FRÅN SVERIGE TILL HIMLEN

På väg till himlen.

Detta är ett mycket intressant livsåskådningsprogram som SVT2 bjuder på - Från Sverige till himlen.
Har de sett det?
Programledaren är en sekulariserad kvinna som inte vet något om religion...
Hon ställer den okunniges frågor, och det är både bra och välgörande!

Men samtidigt blir det så fel...
Främlingskapet gör att "den religiöse" betraktas som ett ufo...

Igår skildrades shiamuslimernas högtidsdag Ashura. Vi fick följa en man som förklarade och berättade vad detta betyder för dem. Anna Lindman Brask följde generat med i det demonstrationståg som gick genom Stockholms gågator.

Hon förundrades hur hans tro genomsyrade hela hans liv - både musikval, hur han tränar på gymet, hur han ser på kvinnor, hur han lagar sin mat o s v.
Och jag tänkte:
- Ska det inte göra det? Ska inte tron genomsyra hela livet?!
Jag kände stor sympati och samhörighet med den shiitiske mannen.

Anna, vad annars är en tro? En tom gemenskap?
Hon var själv blind för sin egen livsuppfattning. Den genomsyrar även henne!
- Människan är alltings högsta mått?
- Gör vad du känner för... eller hur skulle hon uttrycka det?

Vad kittlar mest?

Det var oerhört intressant att kameramannen fick följa med in i bönerummet och filma hur man sörjer att  imam Husayn mördades. Det var då problemen började vem som skulle efterträda profeten Muhammed som ledare.

Programledaren kunde inte förstå hur man kunde uppbåda så mycket känslor för en människa som har varit död i 1300 år...
- Suggererar ni er till detta?

Jag suckade där jag satt i soffan. Hon förstod verkligen inte. Och jag kände mig själv som en främmande fisk i nutidssverige. Det är väl inte så konstigt?
Ashura-firandet påminner om vår Långfredag.

Låt mig försöka göra en jämförelse.

Det kollektiva sörjandet är oerhört viktigt för ett folk. I vår kristna kultur är både Allhelgonahelgen och Långfredagen sådana tillfällen, då det är möjligt att vara "kollektivt ledsen".

Att leva med sin traditions heliga män och kvinnor är ingen suggestion. Det är alldeles vanlig inlevelse och empati - eller som den shiitiske mannen sa:
- Det är kärlek.

Påskens segerkrans.

Den profana, sekulariserade människan har alltför ofta filmvärlden som sin verklighet... och den är ju overklig.
Medan vi som lever med Heliga Skrifter har en helt annan ingång i detta. Dessa personer är ännu levande i sitt minne.

Precis som shiamuslimerna i sin extrema form slår sig blodiga för att högtidlighålla minnet av imam Husayns död, så har även vi gjort på liknande, sätt då vi firar passionsdramat kring Jesus Kristus.

Har du tänkt på att fastlagsriset, som vi pryder med fjädrar, är ett sådant plågogissel!
Förr kunde man ta riset och piska sig själv på ryggen för att dela Jesu Kristi lidande.

Plågoris i fastetid.

Det var mycket sympatiskt att se hur shiiternas extrema utövning istället omformats till att "ge blod" - inte spilla blod.
Därför gick han till Blodbussen och lämnade lite av sitt eget blod!

Hm, det skulle vi också kunna göra som en "långfredagshandling" - i tacksamhet över vad Jesus gjort på korset, och som en kärleksgärning till vår medmänniska.
Här fick jag en ny infallsvinkel.

Nu drar jag jämförelsen ett steg vidare.

Shiiterna sörjer en död ledare.
Gör vi kristna det också? - - -

Nej, vi firar minnet av att Jesus GAV sitt liv - som ett försoningsoffer för alla människor - men sedan vänder det ju på påskdagen! Då kommer det stora glädjefirandet att Jesus Kristus besegrade döden med sin uppståndelse - annars hade vi inte haft en kristen kyrka över huvud taget!

Jesus var inte bara en profet eller ledare. Han är Guds son. Sann Gud och Sann Människa.

Här är den stora skillnaden...
Det är så många stora ledare som fått sätta livet till.
Imam Husayn blev mördad.
Men det är bara EN som har dött för våra synder... och UPPSTÅTT igen!

Varför dö?
Jesus är unik i det som hände på Långfredagen.

Dagisbarnen leker Långfredag.

Jag läser på Shiamuslimernas blogg att de väntar på Återkomsten - av vem?
http://blogg.shiamuslimer.se/#comments30

Det skulle vara mycket intressant att få sitta och samtala om detta!

Till sist:
Alla samfund och föreningar kämpar med "den rätta efterträdaren". Vår egen kyrka har ju splittrats flera gånger under historiens lopp.
Men det är ingen som kommit på att man skulle högtidlighålla minnet av döda påvar eller kyrkoledare... Inte heller firar vi Martin Luthers dödsdag - det är inte intressant.
Det enda som är viktigt är att lyfta blicken mot den Gud som Befriar - och i tacksamhet vara hans tjänare.

Inget ljus på människan.

Från Sverige till himlen - nåja... inte alla vägar bär dit.
Men vi kan visa på den dörr som Jesus öppnat.

Broöppning på Hasslö.

Tar fram min gitarr och hittar ackorden till en bibelvisa:

FÄST DINA ÖGON PÅ JESUS
SE IN I VERKLIGEHETEN SJÄLV
SE UPP TILL HANS KORS OCH DU SER HANS TRIUMF
I DEN DÖD SOM BLEV LIVET FÖR OSS.

Helene Sturefelt
- religionsdialogfunderare.