HELIG NÄRVARO LANDADE i Sinnesromässan

Helighet, ljus, energi.

Hur är det möjligt?
Kan verkligen en människas svaghet vara hennes största tillgång?
Kanske inte i människors ögon - men i Guds!

Ju tommare, desto mer kan Gud fylla.
Ju fler sprickor, desto mer kan Guds ljus lysa igenom.
Jag som är stark, driftig och effektiv har mycket svårt att öva på Skriftens ord:

- NÄR JAG ÄR SVAG, DÅ ÄR JAG STARK.
- I SVAGHETEN BLIR KRAFTEN STÖRST.
                                2 Korinterbrevet 12:9

Aldrig trodde jag att det verkligen fanns en sådan välsignelse i svagheten, att dra sig lite tillbaka.

Vila.

Men vems styrka handlar det om?

För den ensamma människan som tror att Indivdualismen är alltings högsta mått, blir detta ännu mer hotfullt.
Man betalar hellre tusen kronor i timmen för ett samtal med en livsstilscoach, än erkänner för andra att man har problem eller är trött. Håller du med?

Eller som Vanna Rosenberg uttrycker det inför en kommande TV-serie:
- Man vågar inte längre vara misslyckad, utan när man ringer väninnan hör man sig själv säga "Jag har målat om hallen, vill du komma hit på en brioche?"

Suck.
Nej, det handlar inte om min egen styrka, utan om Guds. Och medmänniskornas.

Och igår, på Sinnesromässan, hände det något.
Många av oss var mer än trötta, men frivilliggruppen gick in och tog ett stort ansvar.
Alla fick en sten i handen när de kom in, och en av de frivilliga tog hand om reflexionen:
- Vi är alla småstenar i Guds andliga husbygge, oavsett vilken form din sten har. Du är värdefull.

Och Anne-Sophie citerade 1 Petrusbrevet 2:4:

NÄR NI KOMMER TILL HONOM, DEN LEVANDE STENEN, RATAD AV MÄNNISKOR MEN UTVALD AV GUD OCH ÄRAD AV HONOM, DÅ BLIR OCKSÅ NI TILL LEVANDE STENAR I ETT ANDLIGT HUSBYGGE.

Hörnstenen - Kristus.

På altaret stod ett krucifix i en fyrkantig träfot. Vid bönevandringen fick alla lägga sina stenar där, runt Jesus Kristus som är hörnstenen, och efter en stund såg jag hur alla våra stenar av bördor låg tätt, tätt tillsammans... nära Herren...
Tyngden och tomheten var borta. Stenarna berättade nu något annat... om en stark gemenskap, där man söker sig samman, nära Honom som burit all världens lidande... och nära varandra.

Här behövdes ingen livsstilscoach! I den äkta, levande kristna gemenskapen ryms svagheten på ett sådant sätt att den blir till styrka.
Herren är min herde... min coach..

Kom till mig....

Man kan inte bära sig själv.
Men andra kan man bära! Deras problem är lättare än de egna, som man ältar...

Vår kantor spelade några enkla lovsånger i bakgrunden. I denna innerlighet höjde jag mina händer, och sjöng tyst med "Vi vill ge dig ära, och tillbedjan, vi vill lyfta våra händer, vi vill upphöja ditt namn...."

För min inre syn tänkte jag på hela den himmelska härskaran, på Guds tron, på...
Sakta kände jag ett tryck från taket. Energin förtätades. Pianospelet blev tystare, men ändå intensivt.
Några ville sjunga med högt, men det var totalt omöjligt.
Trycket ökade...
Allas förböner låg som en mjuk matta på golvet.

Jag vet inte hur jag skall beskriva detta, det obeskrivbara, men jag vill så innerligt dela med mig - för att du som inte har denna erfarenhet, ska veta att Guds Närvaro är fysiskt förnimbar...

För min inre syn såg jag hela den himmelska härskaran sakta komma ned, de stod tätt, tätt - precis som våra stenar - och de sänktes sakta ned över oss, jag såg deras vita fotsida kläder.

- Vi vill ge dig äran, och tillbedjan...
Jag andades djupt, vad är det som händer?? Tystnaden var kompakt, förtätad av denna Närvaro.
Den himmelska härskaran stannade ca 3 meter ovanför golvet.
Musiken tystnade. Men inte den ordlösa tillbedjan.
Jag vände mig om mot församlingen, men kunde inte säga något - - -

Tiden stod still.

Denna djupa innerlighet omfamnade oss alla, runt femtio personer i Kungsmarkskyrkan.
Heligheten, fysiskt förnimbar.

Efteråt var det spridda, glada, varma, förvirrade kommentarer:
- Jag har aldrig varit med om något liknande...
Tårar blinkades bort.

Så manifesterade sig Guds Helighet en alldeles vanlig onsdag, bland trötta och erkänt svaga medarbetare - som mitt i sin brist ändå ställde sig till Guds förfogande.

Och Gud lyste genom sprickorna.

De välsignade sprickorna!

Stor är Herren och högt lovad!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Helene Sturefelt,
- knäsvag och buren.