KYRKAN I KRISEN

Kyrkan i krisen. Karlskrona.

Till vem skall man gå när sorg och död drabbar? Vart skall man vända sig när kris och katastrof drabbar oss? Är samhället rustat för sorg?

Jag vill hålla samtalet levande om dessa svåra frågor.

Först vill jag sända den största tacksamhet till hela "blåljusfamiljen"; ambulans, brandkår och polis, där även jourhavande präst finns med i det tysta.

För några dagar sedan var det en sändning från SOS Alarm i det som kallades för "112-dagen". Det var oerhört intressant att se vilken god samordning det finns mellan dessa enheter.  

Ett pris delades ut till årets "blåljusfamilj" som tillföll enheterna i Malmö inför Eurovision Song Contest i maj 2024.

Samarbete i Malmö, ESC 2024.

Men när död och katastrof inträffar måste vi bredda perspektivet.

Nej, själva samhället är inte rustat för att ta hand om dessa svåra känslor. Inte heller sjukvården eller psykiatrin har tiden eller den utbildningen för att möta sorgen.

Men det har kyrkan.

I alla tider - tänk efter! - har Svenska kyrkan funnits i varenda by med sin närvaro.

När den akuta fasen är över så är det kyrkans personal som finns där i det långvariga efterarbetet med sorgen.

Fredrikskyrkans klockor ringer ut själen.

Förtvivlan och ångest i dödens närhet är en del av livet. Starka känslor och tårar måste få sitt utlopp och det har kyrkan hanterat i många generationer. Det är alldeles nödvändigt att få uttrycka vad man känner!

Det skall inte medicineras bort...

Tyvärr är det alldeles för många som söker upp sjukvården eller psykiatrin för att få ångestdämpande och sömntabletter. Det hjälper sällan i långa loppet. 

Vad som behövs är någon som orkar lyssna, om och om igen, och möta sorgen och vreden.

Och det är prästerna som är "proffs på döden" om uttrycket tillåts.

Prästerna är proffs på döden.

Man behöver inte vara troende för att söka upp kyrkan. Sorgen är allmänmänsklig.

Prästerna har sällan någon längre kö och du kan ringa och be att få ett enskilt samtal, eller i grupp.

Svenska kyrkan har ett professionellt arbete med sorgegrupper där man får träffa andra i samma situation. Det kan vara till stor hjälp.

Om man vill gå vidare i trons värld, så kan samtalet med prästen djupna.

Det är ingen tillfällighet att det är kyrkan som hanterar döden. Kristendomens kärna är ju "från död till liv" där vår livsmodell är från Långfredagens kors till Påskdagens uppståndelse.

Det gör att vi har redskap för vår själ att våga följa med allra längst ned i den dödssmärta du har upplevt.

Jesus har varit längst ned i döden.

Jag tänker på en sak till. 

I vår ovana vid att erkänna sorg och hantera den, så tror vi att vi har drabbats av "psykisk ohälsa". 

Nej, nej! 

Den smärta som orsakas av stå bredvid ett våldsoffer, eller den som drabbats av olycka eller sjukdom bör inte kallas "psykisk ohälsa"!! Reaktionen är alldeles normal. 

Vi måste få gå ut i skogen och skrika, eller ställa oss vid havet eller motorvägen och vråla ut vår livssmärta. Det är fullständigt normalt.

Det enda som sjukvården kan göra är att sjukskriva dig så att du får lite återhämtning.

Det är viktigt. Tiden ger plats för känslorna och orkeslösheten.

Sorgen är normal.

Sorgens suddiga utsikt. Rådhuset i Karlskrona.

Men, kan inte svår sorg övergå till psykisk ohälsa?

Jo, om man inte får rätt hjälp kan tillståndet göra att man inte klarar av sin vardag. Man kan bli så försvagad att man själv börjar bli sjuk

Det svåraste av allt är suicid. När självmord drabbar en familj finns även skuld och skam med i sorgearbetet. Jag upprepar hur oerhört viktigt det är att man pratar om det som har hänt och inte kväver det.

Det är också oerhört viktigt att omgivningen inte kommer med fördömelse, utan med varma kramar.

Hur ska man annars överleva själv?

Led mig upp igen!

Åter igen känner jag den största tacksamhet till "blåljusfamiljen" men deras uppgift är inte att hantera själva sorgen. Det är kyrkans uppgift.

Kanske var det inte så dumt då man bar ett svart tygstycke runt armen för att visa att man drabbats av sorg. Då slapp man förklara varför man var ledsen... eller just därför kunde uttrycka sin sorg.

Låt oss vara rädda om varandra.

Och dra dig inte för att höra av dig till din församlingspräst, eller ringa/chatta anonymt med Jourhavande Präst.

Hör av dig!

Jag tar fram min psalmbok och bläddrar fram de psalmer som handlar om döden; nr 619 - 630.

Bara titlarna får en att hoppa till eftersom de gamla sångerna placerade döden rakt in i livet.

Lyssna här:

- Jag går mot döden var jag går....

- Herre Gud, inför Dig jag klagar.

- O Jesus, när mitt liv släcks ut.

- Att ta farväl på riktigt sätt.

- Låt gråten och klagan få stillna.

- En dalande dag, en flyktig stund är människans levnad i tiden.

- En dag jag lämnar mitt hem.

- Jordens Gud, stjärnornas Herre.

- Nu är livet gömt hos Gud.

Genom död till liv.

- Trofaste Gud, som livet i oss tänder.

- Så kort var den fröjd.

- Uppå tröskeln till sitt hus står i väntan vår Far.

Gör du likadant.

Ta fram din psalmbok och läs dessa texter som kan ge dig ord för dina tankar och känslor. 

HERREN VÄLSIGNE DIG OCH BEVARE DIG

HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER DIG

OCH VARE DIG NÅDIG.

HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE TILL DIG

OCH GIVE DIG FRID.

I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN. AMEN.

Frid till  dig.

Helene F Sturefelt, 

- begravningspräst, själavårdare och kyrkofotograf.