KATEKUMENERNA TILL LUND

Lunds Domkyrkoforum.

Här låg tidigare en smutsig gränd...

Det är tidig morgon i Karlskrona. Jag trodde huset hade vridit på fel håll när jag vaknade -solen brukar väl inte lysa in genom detta fönstret?
Kl 05.30 är mitt i natten... och då sover jag som allra bäst, men en nödvändig uppstigar-tid om man ska åka till Lund.

Avresa tidig morgon.

Sol över oss alla och Tyska kyrkan.

Jag vill gärna dela med mig av vår glädje över denna dag.
Folk från hela stiftet hade rest till Domkyrkan denna strålande majsöndag.

09.45 fick katekumenerna egen tid med biskop Antje i det nybyggda Domkyrkoforum.
Så viktigt detta är! Jag menar, om vi inte välkomnar nya människor in i kyrkan, då kan vi lägga ned allt det andra...
Alltså: mission är nr 1! Låt oss premiera det.

VUXENVÄG TILL TRO eller KATEKUMENATET är en möjlighet för vuxna mitt i livet att ta sin tro på allvar, att få ställa sina frågor formade av livets erfarenheter, men också dela upplevelsen av att Gud faktiskt har vandrat vid ens sida, hela tiden...

Halva gruppen.

Ni är så härliga!

Själv lärde jag mig denna samtalsform i Vadstena, av Torbjörn Ahlund, som i sin tur skickade mig på kurs där Elisabet Lindow föresläste - hon som i sin tur tog katekumenatet från England till Sverige...
Succesionsordning är spännande, för håller vi på en stund till, då kommer vi ned till Ansgar... och lärjungarna själva!

Så när jag kom till Stadsförsamlingen 2006 startade jag upp katekumenatet, tillsammans med Glenn Sjöberg i EFS Möllebackskyrkan.
Trevande i början men nu allt starkare, och i år starkare än någonsin!

Hoppa! Vi lever ju på Hoppet.

Domkyrkoklockorna ringde samman och där kom alla katekumener i den mäktiga processionen. Vi reste oss upp för Kristus på precessionskorset och musiken brusade.
Det är tur att man har två öron som kan stoppa munnens leende - annars hade det gått runt om!

Hejda inte leendet!

I vanliga fall har det varit ca tio församlingar som kunnat erbjuda katekumenatet, i år var det färre, och flera sjuka. Så från ett 60-tal var det "bara" runt 25 personer som nu ropades upp församlingsvis.

Åh, om tiden kunde stanna! När vi gick fram till handpåläggningen tänkte jag:
- Här kommer jag med skatter, skatter från Karlskrona!
Jag var så stolt, så lycklig.
Nej, inte för statistiken, utan för vad dessa samtalskvällar har betytt. Nyorientering i livet, kallelse till tjänst, helt ny mening med livet, gamla bördor som rasat av, nya vänner, glädje! Ja, såsom det brukar bli när man tar Gud på allvar och välkomnar Honom in i det egna hjärtat!
Välkommen!

Vi kommer.

- Må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar, bad biskopen, och lade handen på var och en, i tur och ordning.
Glenn och jag stod bakom, och hade blicken fästade på Kristus i den stora guldmosaiken i kyrktaket...
En smak av evighet.

Ser du Guds-ögat?

Domkyrkan var proppfull och bönerna steg uppåt.
Biskopens predikan, denna Bönsöndag, om den tjatande änkan, skall jag ge ett eget inlägg.

Thomas Willstedt, domkyrkoorganist, har en mycket speciell spelstil. Ni som har hört honom vet vad jag menar.
Armbågsteknik... disharmonier, flygande fingrar över tangenterna där tonerna spräcker alla föreställningar om vad musik är - precis så som Jesus spränger dödens bojor och krossar alla teologiska lådor som vill låsa in honom...

För mig är han en musikalisk evangelist. Thomas Willstedts vilda och djärva stil höll min tro vid liv när jag läste kyrkohistoria i Lund på 80-talet, då jag var nära att ge upp hela min tro p g a påvarnas maktmissbruk genom historien...

Hans preludium till påskpsalmen lät som när elefanterna är på väg in i cirkusarenan... dramatiskt, kraftfullt, och sedan fullt av klingande piruetter!

Glenn och jag.

Nej... Cirkus Scott i Karlskrona!

Bland alla glada gudstjänstfirare denna dag såg jag två av mina lärare från pastoralinstitutet - Martin Lind och Jan Lindström - som betytt mycket för mig.
Så ger vi vidare till varann vad vi funnit, från vän till vän.
Tack också till stiftsadjunkt Karin P Sundmark som gav oss tid och uppmärksamhet. Gillar dig!

Domkyrkoforum. En kikare? Mot Gud?

Vid kyrkkaffet var jag nyfiken på deras samtal med biskopen. Jag hörde strödda kommentarer om att hon är liberal och politiskt korrekt.
Ja, det är högt i kyrkans tak. Jag går en annan väg...

- Liberalismen kan vara bra som en öppnng mot den som har svårt att tro över huvudtaget, sa jag och tänkte på K-G Hammar som sänkt tröskeln för ateistien att börja närma sig Gudsmysteriet.
Men liberalismen frälser ingen. Det andliga näringen är för mager.

Mättnaden finns hos Jesus Kristus, som är Vägen, Sanning och Livet.
Inte bara en väg i största allmänhet... I så fall är det ju ingen mening med att konvertera om allt är samma!
Själva omvändelsen är ett vittnesbörd i sig att hos Kristus finns allt fullkomnat.

Nu ser vi fram emot att våra välsignade katekumener ska hitta sin fortsatta väg in den kristna gemenskapen.

Fleroättat fett. Min Kristus-tro är Gul.

Gul som i guld. Och Gud.

Hoppa in i bilarna! Nu kör vi.
- När är vi framme...?
- Vi pausar i Pukavik, kaffe och ishockey på TV´n.
1-0 till kyrkan.

De stoltaste hälsningar
Helene Sturefelt.

Tio timmar senare, hemma igen.