HJÄRTAN ENIGT SAMMANSLUTNA

Guds ljus genom oss.

När Gud verkar, skapas sammanhållning. Där Gud får vara nära, där kommer enheten.

I bön för våra relationer, men också det politiska läget, ber jag just nu med Psalm 58, skriven av ett regeringsråd i Dresden år 1725; Nikolaus Ludwig von Zinzendorf:

  HJÄRTAN, ENIGT SAMMANSLUTNA
    SÖK I HERRENS HJÄRTA RO.

  LÅGOR, UR GUDS VÄSEN FLUTNA
    BRINN HÄR KLART I KRISTI RO.

  HAN ÄR DEN SOM OSS FÖRENAR
    SOLEN HAN, OCH VI DESS GLANS.

  PÅ HANS LIVSTRÄD ÄR VI GRENAR
    HAN ÄR VÅR OCH VI ÄR HANS!

Livsträd. Jag ett blad.

Tidsandan hyllar olikheter. Vi ska vara olika på alla möjliga sätt. "Vi gillar olika".
Det är en kraftig reaktion mot den likriktning som Homo Reklamus är utsatt för.

Reklamens värld likriktar alla. Lägg märke till ordet; lik-riktar... Från att vara unik blir man billiga kopior av andra, tills man själv dör inifrån. Likadan. Ett lik...

Men i ropet efter att äntligen hitta tillbaka till sig själv missar man insidan: enheten mellan människor. Det är inte det samma som att vara likriktad.

Som kristen hittar jag djupa skatter i både Bibel och Psalmbok.
Den bibliska människosynen är motsatsen till reklamens människosyn. Olikheten är en självklarhet, men inte på bekostnad av andra. Gud är den som oss förenar, sjunger vi i psalmen.

Vad enar oss?

Om vi står i en cirkel, alla med sina olikheter, och tittar in mot mitten, vad finns där?

Pengar? Bankböcker? Resor? Kurser? Föreningar?

Inget av detta kan ena människor. Endast Gud själv är den stora enande faktor som sammanbinder människor i kärlek. Gud är den Ende som helt räcker till åt alla, utan besvikelse.

Guds väsen är ljus. Eld. Och tända av Guds kärlek blir vi lågor som kan lysa utåt mot andra.
Om vi vänder oss, i samma cirkel, och har Guds värme i ryggen, då kan vi gå ut i en värld med våra olikheter, men ändå ha samma syfte:

ÄLSKA HERREN DIN GUD OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.

Älska... såsom...

Regeringsrådet Zinzendorf var verksam under 1700-talet. Det var han som startade brödraförsamlingen i Herrnhut, "herrnhutarna", med tydlig personlig fromhet.
Hans erfarenhet av hur Gud kan sammanfoga människor får honom att brista ut i största glädje:

  GUD SKE ÄRA! VILKA HÖJDER
    VILKA DJUP AV IDEL NÅD.

  VILKA OSÄGBARA FRÖJDER
     OSS BEREDDA I HANS NÅD.

  GUD SOM ÄR OCH VAR OCH BLIVER
    UNDERS UNDER ÄR HANS NAMN.

  I SIN SON HAN ALLT OSS GIVER
    SLUTER OSS I FADERSFAMN.

Guds höjd och djupa skönhet.

Olikheter... Många i vårt land har blivit rädda för kön, alltså det maskulina och feminina.
Han och Hon har blivit belastat med värderingar, och i buddhistisk anda ska vi inte värdera någonting. Alltså måste det bort!

Hen. Hängivet hengivet. Hänsynsfullt hensynsfull. Pojkar och flickor är borta. Barn återstår.
Man och kvinna är hotfullt. Människan återstår.

- Tager du denna människa att älska i nöd och lust?
- Jag förklarar eder härmed som människa... och människa...

Gode Gud så nervösa vi har blivit!!

När Gud får verka, så skapas enhet, inuti, där det yttre inte är hotfullt.

Homo Reklamus har blandat ihop alla begrepp. Men så blir det när människan är människans högsta mått och Gud är utkastad. Vi kan inte tänka längre än näsan räcker.

Kort näsa.

Guds kärlek kan förlänga en människas förmåga att älska, både uppåt i höjden och nedåt i djupet.
Inifrån arbetar sig Guds kärlek ut genom våra tankar och känslor, och löser upp rädslans knutar att säga fel, och vara fel.

Mannen får vara både svag och stark. Kvinnan är både stark och svag.
Pojkar och flickor får leka med varandras leksaker.
Och politiker lär sig också prata och leka med varandra...

Jag måste skjuta in en politisk kommentar här genom att lyfta fram Sydöstrans chefredaktörs krönika den 17 sept. 2018. Denna tidning har alltid haft ett "underifrån-perspektiv" med den lilla människan i centrum.
Men Anders Nilsson talar nu självkritiskt om "samsyn" under rubriken "Sambandet mellan klass och valet av nyhetskällor":

Förlorad samsyn.

- Medierna verkar vara frånkopplade arbetsklassens levnadsförhållanden. Vi anses alliera oss med etablissemanget och vi presenterar en världsbild som en växande del av befolkningen inte känner igen sig i.
Dessutom frodas en idé att vi journalister medvetet undanhåller medborgarna information.

Sydöstran fortsätter:

- Det är ingen slump att det då finns ett växande sug efter alternativ medier.
Under de traditionella glansdagarna tog människor del av ungefär samma nyhetsinnehåll. Det fanns en samsyn.

Anders Nilssons poäng kommer nu:
- Det är ett demokratiskt problem att samsynen gått förlorad.

Samsyn eller likriktning?

HJÄRTAN ENIGT SAMMANSLUTNA... SÖK I HERRENS HJÄRTA RO.

Nej, vi är splittrade. Enhet och samsyn har vi medvetet valt bort! Det har inte försvunnit av sig själv.
Vi har visat förakt för enhet. En del har kallat det för enfald. Ack, så enfaldigt!

Utan ett enande centrum så blir all den mångfald vi hyllar till ett stort hot. Det går inte att hålla samman så stora olikheter som nu tar plats i både samhälle och kyrka, utan att samvaron går sönder.

De som redan är inne i kyrkan, vill inte alltid vara inneslutna i den där fadersfamnen. De tycker att annat kan vara spännande att bjuda in.
Andra, som är ute i kylan, upptäcker däremot att den verkliga värmen kommer just från Guds fadersfamn, där Jesus gett oss allt! Försoning, förmåga till uppgörelse, gottgörelse och förlåtelse.

Allt, utom lik-riktning.

Likriktad olikhet.

  KRISTUS, DU SOM FÖRT OSS SAMMAN
    I EN HELIG SYSKONRUND.

   LÅT I OSS DEN HELIGA FLAMMAN
     BRINNA TILL VÅR SISTA STUND.

  LÅT DIN KÄRLEK STÄNDIGT VERKA
    I VÅRT LIV OCH SÄTTA SPÅR.

  SÅ ATT VÄRLDEN KLART KAN MÄRKA
    VI ÄR DINA, DU ÄR VÅR!

Kristus är kristallen! Inte du, inte jag. Vi ska inte förväxla oss i en ohelig sammanblandning.
Kristus är rakt igenom helig och ren. Han kan rena oss. Sann Gud och Sann Människa.

Så underbart att bli genomlyst av en så ren kärlek!

Kristallen Kristus!

Jag blir alldeles lycklig när jag läser och sjunger dessa ord!
Av erfarenhet vet jag att jag blivit mig själv mycket mer sedan Jesus fick platsen i mitt hjärtas centrum.
All min originalitet välsignar han och fyller med sin närvaro. De vassa kanterna slipar han bort.
På dig också.

Jag behöver inte ropa ut hur "olik" jag är... Gud har skapat oss unika - även vår sexualitet - och allt får omges av trohet och respekt.

Det är alltså inte själva olikheten och mångfalden som är poängen, utan att Gud är i centrum och låter oss fyllas av hans kärlek.

Det är Guds närvaro som sätter spår i oss. Det är det som gör att vi leker alla lekar och pratar med alla barn, vuxna, politiker och religionsutövare. Vi sam-talar. Vi söker sam-synen, i respekt, för den andres olikhet, men med syfte att hitta sam-förståndet.

Inte miss-förståndet. Inte o-förståndet.

Utan sam-förståndet.

Tillsammans. Med förståndet.

Det är detta som gör att Gud i äktenskapet kan foga samman två människor, trots deras olikheter, eftersom de har samma centrum: Gud vår Skapare, som i Jesus Kristus försonat världen med sig, och som är närvarande med sin Helige Ande!

Vilken styrka!! Vilken glädje.

Men allvaret är, att när detta inte finns, då finns heller ingen förening och ingen enhet.

Låt inte splittringen få ta plats, varken i hemmet eller i riksdagen!

Förena mig!

Tack käre himmelske Fader,

   .. för att Du fogar oss samman i en underbar enhet!
   Tack att Du inte tar bort våra olikheter men låter dem vara riktade mot Dig.

   Hjälp oss att våga visa vår svaghet.
   Hjälp oss att stå fasta i vår styrka.

   Förlåt oss den splittring vi orsakar med en mångfald utan centrum, med en gränslöshet utan värderingar.

   Älska oss tillbaka hem till Dig. Amen.


Så får vi vara kvarts-stenar, turkoser och malakiter, ametister, ammoniter och oslipade granater - allt efter Guds skaparhand. Ohotade av varandras olikheter.

Och om Gud inte kan lysa igenom dig, så kan han lysa På dig...

Gud är ljuset, vi dess glans.

Så, om regeringsrådet Zinzendorf kunde skriva en psalm för tvåhundra år sedan så utmanar jag den blivande talmannen - röd, blå, gul eller grön - att skriva en lämplig psalm till riksdagens högtidliga öppnande, där ordet SAMSYN ingår i refrängen!

Enade hälsningar från eder Helene Sture Sammanfelt,

- som fotograferade stenar från vikingamarknaden i Näsum samt barnens kritmålningar, där urtiden är i samtiden,
- och som gärna läser psalmerna som varmaste böner och skönaste poesi.