GENOMSKINLIG för GUD

Jag är hellre i skuggan...

Vet du hur din själ ser ut?
Har du sett den? Är det möjligt att se själen?
Nej... ändå finns den där, djupt inom vår person, som ett rum, som ett fönster.
När jag var barn tänkte jag mig att själen såg ut som en spole...

Tänk dig att jag ändå skulle försöka visa dig din själs fönster.
- är det en liten fönsterglugg på vinden?
- eller ett köksfönster med spröjsar?
- eller ett sånt där jättestort fönster från golv till tak i vardagsrummet?

Guds sol lyser, genom suddigt fönster...

Jag tänker på den allra första lärjungen MARIA, den unga kvinnan som blev utvald att bli mor till Jesus.
Hon var genomskinlig för Guds närvaro.
Maria ställde sig helt till Guds förfogande - och Gudsljuset lyste rakt igenom henne, synligt för andra.

Men först var hon besvärlig. Maria ifrågasatte om detta var möjligt, att bli moder åt Guds son. Hon brottades med Guds budbärare utifrån naturvetenskapens regler:
- HUR SKA DET GÅ TILL? JAG HAR JU ALDRIG HAFT NÅGON MAN?

 Lukas återger samtalet i sitt kapitel 1.

Tvivlet möttes med svar, som ledde till tro = en relation till Gud.
Hon förstod att Gud själv tog ansvar för det löfte Han nu påstod skulle gå i uppfyllelse genom henne.
Hon skulle inte själv behöva vara Gud... bara människa - så att Gud också skulle kunna komma oss mänskligt nära!

Så blev Maria helt genomsläpplig för Guds ljus.

Ok, lys igenom mig då!

Tillbaka till vår själs fönster.
Tänk dig nu att Du är utvald, för det är du! Herren Gud, vår käre himmelske Fader, vill lysa genom dig, genom ditt fönster.

Men, det går inte...
Fönstret är fullt av smuts, det är ett tjockt lager damm och gammal flugskit som skymmer sikten.
Det spelar ingen roll hur mycket Gud än lyser, det går inte igenom...

Och alldeles för ofta frånsäger vi oss ansvaret och skyller på Gud för att det är så mörkt.
- Gud är inte intresserad av mig... Guds frånvaro är mer närvarande än han själv.
Känner du igen det?

"DET SANNA LJUSET SOM GER ALLA MÄNNISKOR LJUS, SKULLE KOMMA IN I VÄRLDEN... MEN HANS EGNA TOG INTE EMOT HONOM..."

Johannes berättar om Jesusljuset i sitt evangelium, kaptiel 1.

Fortfarande suddigt...

Jag ställer nu en jobbig fråga, både till dig och mig:
- Vill vi se vår egen smuts? Orkar vi möta det som hindrar oss att vara genomskinliga för Gud?

Nej... om risken är att jag blir anklagad för att vara usel, då tiger jag hellre...

Ja, jo... om det finns ett bättre alternativ till min smutsiga själs-ruta, då kanske jag är redo för något slags rengöringsmedel...

Min erfarenhet är att Gud i sin kärlek drar oss närmare honom. Hans kärlek lockar till omvändelse, till att göra upp med all flugskits-synd som smutsar ned:
- rädsla, ovilja, rikedom, bekvämlighet, kraftlöshet...

Knopp som tvekar.

Och allt eftersom syndaförlåtelsen tvättar rutan ren, känner jag hur längtan är stark efter... ja, vad skulle du säga?
- efter frimodighet, ny kraft, en kärlek som släpper taget...

Inte ser man det själv, men när orden kommer över läpparna:
- Herre, här är jag!
... då börjar det lysa... och det lyser och skiner och lyser igen!
Precis som tussilagon på marken.

Vi är många!

Eller som min vän Johannes Holmquist sa:

- Man kan stirra sig blind på det som slår en i ögonen - men man kan också lära sig att se igenom - att genomskåda det som synes vara... Och så låta sig själv bli del av en verklighet som är just genomskinlig, för det gudomliga.

Käre Gud, tack för att Du putsar min själ ren.
Det gör lite ont, men jag vill så gärna lysa av Ditt ljus!

Tussilagohälsningar från Helene Sturefelt,
- fönsterputsare.