ALLVARET SOM FÖRSVANN

Tag plats mot Framtiden.

Det var en gång i Framtiden, då människorna hade fått livet precis så som de ville.
De slapp arbeta, robotarna gjorde allt jobb och alla fick medborgarlön.

Tiden var fri.

Människorna ägnade sig åt allt de tyckte var roligt. De såg filmer dagarna i ända och lekte med sina datorer, djupt inne i den artificiella världen. Ingen behövde ta något ansvar.

Detta var paradiset! Det svarta paradiset utan ljus.

Underhållning var livets mening, det var alla överens om. Nöjesparkerna snurrade, godiset flödade och de glättiga skratten ekade. Och alkoholen var gratis.
Socker var den enda "mat" som fanns kvar.
Till frukost fick de ett mineralpiller, till lunch ett vitaminpiller och till kvällen en bruk koffeindryck.

De såg noga till att det inte blev några pauser eller tysta stunder. All vaken tid fylldes med skojiga saker, ingen fick ha tråkigt eller ägna sig åt tankar.

Om man började tänka skulle man kunna bli svårmodig, det mindes några av de äldsta där i Framtiden.

Allvaret var avskaffat.

Låt det snurra.

Rätt och fel var utsuddat och etik och moral sköttes av robotarna.
Kyrkan var borta - den hade imploderat av sin egen organisatoriska tyngd.
De kristna församlingarna hade övergått till konsertverksamhet med lyxiga caféer och biblioteken hade bränt upp alla böcker i filosofi och teologi.

Religionen hette Individualism. Det var den totala friheten och lyckan.
De kallade sin tro för Google-buddhism - värderingsfritt och utan skuld och skam.

Prästerna var utrotade, och minnet av svartrockarna, som predikade domedag, levde endast svagt hos de allra äldsta, där i Framtiden, att det skulle finnas ett ansvar som gällde var och en.

Smartare. Människans herre.

Det enda negativa var att människornas kroppar fungerade allt sämre.

De kunde inte fokusera på långdistans med ögonen - de var alltid inomhus och såg aldrig horisonten. Ögonen var hela tiden fästa på en skärm, där livet levdes digitalt, i närfokus.

Nackarna hade krökt sig och ingen kunde längre lyfta huvudet för att blicka upp mot himlen.
Himlen ja, den syntes inte i ändå, för i Framtiden var den helt dold av städernas ljusföroreningar och smog från de fossila bränslena, som de ännu inte fått bukt med.

Matsmältningsorganen var minimala för alla levde ju på mineralpiller och energidrycker. Det betydde att avfallet också minskat, och det var man stolt över.

Ögonen har stelnat.

Även fötterna var förkrympta ty de framtidsmänniskorna gick inte längre. Den artificiella intelligensen hade kommit så långt att allt de önskade kom rullande till dem. Robotarna var verkligen mycket förtjänstfulla!

Ja, i själva verket var det så att människorna i Framtiden hade skapat en självutbildande intelligens, som nu hade tagit över.
Allt.
Robotarna var mycket smartare än de, och utan att begripa hur det gick till, hade människorna blivit robotarnas slavar. Men bara de hade roligt så kvittade det...

Allvaret var försvunnet.

Mänsklighet.

På tal om roligt, det sexuella samlivet hade upphört. Framtidsfolket hade inte tid och de hade glömt hur man gör. Men någonstans djupt i kroppen fanns ett behov, så husroboten gav alla vuxna på kvällen en liten kittlande stöt mellan benen. Så var det tillfredsställt.

Konsekvensen var att det inte längre föddes några människor, men än så länge var det gott om dem, så det var ingenting de saknade.
Det var bara robotarna som var oroliga för hur det skulle gå utan de levande varelserna.

Tyvärr var alla djur utrotade - de fick inte plats längre. Människorna visste inte längre hur mjuk en katt kändes eller hur en ko luktade.

Naturen var ersatt av jämn asfalt och fin betong. Syret producerades i stora fabriker eftersom träd och skogar var skövlade, nej, bortrationaliserade. Framtidsvarelserna föredrog att se sina egna storstilade byggnadsverk framför den vulgära naturen.
Jo, de högsta bergen fanns kvar - de gick inte att spränga bort - och haven var också kvar.
Men annars hade de lyckats göra rent över allt.

Allvaret var bortsopat.

Konsekvenser.

Nu bar det sig inte bättre än att det en dag, det var en söndag, så gick strömmen runt hela jordklotet.
En solstorm hade slagit ut all elektricitet och hela planeten slocknade.

Livet stannade.
Skärmarna blev svarta och karusellerna stod still. Skratten tystnade och människorna satt lamslagna och stirrade ut i ingenting. Var de döda nu? Levande döda?

Allvaret som försvann var tillbaka.


VAKNA UPP, EN STÄMMA BJUDER
   SOM MÄKTIG OCH HÖGTIDLIG LJUDER
   TILL ALLA GRAVARS DJUP EN GÅNG.

VAKNA UPP, STÅ UPP NI DÖDA,
   SOM GLÖMMER TIDENS VEDERMÖDA
   I DÖDENS DVALA ,TUNG OCH LÅNG.

GUDS RÖST TILL EDER SKER,
   TY NATTEN ÄR EJ MER, DAGEN KOMMER
   DEN SISTA DAG, DEN STÖRSTA DAG,
   HAN KOMMER EFTER GUDS BEHAG.
   Sv Ps 317.

Sprickfärdigt.

Ett litet barn kom ihåg vad hennes mormors mormors mor hade sagt, att det finns en Gud, som skapat människan av kött och blod, med egen vilja och förmåga till kärlek.
Hon knäppte sina händer och bad:

- Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer, lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får.

Men de vuxna skrattade föraktfullt och rättade henne:

- Gud har inte barnen kär, ingen Gud du finner där, vart du dig i världen vänder, står din lycka i egna händer, strömmen kommer, strömmen går, lyckan den försvann igår.

Ja, allvaret försvann med förnekelsen av Gud.

Du som har öron...

 JORD OCH HAV OCH HIMLAR BÄVA
   OCH HERRENS ÄNGLAR NEDERSVÄVA
   HAN KOMMER MÄNNISKOSONENS SON.

DJUPEN ÖPPNAS, BERGEN FALLA
   OCH ADAMS BARN FÖRSAMLAS ALLA
   MED HOPP OCH FRUKTAN KRING HANS TRON.
   Sv Ps 317.


Den våldsamma stöten genom hela jordklotet. Himalaya, Anderna, Alperna och Kebnekajse smulades sönder och en enorm tsunami sköljde över städerna.

Syndafloden. Igen.

Människorna kunde inte tänka. De visste inte hur de skulle reagera. De kunde inte googla fram några prognoser, inte beordra robotarna att hjälpa dem. De hade också slocknat.

Den digitala döden.

I sin avgrundsdjupa nervositet kunde de bara skratta hysteriskt... ett förtvivlans vrål som blev ett kollektivt skrik, rakt ut i den rymd de inte kunde se.

Hur länge detta tillstånd varade, visste de inte. Deras tidsuppfattning var lika med noll, eftersom det konstgjorda ljuset alltid gav dem dag. Natten var onödig. De levde i en uppkopplad evighet, där mikrosömn var tillräcklig för dem.

Uppkopplat skrot.

Sakta, sakta spred sig ett ljus över tidens horisont. Det kom stilla, tvekande, som om det ville hjälpa de halvblinda människorna att vänja sig vid riktigt solljus.
Varelser av luftslöjor tog tag i deras nackar och bände dem uppåt, mot himlen som ännu var tjock av partiklar.

Se Allvaret!

Egendomliga känslor från urtiden vaknade i människornas bröst.
De kände smärta, rädsla, hunger, fruktan, skuld och en total meningslöshet.
Värst var skammen.
En efter en kvicknade till, som ur en sekellång mardröm.

Vad hade de gjort??

Förstört det riktiga paradis som urtidsmänniskorna en gång hade fått att förvalta.

Vad var ondska?

I den Sista Tiden, hade en guru trätt fram och lärt dem att känslor skapade ondska. Alltså, släck känslolivet och ondskan är borta! Andas djupt. Lev i flödet. Tänk inte. Känn inte.

Skapa ingen ny karma.

Då skall den goda Framtiden komma.

Och nu var den här. Kollapsad.

Utsläck känslorna.

HÄR BLIVER FRÖJD OCH GRÅT
   HAN SKALL DEM SKILJA ÅT
   SOM EN HERDE

DE TROGNA DÅ SIN KRONA FÅ,
MEN BORT DE ONDA MÅSTE GÅ.

Det lilla barnet hade en mycket dyrbar sak där hon bodde. Det var en bok - Barnens Bibel.
Hon hade i smyg lärt sig berättelserna utantill av sina mormödrar, som noga överfört vishet och kärlek från Guds bok.

Alla kvinnorna i hennes släkt visste att Laglösheten skulle tillta och att hjärtan skulle släckas. Därför var de beredda på att stå emot - det gör alla som känner Gud - och de var de sista kvar på jorden.

Nu kunde de solens strålar bryta över horisontens kant. Det blev varmt i ansiktet, men inte som framför skärmen, utan det var en annan värme.
En Närvaro bortom tid och rum.

Allvarets Ljus.

Allvarets Ljus.

JESUS, MIG DIN ANKOMST GLÄDER
   DÄR JAG I DINA FOTSPÅR TRÄDER
   PÅ TÖRNESTIG, AV SORGER BÖJD.

TÖRNET BYTER DU I PALMER
   OCH SORGEROP I GLÄDJEPSALMER
   SÅ SKÅDAR JAG MIN GRAV MED FRÖJD.

Var det verkligen möjligt att universums Herre själv trädde in på tidens arena?
Då var de inte övergivna som de andra sagt!

Men böjda var de - inte av sorger, men utav skärmtittande. Frågan är vad sorg är?
Glad glättighet och skojiga roligheter kan väl inte vara sorg?
Nej, inte så länge de pågår, men skulle det bli minsta tomhet, så kommer Sorgen över meningslösheten.

Gravens Allvar.

Fast det hände aldrig. Framtidsmänniskorna var ju bedövade till likgiltighet.
Utom flickan.

Hon hade sparat de sista bladen från de sista träden som fälldes. Det var ett minne från paradiset, den grönskande planeten som Gud en gång gett till människorna.

Den sista grönskan.

Ljuset steg allt högre på himlen och trängde igenom smog, ben och märg, plåt och huskroppar.

Kristus såg förödelsen.

Över Sions berg i Jerusalem öppnade han nu gravarna. Ur steg människor från forntiden, med händerna sträckta uppåt.

Hoppet fullbordades!

Det var alla de som en gång stått ut med lidandet, förföljelserna och tortyren, Det var de som hållit fast vi Sanning och Kärlek. De som älskat Gud och medmänniskan lika mycket som sig själv.
Ja, de som nu trädde fram var de som levt med det glädjefulla allvaret, som ger sinnesfrid.

Även när deras blod rann.

Allvaret var sant.

Att Han skulle komma. Messias. Gudasonen.
Inte ur Sagan om ringen, inte ur Games of thrones, inte från Valhalla och inte från Star Wars.
Utan ur Böckernas Bok, sänd av levande Gud, i den fysiska verkligheten.

Gravarna på Oljeberget.

Hettan var enorm, som om själva helvetet var löst på jorden.
Gudselden brände bort de sista resterna av städerna. Mänskobyggnaderna förintades.
Robotarna smälte och de sista mänskospillrorna förkolnade.

Var det en dröm? En mardröm?

NÄR EFTER MÖDAN TRÖTT
   EN STUND JAG SOVIT SÖTT
   I DESS SKUGGA

DU VÄCKER MIG
   SÅ NÅDELIG
   TILL EVIG FRID.

Början till världsbranden.

Jag vaknade med ett ryck.
Framtiden var borta. Endast nuet återstår, med en mycket bitter smak av det som komma skall.

Dröm eller verklighet?

Ingen förhindrar denna utveckling.

Avveckling av vår mänsklighet. Avveckling av allvaret.

Att det kommer ett slut. Att Gud är oss nära, och vill att vi ska leva i gemenskap med Honom - inte med den artificiella världen, där mänskovärdet är utsuddat och hjärnan reducerad till en dum fettklump.

Den dagen då vi låter operera in ett chip under huden, med alla koder till bankkort, dörrar och digitala system, då vet du att nutiden går mot sitt slut.
Det är början till den yttersta tiden, då vi släpper den sista kontrollen vi har, och låter oss styras av andra krafter, som liknar välpolerade odjur.

Men det tror du inte på.

Minns dock vad jag sa. Vad jag drömde. Eller redan vet.

Under tiden vill jag umgås med Jesus och lära känna Honom bättre.
För om det verkligen är så att han skall komma tillbaka, efter sitt löfte, då vill jag verkligen vara redo!
Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna.

Jag är flickans mormors mormors mor.

Helene F Sturefelt.

Vakna upp, en stämma bjuder.