Renard: EGYPTENS ÖDESVAL

För att förstå det politiska läget måste vi ha flera alternativa infallsvinklar.
Krister Renard, Uppsala, har en kritisk röst som jag delar i många stycken.

Jag publicerar här hans inlägg om EGYPTENS ÖDESVAL.
Han är ansvarig för sina åsikter.
Inlägget är långt.

KRISTER RENARD SKRIVER:

Det som sker just nu i Tunisien och Egypten, och som kanske också verkar vara på väg att ske i en del andra muslimska länder (Libyen, Yemen m fl) hälsas med glädje av de flesta intellektuella i Västvärlden.
Man tycker sig här se en motsvarighet till franska revolutionen eller Berlinmurens fall. Förtryckta folk reser sig mot sina förtryckare och blir fria. Demokrati införs och lyckan är fullständig.

På samma sätt hälsades revolutionen i Iran av Västvärldens journalister och kulturelit. Nu skulle folket befrias från den USA-stödde Shahens förtryck. Och visst var Shahen en förtryckare och visst var han stödd av USA, men han var bara en ynklig amatör jämfört med den som sedan tog över, dvs Ayatollah Khomeini.

Skillnaden var att Shahen förtryckte för att behålla sin makt och sin rikedom medan Khomeini förtryckte i Allahs namn.
Den senare typen av förtryck, dvs förtryck i en religions eller en ideologis namn, är ofta mångdubbelt värre, eftersom den religiöse ledaren eller ideologen förtrycker med gott samvete.
Han gör det ju för folkets bästa.
Rövarhövdningen eller despoten tröttnar kanske så småningom på att förtrycka och stjäla och våldta när han blivit mätt på rikedomar och vackra kvinnor (eller vad han nu strävar efter), eller också kanske så småningom samvetet hinner ifatt honom.

Ideologen/den religiöse ledaren å sin sida sover gott om natten, oavsett hur många han mördat under dagen.
Hans mördande är ju ett led i den Stora Lyckans Projekt, där Paradiset är slutmålet. Och då är inga offer för stora (speciellt inte när det gäller de offer andra människor måste göra – diktatorn själv står ju över allt sådant).


Risken finns att samma sak som skedde i Iran nu kommer att ske i Egypten.
När det gäller Tunisien, där vågen av folkligt uppror startade, finns större hopp.

Enligt en undersökning som publicerades 1/2 2010 av IMPACT-SE (Institutionen för övervakning av fred och kulturell tolerans i utbildningen) är Israel och Tunisien (före den senaste tidens händelser) de mest toleranta länderna i Mellanöstern.
Undersökningen konstaterar att Tunisien visar Israel på kartan, till skillnad från de flesta andra länderna i regionen, inkluderande Egypten.
De flesta islamländer nämner överhuvudtaget inte Israel i sin skolutbildning. Israel utmärks i skolböckernas kartor med ett vitt område, betecknat ”Entiteten”.

Dock skall man inte vara alltför optimistisk när det gäller Tunisien. För några dagar sedan samlades radikala muslimer utanför synagogan i Tunis och skanderade "Allahu Akbar" (Gud är stor) och "Khaybar, Khaybar...” (Å judar, Mohammeds arme kommer åter..).


De senaste dagarna har mycket hänt i Egypten. Mubarak har avgått och landet har en interimsregering. Demonstrationerna på Tharirtorget i Kairo har till största delen varit förvånansvärt fredliga, även om en svensk journalist blev allvarligt knivskuren och svävade mellan liv och död under några dagar och CBS kvinnliga reporter blev överfallen av en folkmassa på 200 personer och svårt misshandlad och våldtagen (och sedan räddad av bl a egyptiska kvinnor).

Militären har visat en anmärkningsvärd återhållsamhet när det gäller våldsanvändning, vilket är ett gott tecken. Mubarak har uppenbart förberett sin flykt ( i skrivande stund har han ännu inte lämnat landet utan befinner sig på sitt residens i Sharm-el-Sheik i Sinai).
Enligt uppgifter har Mubarak under sin tid vid makten lyckats skrapa ihop en privat förmögenhet på någonstans mellan 20 och 400 miljarder kronor. Det säger en hel del om hur det går till i sådana här länder – när Arafat dog var han för övrigt en av jordens rikaste regenter.
EU kräver nu att de banker där Mubaraks pengar finns skall frysa tillgångarna så att de kan återlämnas till Egypten.

Frågan är nu vad som skall hända. Skall hela den nuvarande makteliten petas direkt (flera av dem har redan försvunnit ur rampljuset) eller kommer de att tillsammans med militären fortsätta att styra landet efter att man (antagligen) genomfört en del kosmetiska (eller kanske till och med verkliga) reformer?

Och vad kommer att hända så småningom?
Kommer Muslimska Brödraskapet, som hittills legat lågt och sagt att man inte har några politiska aspirationer, att få politiskt inflytande?

Muslimska Brödraskapet har under de senaste decennierna arbetat på att bli politiskt och socialt etablerade. Man arbetar med hjälp för fattiga, med skolor etc och säger sig ha övergett terrorn som verktyg.
Detta har fått många av Europas intellektuella att se Brödraskapet som en viktig del av Egyptens framtid.

Det finns dock all anledning att se med oro på ett Egypten där Brödraskapet utgör en maktfaktor.
Under Andra Världskriget samarbetade Muslimska Brödraskapet med Adolf Hitler (som, om han lyckats erövra Palestina, omedelbart skulle ha satt igång med utrotning av judarna där).
Brödraskapet hade vid den här tiden, precis som nazisterna, ett utrotningsprogram för det judiska folket på sin agenda.

Någon har sagt att Brödraskapet har och har haft samma betydelse för islamismen som det sovjetiska bolsjevikpartiet hade för världskommunismen och att de idag utgör en mall, både ideologiskt och organisatoriskt, för alla senare islamistgrupper (som al-Qaeda och Hamas).

Det är intressant att många svenska debattörer, som så tydligt fördömde Sverigedemokraterna, vilka har sitt ursprung i öppet rasistiska och nazistiska grupperingar, nu tycks välkomna Muslimska Brödraskapet utan att skärskåda dess ideologiska rötter.
SD skulle stängas ute på grund av sina ideologiska rötter och inte få påverka. Muslimska Brödraskapet, med en tydlig koppling till Tredje riket och Hitler och Förintelsen, ska inlemmas.

Mattias Gardell skrev den 18/2 2011 ett inlägg i Aftonbladet med rubriken ”Per Albins bröder” (kan läsas här), där han bl a påstår att ”Muslimska Brödraskapet vill bygga ett folkhem – inte ett nytt Iran”.
Gardell representerar den typ av intellektuella som alltid tycks stödja de onda krafterna (så länge som dessa hatar USA och Israel). I och för sig skulle jag önska att Gardell hade rätt och jag fel, men chansen att så skulle vara fallet är nog mycket liten.

På andra ställen på min blogg och min hemsida har jag nämnt den kvinnliga psykiatrikern Wafa Sultan.
Hon växte upp i Syrien med starkt troende muslimska föräldrar men har lämnat islam och är idag en mycket skarp kritiker av islam.
Hon har relativt nyligen utkommit med boken Den Gud som hatar, där hon driver tesen att det inte är islamisterna som är problemet, utan islam själv, och framför allt Allah, som hon kallar ”Hatets Gud”.

Tyvärr tyder mycket på att hon har rätt. (här kan läsaren se ett utdrag av en debatt hon har med en muslimsk teolog, och här får läsaren en bakgrund till vem Wafa Sultan är).
Det som fick Sultan att ta avstånd från islam var när en av hennes professorer på den medicinska högskolan i Aleppo (i Syrien) mördades inför hela klassen.
Vilka var då mördarna (som under mordet ropade ”Allahu Akbar” i vanlig ordning)? Jo medlemmar i Muslimska Brödraskapet (som enligt Gardell vill bygga ett folkhem).

Men tänk om utvecklingen i Egypten nu går mot sann demokrati?
Och tänk om Brödraskapet har ändrat sig och nu nöjer sig med att arbeta politiskt.
Problemet är att detta antagligen inte har någon betydelse.
Målet är i alla fall detsamma; att införa sharíalagar fullt ut i Egypten, dvs Egypten som en rent muslimsk stat.
Det spelar inte så stor roll om detta sker som i Iran, över en natt, eller om det sker stegvis under flera år.

Hade kommunisterna fått makten i Sverige, hade utvecklingen antagligen inte blivit som i Sovjet, dvs en snabb, blodig revolution. I stället hade man gradvis gått längre och längre åt vänster.
Slutresultatet skulle dock blivit detsamma som i Sovjet.
Därför tror jag att det vore en katastrof av stora mått om Brödraskapet fick verklig makt i Egypten.


Det finns emellertid ett ytterligare alternativ, nämligen att egyptierna inte släpper in Brödraskapet i maktens korridorer. Medborgarna i Egypten kanske vill ha en sekulär demokrati.
Ja det är en vacker tanke, frågan är bara om den är sann.

Opinionsinstitutet PEW intervjuade i juni 2010, dvs innan revolten började, människor (såvitt jag kan förstå intervjuade man endast muslimer och inte kristna eller andra grupper) på Kairos gator (finns redovisad här: http://pewglobal.org/2010/12/02/muslims-around-the-world-divided-on-hamas-and-hezbollah/).
Det visade sig att 95% av de intervjuade skulle välkomna att islam fick ett stort inflytande över politiken. 82% anser att man skall avrätta äktenskapsbrytare, 77% vill att man skall hugga händerna av tjuvar och 84% anser att man skall avrätta den som lämnar islam och blir ateist eller byter till en annan religion.


Man kan således inte avfärda möjligheten att Muslimska Brödraskapet blir en stark maktfaktor i det kommande Egypten, ja de kanske till och med får den absoluta makten där.
Detta vore synnerligen obehagligt och farligt och Israel oroas mycket över denna möjlighet.
Det fredsavtal som Israel har med Egypten skulle då antagligen rivas upp.
Kanske inte omedelbart men på sikt. Antagligen skulle Egypten i så fall ganska snart börja rusta för krig med Israel och sedan överfalla Israel (i samarbete med Syrien och Jordanien och andra muslimländer) utan vare sig varning eller krigsförklaring (som man redan gjort flera gånger).

Precis som när det gäller Hamas och Hizbollah har företrädare för Muslimska Brödraskapet vid några tillfällen deklarerat att målet är att förinta alla världens judar.
Anarki eller att Mubarak kommer tillbaka till makten eller att militären styr Egypten är inte det mest skrämmande eller farliga scenariot (de två senare scenariorna ger ju åtminstone en viss stabilitet).
Det verkligt otäcka vore om Muslimska Brödraskapet skulle få ett avgörande inflytande på Egyptens framtid.

Ett ännu obehagligare och inte alls omöjligt scenario är att revolten i islamvärlden sprider sig och att det hela slutar med att Egypten, Tunisien, Libyen, Algeriet, Yemen, Syrien och Jordanien inom några år styrs av islamister och att dessa sedan med förenade krafter, kanske med militärt stöd från Iran och Turkiet, kastar sig över Israel.
Ett sådant angrepp skull Israel antagligen inte kunna stå emot utan hjälp från USA.
Och Barak Obama är ett oskrivet blad när det gäller Israel.
En sådan utveckling, om den skulle ske, vore antagligen inledningen till den Vedermöda som Uppenbarelseboken talar om. Det stora slutscenariot när ondskans och godhetens krafter kommer att mötas.


När det gäller Turkiet är utvecklingen mycket oroväckande.
Landet kontrolleras sedan några år tillbaka av en regim som till grunden är islamistisk, även om de utåt sett försöker framstå som demokratiska och en del av den mänskliga civilisationen.
Det finns dock många tecken på att landet långsamt är på väg mot att bli en islamistisk stat.

Vår eminente utrikesminister Carl Blindt, förlåt jag menar Carl Bildt, tycks ha som sitt yttersta mål i livet att få med Turkiet i EU. Personligen tror jag detta vore en total katastrof både för EU och hela världen.
Under den nuvarande regeringen har Turkiet förändrats från att vara en israelvänlig stat, som till och med samarbetade militärt med Israel, till att bli en svuren fiende till Israel.

Turkiet är mycket starkt militärt och i kombination med ett kärnvapenbestyckat Iran (det är bara en tidsfråga innan detta är en realitet) utrustat med raketer som kan nå långt in i Europa, har vi en livsfarlig kombination, som mycket väl kan förlösa ett nytt världskrig (men som sagt då är vi antagligen inne i Uppenbarelsebokens scenarion).


För att vi skall få verklig demokrati i Egypten etc och verklig fred i Mellanöstern, måste islam förlora sitt politiska inflytande helt och hållet och nöja sig med att möta människors andliga och moraliska behov.

Problemet är att islam som politisk maktfaktor är en grundläggande beståndsdel i islam.
För att islam skall bli kompatibel med och kunna acceptera en sekulär stat, måste man bryta mot islams grundläggande doktriner.

Detta förutsätter att islam utvecklas på ungefär samma sätt som många kristna samfund gjort under de senaste 50 åren, dvs att det muslimska prästerskapet avfaller från den ”rätta läran”.
Detta är mycket osannolikt, eftersom hädelse inom islam straffas med döden (till skillnad från Svenska Kyrkan där hädelse belönas genom att man blir ärkebiskop). Den uppskattade livslängden för K G Hammar-liknande mullor torde vara synnerligen begränsad. Några minuter i bästa fall (längre kommer knappast en mulla, som uttrycker tvivel på någon av islam doktriner, att leva) är definitivt för lite tid för att åstadkomma några meningsfulla förändringar av islam.


Apropå islam så visade brittiska TV4 nyligen ett reportage, taget med dolda kameror, från några muslimska friskolor i England. Där visas hur lärarna talar om för eleverna att muslimer är överlägsna alla andra människor, att judar, hinduer etc är lågt stående varelser etc, etc.
Representanter för skolorna har försökt bortförklara det som visades i programmet med att det var en ung, omogen lärare som nu fått sparken, som stod för övertrampen. Hade detta varit sant, hade det funnits hopp.
Men tyvärr är inte dessa bortförklaringar sanna.
Koranen, hadítherna och sharíalagen säger klart och tydligt att muslimer är överlägsna alla andra människor och att kristna och judar skall leva i ett slavliknande tillstånd i relation till muslimerna och att hinduer måste bli muslimer eller dö! Etc, etc.

Läsaren rekommenderas att se detta program, som finns på Youtube (http://www.youtube.com/watch?v=v3hFT6gJ8NE).
Programmet är uppdelat på flera filmer och länken leder till första avsnittet.


Vi lever i skrämmande tider. Att som merparten av de intellektuella stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt står väl till kanske känns skönt för stunden. Och dessutom framstår man ju som god och tolerant.
Tyvärr försvinner inte rovdjuren för att strutsen stoppar huvudet i sanden.
Inte heller försvinner problemen med islam genom att man låtsas som att de inte existerar. I stället kommer detta på sikt att leda till en katastrof av oanade mått, både för Sverige, Europa och stora delar av världen.

Skrivet av KRISTER RENARD.
Publicerat av Helene Sturefelt