GRAVLJUSEN KLINGAR och FRÄSER

Livets förgänglighet.

Tidig söndagsmorgon. Jag har sovit färdigt och det regnar ute. Det kan inte hjälpas, jag måste gå ut. 

En egen pilgrimsvandring på en halvtimme, till kyrkogården.

Jag missade minnesstunden igår och behöver samla ihop mig inför livets förgänglighet.

Björkar, ekar och lönnar färgar marken gul och lysande. Gräsmattan är prickig och asfalten färgglad. 

Att falla till marken och vissna är en vacker process - i alla fall om man är ett löv. De släpper taget mitt i sin skönhet. Så är det inte riktigt med oss människor...

Vissna glad?

LÄR MIG DU SKOG ATT VISSNA GLAD

EN GÅNG SOM HÖSTENS GULA BLAD,

EN BÄTTRE VÅR SNART BLOMMAR.

DÅ HÄRLIGT GRÖNT MITT TRÄD SKALL STÅ

OCH SINA DJUPA RÖTTER SLÅ

I EVIGHETENS SOMMAR.

Sv Ps 304.

Jag passade på att spela in psalmsången från Listerkyrkans gudstjänst. Bry dig inte om att jag lade mobilen i knät och filmade takpanelen... lyssna till sången! /får bifoga senare när tekniken är med mig/.

Andäktigt!

Minneslunden var full av gravljus. Jag rundade häcken och drog efter andan när jag såg all mänsklig sorg och kärlek.

Bara den som har älskat sörjer. 

Novemberregnet blötte min jacka, men jag märkte det inte.

Stunden var stilla. 

Mättad.

Fylld av närvaro. Och frånvaro. 

Frånvarande närvaro.

Närvarande frånvaro.

Närvarande frånvaro.

Jag satte mig på huk. Drog in doften av varmt stearin. Några gravljus hade inte något lock. Regnet föll med stora droppar och fick vekarna att fräsa.

Stearin och vatten går inte ihop. Vissa saker går inte ihop. Konflikter fräser. 

Det ångade och rök i den grå morgonen.

En sinnebild av de konflikter som vi människor plågar varandra med.

Klingar och fräser.

Men vad nu?

Ett helt annat ljud hördes. 

Kling... klang... kling... klong... pling...

De sprödaste klangtoner tog plats. Jag höll andan och försökte förstå vad som hände.

Var det tårarna från alla dem som igår tände ljus för sina anhöriga?

Var det en genomskinlig sång från andra sidan?

Tårar och genomskinlig sång.

Vissa gravljuslock var blöta, andra torra. Hur kunde det komma sig?

De som slocknat var kalla, och blöta. De som ännu brann var varma, och torra.

När regndropparna föll fräste de till på alla de varma locken och försvann, med ett klonkande. Men de droppar som tungt träffade de kalla locken orsakade denna spröda klang!

Kan du höra det jag beskriver?

Det var så förunderligt och sällsamt. 

Tiden stannade. 

Kärlek utan tid.

Kärleken har ingen tid.

Människor kommer. Människor går. Födas - leva - dö. Och uppstå.

Gud ger oss gåvan att få träda in i tid och rum. Vilken högtid!

Under tiden. Fundera på det uttrycket.

Vi lever våra dagar och år "under tiden". Vi är alla bundna under tidens villkor.

Vad gör du under tiden du lever?

Lever du?

Eller fördriver du tiden? Driver bort den? Driver med den? Missbrukar den?

Det är ett stort under att få lov att leva.

Det är ett lika stort under att sedan åter igen få gå ur tiden.

Gå ur tiden.

NU VILAR ETT HJÄRTA I LJUSET OCH FRIDEN,

DE FRÅGOR SOM TYSTNAT HAR FÅTT SINA SVAR,

OCH NÖDENS OCH ÅNGESTENS TID ÄR FÖRLIDEN

FÖR SJÄLEN, SOM LYSER I HERRENS FÖRVAR.

HUR LJUVLIGT ATT SE VAD GUDS PARADIS RYMMER,

DIT SORGEN EJ GÅR MED SITT MÖRKA BEGÄR.

EJ ENS MED SIN ISANDE SAKNAD DEN SKYMMER

DEN STRÅLANDE UTSIKT SOM HIMMELEN ÄR.

Strålande utsikt.

SÅ ANAR VI DIG SOM ETT LJUS GENOM TÅRAR,

O, MÄSTARE KÄR, SOM PÅ GOLGATA DOG.

LÅT SKIMRA I NATTEN DEN LJUVSTA BLAND VÅRAR!

LÅT GRÖNSKA DET LIV SOM MED DIG ÄR OSS NOG.

O, MILDASTE JESUS, MED SEGRARENS KRONA,

OSS LYS PÅ DEN VÄG SOM TILL HIMMELEN FÖR.

DEN ENDE DU ÄR, SOM VÅR SYND KAN FÖRSONA.

MED DIG, UTAN FRUKTAN, VI LEVER OCH DÖR.

Detta är psalm 309, inte så ofta sjungen, skriven av Bo Setterlind 1978 med musik ur "Pilgrims-sånger" 1859.

Jag var djupt tagen av sången, så jag kom inte på att jag kunde spela in förrän det nästan var för sent.

Bra. För man ska inte hålla på med mobilen under gudstjänsten!

Här får du en liten snutt i alla fall.. /när tekniken är med mig..../

Vitt. Försoningens färg.

Varifrån kommer vi? Vart går vi?

Jag är så oerhört tacksam över det jag funnit i Guds ord.

Gud har vävt samman mig i min moders liv och vet allt. Gud har en mening och ett mål med mitt liv - att jag skall få utveckla och ge av de talanger jag fått. Livet går ut på att i kärlek ge av sig själv till varandra.

När jag dör, då lever Gud med mig och hämtar hem mig igen. Tellus får tacka Herren för lånet!

Var det den klangen jag hörde i de kalla metall-locken?! Tack, tack, tack... för var och en som levt och nu lämnat jordelivet.

Kärleken. Mening och mål.

I gudstjänsten sjöng vi om den himmelska staden. I mitt hjärta vet jag hur det är där... jag kan redan ana det. Och längta dit!

DE SKALL GÅ TILL DEN HELIGA STADEN,

DE SKALL SAMLAS I HIMLEN EN GÅNG,

DE SKALL HÄPNA GÅ IN GENOM PORTEN...

Denna Allhelgona-morgon var alldeles nödvändig för min själ och ande. Själen fick en skönhetsupplevelse och min ande fick åter igen beröring av Guds närvaro.

Skönhets-vandring.

Men tillvaron runt omkring oss blir allt svårare. Coronapandemin som tar ny fart, terrorism med islamistiska dåd i kyrkor i Frankrike... Gravljusen fräser och spottar åt dem som berövar andra deras liv!

Och när jag gick hemåt på min lilla pilgrimsvandring såg jag att begravningskapellet blivit utsatt för sabotage och försök till förstörelse - flaska med brinnande papper hade fått fasaden sotig och orsakat glassplitter på kyrkogårdens grusade gångar.

Jag blev så arg!!

Ena stunden i frid med tillvaron. 

I nästa ögonblick tillbakadragen ned i smutsen, där onda (säg inte "okunniga"!) människor valt att skada det som vill ge människor frid och försoning.

Den dagen du dör, du som saboterat och som söker olyckan, vem skall tända ljus för dig då?

Förstörelse!!

Det är inte vår uppgift att påskynda döden. Den har sin gång. Inte heller ska vi utmana döden, eller förakta den. 

Allhelgonahelgen manar till eftertanke.

Här ges tid att vara vemodig och ledsen. Sorgen ska ta sitt utrymme. Annars är vi inte mänskliga.

Gråt. 

SALIGA DE SÖRJANDE, DE SKALL BLI TRÖSTADE.

Bergspredikan.

Käre himmelske Far, tack att jag fick höra klanger spelade av regnets droppar.

Tack för livets djup av mysterium.

Efter Dig törstar min själ, efter Dig, Du levande Gud.

Öppnar för mig portarna till ditt himmelska rike.

Min suckan känner Du.

Trösta, trösta, trösta... Amen.

Trösta, trösta.

Fräsande och klingande hälsningar,

Helene F Sturefelt,

- vemodig.