VEM VÄVER LIVETS TRÅDAR?

Vem väver livets trådar?

Tror du att du formar livet själv?
Hur mycket valfrihet har du? Styr du över dina egna beslut, eller är du i händerna på andra som bestämmer?

Vi älskar valfrihet!
Välj 3, betala för två!

Och billiga coacher uppmuntrar dig till att själv skapa mening med livet. Eftersom det inte finns någon högre mening i den sekulariserade tillvaron... Så, var så god och hitta på!

Imse, vimse spindel, klättar upp för trå'n…

Vilket fantastiskt nätverk du har spunnit, lille imse! Dina trådar är läkedom och hälsa, det har våra forskare kommit på.
Men redan vikingarna visste att man kunde lägga spindelväv på sår. Det är inget nytt.

Läkedom.

För drygt tusen år sedan tänkte nordborna att det var NORNORNA som vävde livets trådar.
De tre systrarna Urd, Skuld och Verdandi, har hand om Uardabrunnen - ödets brunn - och bevattnar världsträdet Yggdrasils rötter.
Tillsammans med andra nornor avgör de vad som ska hända i ens liv.

Urd - Öde. Denna norna skådar bakåt, i det dåvarande, och ser alla minnen och de öden som redan drabbat människorna. Det förflutna är hennes styrka.

Verdandi - Det betyder "det Varande".
Denna norna tillhör asarnas släkte. Hennes härkomst är okänd, men hon uppbär gudomligt anseende.
Verdandi spinner livets trådar i det nuvarande, åt alla kända väsen. Ödets väv avgör livslågans längd åt de levande.

Skuld - Denna norna skådar in i det tillkommande.
Vissa låter de njuta av välmakt och rikedom, medan andra får ett fattigt liv på sin lott. Somliga ges lång livslängd, andra får nöja sig med kort livsbana.

- Det står i väven, säger Sigrid, i Johanne Hildebrandts fantastiska serie om Valhall på 700 - 900-talet e Kr.
Ingen ifrågasatte ödets väv. Alla accepterade sin lott. Var man tillfångatagen som träl, då var det det öde som norna gett åt en. Var man bättre bärgad, då var det så, och man hade ingen skuld till de fattiga.
Ödets lott falla olika...

Är det ett talesätt från vikingatiden?

Vart tog du vägen?

Imse vimse spindel, klättar upp för trå'n, ned faller regnet, spindeln spolas bort.

Har du fångat någon fluga idag? Eller var det bara ett maskrosfrö som fladdrade förbi och blev hängande? Jag ser dig allt där längst in vid lampan...

Du är också en del av skapelsen.
Oändligt skönt är det nät du spinner!

O, STORE GUD, NÄR JAG DEN VÄRLD BESKÅDAR
SOM DU HAR SKAPAT MED DIN ALLMAKTS ORD.

HUR DÄR DIN VISDOM VÄVER LIVETS TRÅDAR
OCH ALLA VÄSEN MÄTTAS VID DITT BORD...  Sv Ps 11.

Gud som väverska är en bild som är lätt att ta till sig.
Gud är den som sätter upp varpen, sedan får varje människa göra sina inslag i väven. En del väver med grovt garn, andra med klippta trasor och några väver med det finaste silkesgarn.

Jag tror inte alls att vi skapar vår egen verklighet i någon större utsträckning.
Plötsligt händer det något och garnet trasslar sig. Svarta stråk av olycka och motgångar stör väven.
Ibland kan motsatsen inträffa och några guldtrådar glimmar till i väven, av lycka och kärlek.

Gud, vilket nät!!

Våra förutsättningar är så helt olika, beroende på var vi är födda.
Och nej, vi väljer inte det heller!
Jag värjer mig för de åsikter jag mött bland mina New Age-vänner, där man påstår följande:

- Innan en människa föds, gör hon upp sitt öde tillsammans med en guide (?). Man bestämmer hur långt livet skall bli, vem man skall möta, vilka svårigheter som ska övervinnas och vilka framgångar som skall komma.
Allt enligt modellen med reinkarnation och lagen om karma, där var och en får försöka sona sin egen skuld.

Detta är den mest cyniska livsåskådning jag vet!

Det är fullständigt horribelt att en människa skulle välja att bli "krigsoffer och våldtagen" som straff för tidigare synder...

Imse vimse fastnar i sina egna klibbiga trådar...

Fastnar.

Det enda vi möjligen kan välja här i livet är hur vi bemöter det som sker.

Ska jag ta en motgång med bitterhet eller sorg? Kan jag ge motgången tid så att det blir till lärdom och välsignelse?

Ska jag ta en framgång med högfärdig min och skrytsamhet? Ska jag segla genom livet och strunta i andra, bara jag har det bra? Eller kan jag se framgången som en möjlighet att dela med mig till andra?

Visdom är ingen naturlig egenskap hos människan.

Den får vi bedja om.

Hos Gud.

Gud, ge mig vishet.

I framtiden kommer vi människor ha släppt greppet helt om vår förmåga att styra våra liv.
Robotarna är på frammarsch.

Vi älskar ju ny teknik, och är så helt förblindade av vad vi "kan göra" att vi glömmer fråga oss om det är bra, eller inte. Kunskapens frukt är söt.

Det artificiella intelligensen kommer att ta över - för att vi har tillåtit det - och snart har vi programmerat dess förmåga så att den övergår vår egen.
Det digitaliserade livet väver helt andra trådar åt oss, än vad kött och blod behöver.

En människa är full av känslor och hudnära behov. Det kan en robot inte tillgodose. Ändå kommer det inom en snar framtid vara det vi ger våra äldre.
Käre gode Gud, det kommer väl inte drabba mig??

Jo. Säkert.

Imse vimse spindel, spinn då en vacker kokong åt mig så att jag får vila i frid, i en fysisk miljö av jord och gräs.

Kalla robotar kommer att väva sina nät - webbar - av känslokall intelligens, som vi tror gör livet bekvämt för oss, men som i själva verket innebär att vi har avsagt oss all vår mänsklighet.

Hubotar. Mänskoliknande robotar.

Vad skulle nornan Skuld säga om detta framtidsscenario?
Skulle hon se några fördelar för människan?

Eller skulle hon se hur vår webbinar-kommunikation har sugit ut alla mineraler och metaller ur jorden - hur litium, kobolt och vanadin (som kan lagra energi från vind- och solkraft) är slut och våra marker är tomma gruvhål?

Och vi är tömda på livskraft? Slavar åt hubotarna...

Vems är då skulden? Skuld... som vävde ihop denna digitala framtid. Eller bär vi skulden?
Eller Gud?

Människan kommer som vanligt skylla ifrån sig.
- Det var ormen som lurade mig!
- Det var Eva som lurade mig!
Adam kommer inte undan. Att vara människa är att ta ansvar och konsekvens av sina handlingar.

Men lika mycket att be om förlåtelse, och här och nu försonas med dem man gjort fel emot!

Upp stiger solen, torkar bort allt regn. Imse vimse spindel, klättar upp igen.

Går solen upp igen?

Jag är mycket rädd för framtiden. Livrädd.

Som barn var jag rädd för spindlar, men tyckte att självgående dockor var roliga. Nu är jag vettskrämd för de självgående robotarna, men umgås med spindlarna och deras nät ner i Fyra Årstiders Park.

Jag har inget hopp att ge.

Klibbiga hälsningar, Helene Sture Spindelfelt,

- webbnätare….

Nätfiske.