KATTEN OCH ÖDLAN

Tiden. Friden.

Tiden låg i mitt knä. Dess svarta päls blänkte och jag klappade den. Strök tiden medhårs, som man ska göra.
Det var en skön dag av vila. Solen värmde.
Tiden banar väg för Evigheten. De är vänner.

Plötsligt prasslar det till och Tiden hoppar ur knät. Försvinner. Det blev oro i paradiset.
Hon tåler inte att bli störd.

Lättretad jagar hon upp den som stör friden. Negativa vibrationer i marken väckte hennes jaktinstinkter.
På spaning...

- Vem är du som tar mer än du satt in?

Vem är du som stör friden?

Tiden tåler inte att missbrukas.
Nu är jakten i full gång och adrenalinet sprutar.

Stressen är som en orm i paradiset. Eller som en ödla i gräset. En salamander. En tids-krokodil.

Jag känner hur pulsen ökar och svetten tränger fram.

Hur ska det här gå?
Var kom den lilla skräcködlan ifrån? Hur kunde stress-pressen leta sig in här?

Stressen springer ifrån Tiden.

Nu börjar kattens lek med ödlan. Taktfast tuktan.
Bolla i luften. Retas med tassen. Nafsa i baken. Skrämmas, tillrättavisa, markera gränser.

- Så här gör du inte mot mig!

Ödlan flyr. Stressen springer för livet.
Tidsoptimisterna jagar ihjäl sig, nafsade i baken av Tiden, som är vän med Evigheten...

Flyr för livet.

Bara lite till. Några minuter till. Ett par sekunder.
- Jag ska bara....!

Men det är försent. Tiden har bestämt sig.
Hon tänker inte låta Stress-ödlan förstöra hennes dag. Friden ska återställas.
Punkt. Slut.

Uppäten. På ett ögonblick är skräcködlan borta. Omsluten av Tidens varma innanmäte.
I evighet död.

 Tidsmarkering. Gränssättning.

På ett ögonblick är friden återställd och pulsen hittar sitt normalläge. Men handsvetten sitter i...

- Mjau! Får jag ligga i ditt knä igen?
- .... Nej. Du är alltför kraftfull för mig. Tänk om jag klappar dig mothårs...?

Med ett ryck vaknar jag ur mardrömmen. Kudden är blöt och täcket vridet.
Vad har jag varit med om?! Jag känner mig slemmig...

Katten och ödlan. Tiden och Stressen.
Jag känner mig som den jagade lilla tids-krokodilen. Fel ute. Fel inne. Uppslukad.

Söndrebaljs-ödlan i Hjärnarp.

Nästa tanke är:
Om katten är Tiden, och ödlan är stressen, vems Knä är det då som bär upp allt detta... ?


I min morgonbön sjunger jag Lina Sandells psalm "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". Jag får en tydig ingivelse om att det är Gud Fader själv som håller Tiden i sitt knä.

- Är det DU? Min käre himmelske Far!

Nu vänds nattens mara till hopp.
- Om DU håller tidskatten i Ditt knä, och katten har slukat stress-ödlan, då finns det ju hopp om uppståndelse!

Precis som Jona var i valfiskens buk i tre dagar, och Jesus i dödsriket i tre dagar, så vill jag invänta mina "tre tidsenheter", tills min uppståndelse är här!

Vad ska uppstå? Vem? När?

I tiden. Inte ur tiden. I.

Eller - ur tiden i tid.

Urtid är inte klocktid.
Och evigheten är tidslös. Då har katten gjort sitt och ödlan är för alltid uppslukad.

Tiden vilar i Evighetens knä.

"Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?
Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd."
Sv Ps 249

Vakna morgonhälsningar, Helene Sturefelt,
- som älskar katter. Och tid. I evighet!

Var det på riktigt, eller?

Boktips: Michael Ende "Momo och kampen om tiden", Berghs förlag.