ÅSKA HAGEL SOL och en KYRKA

Oväder drog förbi.

Plötsligt hördes ett muller. Det var mitt i natten. Ett ljussken. Har de redan hängt upp julbelysningen? 

Det mullrade till igen. Smatter på fönsterblecket.

Vad är det som händer? Det är faktiskt mitt i november och mitt i natten!

Hörde du också åskan i natt?

Vi vaknade till en vit värld i Blekinge. Gräsmattan var vit av frusna hagelkulor och bilarna fick skrapa rutorna. Och jag fick skrapa cykelsadeln, ha ha!

Så skönt att kylan äntligen kommer! Det är högst onormalt att ha hösttemperaturer på över +10 så här års.

Jag älskar det vita, kalla, som lugnar ned allt. 

Älskar det vita.

På tågstationen möttes jag av oroliga löpsedlar angående de nya, ännu strängare corona-restriktionerna - endast 8 personer får samlas i grupp.

Men hur skall det då gå med kyrkans förrättningar? Hur gör vi med dop, vigslar och begravningar?

Ska vi börja sålla bland anhöriga och familjemedlemmar? Du får komma, men inte du! Ska man turas om att komma in i kyrkan och glädja sig/ sörja?

Det här kan bli mycket besvärligt... men å andra sidan har vi alla möjliga digitala hjälpmedel till hands. 

I skrivande stund hör jag att kyrkan får undantagsregler med 20 personer. Hoppas innerligt att detta stämmer! Våra gudstjänstrum är stora och rymliga - det borde vi klara!

Vi måste kunna lösa detta!

Corona är en fysisk och mental åska som skrämmer oss. Smittspridningen känns som nattens hagelstorm, som tvingar en ned på knä.

Att inte få röra vid varann, inte hälsa kroppsligt, inte kramas drar ned den psykiska hälsan också. Våra årsrika anhöriga på äldreboenden far illa. 

Jag hörde om en plats där de hade organiserat en "kramrum" - en inplastad yta med öppningar för armar med plastskydd - och så kan man ändå komma varandra nära. Jag vågar inte säga det, men det såg ut som en slags "kondom-kram" helt utan hudkontakt...

Även det dåliga kan i dessa tider vara riktigt bra!

De iskalla vindarna viner och visslar i rutorna på balkongen. Det är sannerligen oväder över oss.

Ovädret drar förbi.

Men det finns ljusglimtar.

Jag vill ge en hälsning från en av våra minsta kyrkor. Det är så oerhört skönt att få gå in och sätta sig en stund. Det är ett fredat rum, invigt och helgat åt Skaparen själv.

Det frasade under fötterna av den första frosten.

Solen står lågt nu, men den rundade hörnet och bländade mig. Eller var det Guds närvaro - Guds helighet, Guds "schekina", Guds härlighet som drabbade mig?!

 

Det är fantastiskt att det finns platser som är reserverad för de stora känslorna och de stora tankarna.

Bländad.

Tänk om ljusbäraren kunde berätta med alla sina tända böneljus? 

Så många brinnande böner av längtan och förhoppningar, av sorg och kärlekssmärta. Ett litet ljus... så fullt av liv och kontakt med Ljusets källa. 

Bönen har inga plastskynken eller skyddshandskar... Gud själv kommer oss så innerligt nära. Herren har inga restriktioner av social distans... 

Det är bara vi själva som kan hålla Gud på avstånd.

Närhet.

Efter förrättad bön vänder jag om och går ut i vardagen igen, styrkt och lite mer avspänd.

Och när kyrkporten öppnas, möts jag av en blå safir; sjön som glittrar och välkomnar en ut i det liv där Guds helighet behövs mer än någonsin!

Krisen får föra oss närmare vårt inre och Gud, vår Skapare.

Jag tänker ofta på orden "Gud du är inte i min värld, men ändå är jag i din" - en sång som vi sjöng med ungdomsgruppen för länge sedan.

Det är skönt att veta.

Himmelskt blått.

Vi har tagit bort Gud ur vår egen lilla tillvaro, men det går inte så bra. Tack och lov är vi fortfarande i Guds värld! Det silverblå vattnet låter mig ana det.

Var rädda om varann.

Det kommer nya oväder under helgen. Var beredd.

Varma hälsningar,

Helene Sture Hagelfelt.

Var beredd.