Hur ska vi förstå fornlämningarna?Hur ska man kunna förstå varann i dag, när vi knappt har några gemensamma nämnare kvar i vår individuella värld?
Tankar från en vän:
En sökare följer och finner de svar som sökaren vill ha. Risken är att sökaren inte finner några svar som leder framåt, det går bara runt, eller leder in i en återvändsgränd.
Motsatsen är att vara en följare. En efterföljare går med den som har mer erfarenhet och större kunskap. Där finns svar på ännu icke ställda frågor. Följaren leds in på okända marker och nya vägar. Perspektiven vidgas.
När sökaren har sig själv som måttstock då förstår vi hur liten möjligheten är att begripa något utöver den egna erfarenheten. Sökaren som möter andra erfarenheter kallar dem för "flummigheter", och dömer ut dem.
Annan måttstock.
Om vi skall förstå matematik, då är det bra att vi lär oss matematiska termer. Om vi ska förstå poesi då behövs kunskap i språk och symbolers djup. Om vi vill förstå vår existens då behöves ännu ett språk, nämligen religionens språk som har blicken vänt långt bortom allt det kända.
Att vandra bland Ale Stenar var en oerhört mäktig upplevelse för mig, ja, för de flesta som kommer dit. Historiens vingslag ropar på marken att den skall berätta. Men vi förstår inte...
Arkeologer kan mäta upp stenformationen och räkna de resta klippblocken, de kan mäta vinklar och studera solljusets infall. Men svaret finns inte bland siffrorna.
Sociologer och antropologer kan försöka gissa på hur gamla gravskick gestaltade sig och hitta benrester. Men svaret finns inte bland aska och knotor.
Vi kommer inte längre.
Vilket språk talar du?
När jag berättade för några vänsterpartister om vår religionsdialog för några år sedan, lyssnade de milt överseende till våra sagor... De hade ju för länge sedan raderat ut allt vad religion heter och räknade därmed inte alls med dess påverkan och kraft.
Efter en stund skärptes dock deras sinnen då de insåg att vi satt inne med kunskap som de saknade. Efter ytterligare en timme var det några som var uppriktigt intresserade då allt vi berättat slog an en djupt liggande sträng av längtan.
Religionen kunde förklara både människors tänkande, kännande och deras prioriteringar. I den främmande kulturen låg en hel värld gömd...
Lika så är det med Ale Stenar.
Det går inte att försöka förstå denna formation utan att känna till den fornnordiska mytologin.
Kännedom.
Som jag visade igår så betyder det gamla ordet "al" = tempel, helgedom.
I så fall skulle Ale Stenar kunna vara en tempelplats där uppe på platån i Kåseberga. Stenarna markerar en helgedom, helig mark, där himmel möter jord. Hinnan däremellan är mycket tunn.
Att ha kännedom om våra gamla ortsnamn och uråldriga uttryck är en mycket rik källa till förståelse!
Ingen annan stans har jag hittat denna teori...
Därför fortsätter jag.
Konsten att förstå.
Om sökaren bara söker där sökaren känner igen sig, då kommer inget nytt fram.
Om sökaren lämnar sig själv och sitt snäva tänkesätt, och börjar känna in andra infallsvinklar, då kan något nytt hända.
Om sökaren sedan mognar och blir en efterföljare till den stora mästaren, ja, då kan stora upptäckter göras!
Skulle du förstå oss?
Vad handlade vår fornnordiska religion om? Jo, att blidka gudarna, hålla sig väl med makterna och offra så att fruktbarhet och skörd gick väl.
Detta är alla religioners huvudpunkt. Drivkraften är rädslan för de okända makter man inte kan kontrollera. Men ju större offer, desto större hopp om välgång.
Om Ale Stenar är en helgedom, vem är det då man riktar sig till? Tor och Oden? Frej och Freja?
Det vet vi inte.
Jag gjorde en djärv gissning att det i denna stensättning ryms en hemlighet, där kvinnan är nyckeln. Fruktbarheten var det viktigaste i de kärva tider då vikingarnas klaner hotades av missväxt och strider.
Freja, älskogens gudinna.
Vi i vår tid kan ha väldigt svårt att förstå detta raka förhållningssätt till kvinnas kropp och fertilitet. Att visa kvinnan, modern, den största respekt, gjorde att det gick väl för hela samhället.
Därför vågade jag mig på en gissning att stenarnas formation har ett kvinnligt mönster.
Det är inte alls någon "skeppssättning" - så tänker bara manliga forskare som utgår från sin egen erfarenhet och associerar till sjöfart.
Nej, sett uppifrån liknar Ale stenar en spetsig oval, som skulle kunna vara en symbol för kvinnas livmoder.
Så kan en kvinnlig forskare tänka, och just nu ger jag mig in i det fria tänkandet, på okänd mark.
Stenformationen skulle kunna vara en hyllning till kvinnan, modern.
Skulle vi i vår tid kunna göra något liknande?
Vad tror du?
Konsten att förstå.
Ale Stenar. Den helgade platsen, ett tempel.
Det erotiska kriget mot kvinnan har pågått ända sedan mannen tillät sig förtrycka kvinnan.
Vår tids översexualitet - där begäret står över barnalstring - har tappat kontakten med det liv som bor i sexualiteten.
Det har blivit förråat och nu allt mer normlöst, under frihetens älsklingsord "mångfald". Jag upplever inte att vår tid över huvud taget talar om respekt för kvinnan och hennes värde, inte heller om ansvar.
Små samhällen, som under vikingatiden, skulle gått under om normlösheten var norm... Livet var strikt reglerat, där religionen med sina offer var en garant för rituell stabilitet.
Respekt? Nedklottrad kvinna.
Jag är orolig för den generation som växer upp nu. Majoriteten bor i städer med liten kontakt med naturen. Deras referensramar är den digitala världen, filmer och spel, där allt antingen är tillrättalagt eller fejkat.
Hur skall de kunna förstå oss som vuxit upp under 1900-talets andra hälft, med helt andra referensramar?
Och ännu mer omöjligt - hur skall denna unga generation kunna förstå den riktigt gamla tiden, de som snart inte ens kan hålla i en penna och skriva och rita själva, eller har planterat ett frö i jorden?!
Hagbard kan varken läsa eller skriva...
Konsten att förstå minskar i takt med att gapet mellan det fysiska och digitala blir allt större.
Utan kunskap ökar skövling och förstörelse. Det man inte kan sätta namn på, mister sin betydelse och blir utan respekt. Det var därför Gud lät Adam sätta namn på allt han såg - då fick han en relation till allt liv, och kunde vårda det.
Inte ens gamla fornminnen slipper sabotage. Här i vår hemkommun är den gamla tornruinen ofta nedsprejad av graffitti...
Slottsruinen i Sölvesborg.
Tänk om marken runt Ale Stenar kunde tala... Tänk om vi kunde höra tidslagrena viska till oss genom det torra gräset?
Eller om den stora bautastenen med kvarts och kisel kunde vidarebefordra signaler från vikingarnas liv?
Oavsett så kan jag i min egen kvinnokropp erfara att det samhällssystem och den religion som håller kvinnan högst, är det sammanhang som värnar friden och freden bäst.
Men det är det väl ingen som förstår...
Utom du, bäste bloggläsare!
Gud hjälpe oss alla!
Hälsningar från Helene Sture Kommunikationsfelt,
- ständigt kunskapstörstande och brobyggande med språkets ofullkomliga bokstavsklotsar,
- och som undrar vad som händer ifall jag kunde finna mina kvinnliga släktingar i rakt nedstigande led till 500-talet - då hade min anmoder varit en av dem runt Ale Stenar...
Det mäktiga kopparträdet i Ystad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar