnar i vattengraven och börjar galoppera istället... rakt in i den hårda fundamentalismen eller den lättsinniga liberalismen.
Älskade Guds Ord, min verbala häst!
Ryttaren Henrik analyserar:
- Besvikelsen är som störst när allt är på plats, utom de små detaljerna som är avgörande. Kanske var jag alltför försiktig... mer rädd för att bli utan pallplats än att vinna. Dagen efter kan vara mycket tyst.
Kommentarer som "bra kämpat" eller "kom igen nästa gång" kan uppfattas som krigsförklaringar.
Ursäkter är för amatörer.
Precision är för proffs.
Jag känner igen mig så väl. Under mina yrkesår har jag alltid sett precision som en skönhet. Alla detaljer skall stämma i en gudstjänst, ingenting lämnas åt slumpen. Allt skall vara så väl förberett att det går att improvisera när det behövs!
Allt är väl förberett.
Henrik von Eckermann berättade hur han och kollegan Malin Bayard var överens om att vara deprimerade dagen efter förlusten innan de började om.
- Vi gav varandra tystnaden för att kunna älta klart. Sedan kunde vi bryta de tankemönster som ledde fel.
Hur mycket vi än ville sörja våra individuella misslyckanden (som var det personligt bästa prestationerna nånsin!) - 4:a och 5:a i OS - så fick det inte förstöra morgondagens chans i laghopp.
- Om jag skulle missa en möjlighet för att jag inte kom över en motgång skulle jag aldrig förlåta mig själv, sa Henrik von E.
Man måste vara rationell. Känslor är för amatörer. Prestation är för proffs.
Eller, var sak på rätt plats, menar jag.
Känslor ingår också när man är proffs.
Jag tänker på dem som arbetar på begravningsbyråer. Där kan man inte börja sörja med de sörjande, där måste man vara rationell. Men känslorna måste få utrymme! Annars blir man en empatilös kistförsäljare som bara rabblar priser...
Och jag tänker på min process att ge ut min barnbok. Det var flera misslyckanden innan jag hittade rätt.
- Jag kunde inte förändra det förgångna, men jag kunde satsa på det som låg framför - och vinna, sa ryttaren Henrik.
Att hålla fast vid ilska och besvikelse skulle bara göra situationen värre.
Ska det här verkligen bli något?
Tävlar präster mot varandra?
Jämför kantorer sina körer med varandra? Jagar församlings-pedagogerna statistik över vem som har flest konfirmander?
Ja, säkert.
Men det är inget som det talas om. Det är fult att jämföra. Det är illa att vilja vara bäst i kyrkan och ha flest vigslar och dop.
Ändå är det djupt mänskligt.
Det är bara inför Gud Fader som vi kommer att stå helt tomma, med bultande hjärta i våra händer...
Änglahäst.
- Bara för att jag nu vunnit alla titlar man kan vinna i hästhopps-tävlingar är det lätt att inbilla sig att jag gjort allt rätt för att jag vann, att tro att jag är en Guds gåva, en superkraft - så är det så klart inte, sa Henrik von Eckermann.
Jag är bäst nu, jag har försökt vara bäst länge, för jag vill vara bäst, men någon annan kommer att bli bättre och gå förbi mig... hemska tanke, men det tillhör idrottens naturlag.
Tack och lov är det inte så i kyrkan. Det är kanske två olika sorters människor det här, de som tävlar och de som är troende och går till kyrkan?
- Det gäller att ge sig själv tid, sa han, att aldrig vara stressad så länge processen rör sig framåt.
Som yrkesman är jag noggrann perfektionist, som privatperson tar jag dagen som den kommer. I stallet låg alla tränsar perfekt men i mitt pojkrum var det kaos...
- Man kan alltid säga att man satsade, men inte förrän man är framme vet man hur mycket det har kostat. Floskler som "ha kul" leder inte hela vägen. Mer krävs, liksom att ha marginalerna på sin sida.
Att ha otur ger motgångar, men man ska inte slå ned på sig själv för det. Självförtroendet man byggt upp efter en tävling kan vara bortblåst efter ett språng över ett hinder där man rev...
Det är inte att du kommer igen som är viktigast, utan hur du kommer igen, menar Henrik ryttare.
Du é bäst, hästen!
Till sist.
- Om utvecklingen har stannat så ändrar jag på något, även om det är ett vinnande koncept, innan det är försent, för att det skall fortsätta vara vinnande.
Det här har kyrkan funderat på i alla tider... Själva budskapet, evangeliet, Ordet som är vår "häst", är vinnande... men gudstjänstformerna har ändrats liksom sättet att predika på.
Och i min lilla värld med teckningsblocket är jag också vetgirig och nyfiken - vad händer om man drar strecket si eller så? Konceptet skall utvecklas... inga hinder får rivas, inga hovar i ribborna och ingen tvekan inför höjderna...
Familjen Tukán.
Nä, jag är ingen tävlingsmänniska och mår bara dåligt av alla prestationer.
Tack, Henrik von Eckermann för ett mycket intressant program med goda insikter i psykologin kring vinst och förlust!
Jag önskar dig lycka till och hoppas att du kommer till kyrkan ibland - för att bara vara, inför den Herre som skapat både hästar och människor!
Gnäggande hälsningar från
Helene Sture Hästfelt,
- präst på häst, häst på fest, fest med präst och jag vill vara bäst...
Hur länge då?
Hästar i tyg. Fina.
P.S. Hästarna som jag fotograferade, har inget med herr Henrik att göra. De bara stod där... och väntade på att få bli brukade. Eller vilade efter en seger. Eller besvikelse...
Hm, jag glömde ju det viktigaste; att citera den enda texten om tävling i Bibeln:
VAR OCH EN SOM TÄVLAR MÅSTE FÖRSAKA ALLT - LÖPAREN GÖR DET FÖR EN KRANS SOM VISSNAR, VI FÖR EN SOM ALDRIG VISSNAR!
JAG HAR MÅLET I SIKTE NÄR JAG LÖPER, OCH JAG SLÅR INTE I LUFTEN NÄR JAG BOXAS.
... säger Paulus i 1 Korinthierbrevet kapitel 9:26.
Nu godnatt. Sov gott.
Helene
En krans som vissnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar