SVAGHET - EN STYRKA?

Stolpe med trasiga ledningar.

Vi är skyldiga vår gemenskap att vara svaga ibland.
Annars fungerar vi inte tillsammans, och rollerna blir låsta.

Det jag nu skall skriva är en utmaning för mig, och kanske för dig också. Vi lever i en högpresterande tillvaro där vi förväntas vara starka, friska, rika, smarta, snygga och duktiga på pensionsplanering...
Sådant är samhället.
Är det så i vår kristna gemenskap också? Helst inte...

Den kristna kyrkan ska inte vara en spegling av samhället, utan en motvikt. Ett salt.
Här ska svagheten få plats - inte som ett hot, utan som en möjlighet.
Är det möjligt?

Får svagheten plats här?

Den lille pojken kom fram till Jesus med fem kornbröd och två fiskar. Det var ju många tusen som var hungriga den dagen, så pojken gjorde vad han kunde...
De vuxna ojade sig, skrattade och rynkande på förståndet. Men inte Jesus.
Jag berättar ur söndagens predikotext ur Johannes kap 6.

Jesus tog emot. Han, självaste Mänskosonen och Guds utvalde, tog emot!
I detta fallet var barnet den starkare, och den som kunde ge. Jesus var mottagare, och efter tackbönen gav han bröd och fisk vidare... så att det räckte till alla...

Räcker kraften åt alla?

Vem vill visa sig svag?
- Inte jag!
Vem vill erkänna att man inte har ordning på logistiken och glömt beställa bröd till 5000?
- Inte jag.
Vem vill visa sin sårbarhet genom att säga: jag orkar inte mer... krafterna är slut, kan någon annan ta över?
- Inte jag! Jo, just jag.

En av mina systrar, som är gift med en reservofficer, sa:
- När trupperna är klara med sin insats på stridsfältet, då kallas de hem till vila och reträtt. Skulle inte det gälla kyrkan också?

Så sant, så sant.
- Nu har vi gjort en god insats, nu vilar vi!
Så sa ju Jesus, överstekyrkoherden, till sina medarbetarlärjungar: Kom låt oss dra oss undan till en enslig plats, så att ni får vila er litet.
På arbetstid....

Genomfart förbjuden i galen tunna!

I en äkta gemenskap så kan man gå in för varandra.
- Nu tar jag detta åt dig!
Den enes svaghet blir den andres glädje att få vara en Bärare.
Den starke blir välsignad i sin hjälpsamhet.
Likaså blir den svage välsignad i sin reträtt!!

Poängen är att vi måste turas om att vara starka, och svaga.... och sedan starka igen.
Och svaga.
Bära och vara burna.

JA, I SVAGHETEN BLIR KRAFTEN STÖRST.
DÄRFÖR VILL JAG HELST SKRYTA MED MIN SVAGHET, SÅ ATT KRISTI KRAFT KAN OMSLUTA MIG.
2 Korinterbrevet 12:9

Suck, Paulus måste alltid skryta med nåt... och nu är han så stark att han till och med skryter om sin svaghet!
Nä, det var elakt av mig.
Han har fått en "tagg i köttet" för att inte bli högfärdig - är det någon form av utbrändhet, som gör att han måste begränsa sig, trots sin kapacitet?

Hm, det där känner jag igen mig i... Vidbränd. Man ska inte jobba så det ryker.

Utbränd? P g a för svag ledning?

Överspänning? Eller var det stormen?

Jag låter den gode Paulus fortsätta, med de ord som nu blir denna termins läxa:

JAG GLÄDS ÅT SVAGHET (ja, när jag ser Bäraren), FÖROLÄMPNINGAR (nej, aldrig!), SVÅRIGHETER (jo... ), FÖRFÖLJELSER OCH NÖD NÄR DET ÄR FÖR KRISTI SKULL (den taggen har jag känt).
TY NÄR JAG ÄR SVAG, DÅ ÄR JAG STARK (hjälp!).

Tack alla ni i min omgivning som nu både bär och ber.
Jag måste be med Överlåtelsebönens ord:

... Allt i mig känner Du, och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska...

Och den ofullkomlige Strindberg sa i sitt famlande:
- Tron är mitt svagströmsbatteri.

Helene Svagfelt,
- som fotograferade på Krutviken, skratta inte nu men så heter denna vik.
Poff! Eller amen.

På jakt efter kontakt.