ATT FÅ DÖ I FRID.

Ysane kyrka i Allhelgonatid.

Dis. Duggregn och nu stabilt regn.
Det är vemodsväder och Allhelgonagrått. Så skönt.

Vi tar det lugnt. Sover ut. Gör fint i trädgården. Äter söndagsmiddag denna helg-lördag.
Det är tid för eftertanke.

Som kyrkogångshelg är Allhelgona en av våra största helger. Kyrkan har riterna, texterna sångerna och värmen. Då fungerar hon som allra bäst.

Lilla Ysane kyrka ligger mellan gamla och nya E22:an, inte långt från Sweden Rock. Det passade oss mycket bra att få ge vår eftermiddagstid till en timmes gudstjänst.

Välkomnande lyktor.

Fönsterrutorna var redan immiga av varma människor där inne. Altarljusen lyste välkomnande. Herren är här.
Ysane kyrka är helgad åt Sankta Gertrud, vägfararnas skyddshelgon. Själva kyrkorummet är helgat åt Gud, förstås. Sedan slutet av 1200-talet har människor stämt möte med Gud här.

Även jag får imma på glasögonen när jag hisnar av historiens vingslag. Kyrkans väggar är mer än sjuhundra år gamla... Så många böner, tårar, hopp och uppfylld glädje har väl inte flödat här inne!
Jag är en i mängden.

En individ i kollektivet. En länk i kedjan. Min tid är nu, men var och en så är vi länkade tillbaka... ända till... Adam och Eva. Inget liv hänger i luften. Ingen är ensam. Det finns en mor och en far åt oss alla.

Ljus värme.

Och just nu är ljusen tända framme vid altaret för de mödrar och fäder som avlidit under året.

Några gråter tyst av sorgens smärta. Avskedet var svårt. Den långa väntan och den eviga vakan har tagit alla krafter. Slutet var oundvikligt men vägen dit var en kramp i mörker.

Andra familjer upplever en stor lättnad att döden äntligen kom. Livet hade redan runnit ut för länge sedan. Demensens dimma var värre än tjockan över Mjällbyslätten. Det är hemskt att se tanken grumlas och skärpan slockna.

Vad är då ett liv?

Värst, eller bäst, är det för dem där döden varit bestämd och inte dragit ut på plågan.
Den plötsliga döden är mest barmhärtigt för den som dör, men ytterst obehagligt för dem som står handfallna med sin sorg.

Efter en tid kommer dock trösten:
- Han slapp i alla fall att lida...

JESUS SADE:
ALLA SOM FADERN GER MIG SKALL KOMMA TILL MIG, OCH DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL JAG SANNERLIGEN INTE VISA BORT.
Johannes evangelium kap 6:37.

Kom till mig, säger Jesus.

I sorgens tid är det många som vänder sig till Gud i bön, trots att det sällan sker när solen skiner.
Är det så att det är först i livets smärta som själen öppnar sig inför de riktigt stora livsfrågorna?

Döden är livets läromästare.

Det har människor vetat i alla tider. Utom vi, som alltför ofta väljer bort livsfrågorna och fyller vår tid med annat.

Så mycket skörhet som svävade i kyrkorummet. Blygsel inför Gudsordet, okunnighet i hur man ska förhålla sig till det heliga och en evig längtan efter att bli berörd.

Tyst, likt duggregnet, var det flera som gav sin tanke och hjärta till Fadern. Omärkligt umgicks vi med Jesus - minkfarmaren, företagsledaren, sjuksköterskan och lantbrukaren.
Vilket löfte vi får ta emot!

Att aldrig någonsin bli avvisade av vår himmelske Fader!

Vågar jag tro?

TY JAG HAR INTE KOMMIT NER FRÅN HIMLEN FÖR ATT GÖRA VAD JAG SJÄLV VILL, UTAN FÖR ATT GÖRA HANS VILJA SOM HAR SÄNT MIG.
Joh 6.

Var det så även för dem som en gång byggde Ysane kyrka?
De hade ett större mål i sikte än sin egen berömmelse. Bygden skulle få sitt gudshus och hedendomen fick sitt slut.
Gammal vikingatid övergick till kristen tid. Offerblot ersattes av Jesus Krist såsom det sista och fullkomliga offret för oss alla.

Men vad är det egentligen Jesus vill?

Ibland förstår man inte det alls, med tanke på hur kyrkan i stort prioriterar eller hur prästerna bär sig åt... Jesus svarar själv, och korrigerar oss alla:

OCH DETTA ÄR HANS VILJA SOM HAR SÄNT MIG:
- ATT JAG INTE SKALL LÅTA NÅGON GÅ FÖRLORAD AV DEM SOM HAN HAR GETT MIG, UTAN LÅTA DEM UPPSTÅ PÅ YTTERSTA DAGEN.
Joh 6

Inte gå förlorad.

I allt som sägs finns också dess motsats.

Det finns en risk att gå förlorad.

Sorgen kan förblinda oss så totalt att vi inte kan orientera oss.
Saknaden kan äta upp all livslust så att passiviteten tar över och vardagen gror igen.

Skam och skuld blir dova spöken på natten och tar all kraft inför dagen.

Skam att ha blivit ensam. Ingen bjuder hem en änka eller änkeman, eller en annan familjemedlem där man riskerar att bli del av en annans tårar.
Skuld att ha känslan att orsakat döden. Det kan vara så... men oftast är det en falsk skuldkänsla där de egna kraven är för stora. Vår oförmåga inför döden är ett faktum.

GUD, GE MIG SINNESRO ATT ACCEPTERA DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA,
MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN.

Jag vill inte gå förlorad!

Men den riktigt stora förlusten handlar om att ställa sig helt utanför Guds räckvidd.

Gud tvingar sig inte på den som stängt sin dörr. Det går inte.
Jesus kan stå alldeles bakom dig, men så länge du förnekar, hatar eller är likgiltig så kan Guds välsignelse inte nå in.

Vi talar ofta om att den sjuke skall få dö smärtfri. Kroppsligen.
Men hur är det själsligen? Och andligt?

Är relationerna försonade? Är förlåtelsen sagd och mottagen?
Är acceptansen av Gud klar i hjärtat? Har Jesus fått bli en verklig relation?

Om detta talar vi nästan aldrig i vår tid!
För bara två generationer bakåt var friden inför döden viktig.
Att ha det gott ställt med Gud.

Dö i frid.

Så underbart vackert!

Det är därför Jesus har kommit till oss - för att vi skall kunna leva vårt liv med frid OCH för att vi skall kunna DÖ I FRID.

Få dö i frid.

Och inte nog med det - vid tidens slut få uppleva UPPSTÅNDELSEN!

Ute i trädgården idag kände jag de lökar i jorden som till våren skall gå i blom. De vilar där, de är inte döda, de väntar. Precis som en mänskokropp på kyrkogården.

DET DU SÅR FÅR INTE LIV OM DET INTE DÖR.
OCH NÄR DU SÅR ÄR DET INTE DEN BLIVANDE VÄXTEN UTAN ETT NAKET SÄDESKORN.

MEN GUD GER DET DEN GESTALT HAN HAR BESTÄMT.

Gud ger gestalt.

SÅ ÄR DET OCKSÅ MED DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE.
DET SOM BLIR SÅTT  FÖRGÄNGLIGT UPPSTÅR OFÖRGÄNGLIGT.

DET SOM ÄR SÅTT I FÖRAKT UPPSTÅR I HÄRLIGHET.
DET SOM ÄR SÅTT I SVAGHET UPPSTÅR FULLT AV KRAFT.

DET SOM BLIR SÅTT SOM EN KROPP MED FYSISKT LIV UPPSTÅR SOM EN KROPP MED ANDE.
1 Korintherbrevet kap 15 - läs hela!

Jesus visade detta själv då han uppstod. Hans kropp var andlig, men fullt synlig.
När sorgeåret har gått, kan dessa stora ord sakta få komma nära.

Vår tro beror inte av hur mycket vi orkar önska eller fantisera. Nej, vår kristna tro vilar helt och hållet på vad Jesus har gjort för oss.

Det är en stor befrielse!

Tron vilar på Gud.

Församlingen sjöng psalmerna "I himmelen", "Blott en dag" och "Vi skall gå till den heliga staden".
En förnimmelse av bärkraft från golvplankorna ända upp till kyrktaket fyllde mig med glädje.

Tron bär!
Döden är inte slutet.
Gud Fader håller allt i sin hand. Jesus Kristus har gett oss evigt liv som den största gåva. Om vi tar emot den och ger upp vårt ego.

För att kunna leva måste vi släppa taget.
För att dö är det samma sak.
De anhöriga måste släppa taget om den döende, och den döende måste släppa taget om sina anhöriga.

Gå. Gå nu. Gå över till andra sidan.

Vi släpper dig. Släpp du oss också. Gå i frid. Dö i frid.

Släpp. Gud lyser dig hem.

DE SKALL MÖTA DEN LEVANDE HERREN
DE SKALL SE HONOM SÅDAN HAN ÄR
OCH FÖRVANDLAS I LJUS TILL HANS LIKHET.

DERAS HOPP HAN VAR
DERAS LIV HAN ÄR
DE SKALL SJUNGA, SJUNGA, JA SJUNGA
EN NY, JUBLANDE SÅNG!
SvPs 172:4

De allra fridsammaste hälsningar, i både liv och död. Och i evighet!

Helene F Sturefelt, V.D.M.

- kyrkogångare på Listerlandet,
- som firade alla Själars Dag på Alla helgons Dag... Imorgon vänder vi på det.

Ysane kyrka.