SÅ MYCKET SÄMRE

Så mycket sämre.

"Så mycket bättre" är ett musikprogram på TV4 som lockar många tittare.

Med spänning följer man tolkningen av varandras låtar.

- Nu har jag gjort om din melodi så att den är lite tuffare, lugnare, coolare, konstigare..

- Nu har jag skrivit om din text så att den handlar om nåt helt annat, ha ha!

- Åh Guuuuuuuuuud så bra!

Det känslomässiga tonläget är högt och artisterna tävlar i att dunka varandra i ryggen.

Ingen vågar säga "nu har du förstört min låt"... 

Alla flinar med.

Men inte jag.

Nu tappade jag alla bladen.

Det som nu händer är, att det som förr var en respekt för andras verk, det är helt borta.

Låt oss jämföra med kyrkans kristna sångskatt.

Kan man göra om psalmerna så att de blir mer moderna?

Får man det? Vill vi höra det?

Det började med Lill Lindfors som på 70-talet gjorde om "Den blomstertid nu kommer" i släpig jazztappning. Det blev folkstorm.

Dock behöll hon orden.

Nu är denna skolavslutningspsalm omgjord igen, med annan text och tillkrånglad melodi. 

Jag blir inte glad. 

Gör något eget!

Men förvrid inte våra älskade psalmer!

Det blir så mycket sämre.

Minns du psalmen hur den var?

Det finns ett kollektivt sätt att sjunga och ett individuellt.

Idealet förr var att inte sticka ut i mängden utan alla i församlingen så att säga blev "en röst". Det är en underbar känsla när det inträffar!

Det kollektiva sättet att framföra en sång visar också respekt för ursprunget. Det handlar inte alls om att "tolka", utan om att "framföra".

Eller för att tala med Dag Hammarskjöld - "jag är blott ett redskap..."

Fundera på det.

Kollektiv enhet i kören.

Men det är länge sedan det var så.

Nu tjuter alla jurygrupper på unga blivande artister att de måste ha ett eget ID.

- Du måste veta din artist-identitet... så att du inte bara härmar... 

Just det.

Allt ljus på mig.

Inte på det som sjungs eller förmedlas. Applåderna skall gå till prestationen, inte till den som först skrev låten eller vilken tanke som ville förmedlas.

- Jag vill bli känd!

- Hm, men har du något att berätta i din sång?

- Nä...

Jag har inget att berätta. Men jag vill bli känd!

En mycket omtyckt sång i vintertid är Py Bäckmans "Koppången", med Pererik Moraeus melodi. Den skall sjungas lågmält och med största känsla - den handlar ju bland annat om dem som inte längre är kvar här.

"Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här".

Den är mycket fin och berör djupa känslor av sorgesmärta och gången kärlek.

På SVT's Luciamorgon framfördes Koppången i Sala silvergruva av en soloartist. Med en fackla i hand gled hon på tonerna, satte sig själv i centrum med sitt sätt att sjunga - och sången dog.

Hon tog kraften ifrån den och jag blinkade bort en torr tår, mycket trött på denna självhävdelse.

"..ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram..."

Men det värsta jag hört, så här i juletid, är en dansbandspojke som förvrider "O helga natt" - Jussi Björlings paradnummer och julens stora frälsningsögonblick.

"Folk fall nu neder och hälsa glatt din frihet... " Det är Jesu Kristi försoningsverk som besjungs med fullt hjärta och vidöppen själ.

Men denne dansbandsgrabb wailar på de långa tonerna... och försöker pricka den högsta tonen desperat, och det blir som ett stumt skrik....

Detta är en konsekvens av "Så mycket bättre" där man alltså ger sig på varandra i en typ av individualism, som nu börjar urarta.

Älskade kyrka! Vik inte ner dig!

Nej, jag är inte gnällig.

Jag beskriver ett fenomen som blir allt mer plågsamt.

Kollektivet raderas ut. Jag och jag och lilla mig och mitt Ego skall stå på scen för att ni skall hylla mig och fylla mig med er beundran, och jag skall skrika som tack:

- Jag älskar er! Så länge ni ger mig applåder. Annars skiter jag i er. Vem är ni ens...?!

Så mycket sämre.

Jag älskar er!! Applådera mera!!

Hur gjorde Martin Luther? 

Jo, Luther gick ut på krogen och och gjorde om pubvisorna till kristna berättarpsalmer. 

Denne 1500-talsgigant hade inte behov av egen uppmärksamhet - han ville reformera kyrkan och tog de välkända suparvisorna och fyllde dem med kristet innehåll - allt för att folket skulle förstå vilken underbar nåd Gud har till oss alla.

Så mycket bättre.

Bellman kände Luther inte till, han var liksom inte född då, annars finns det ju en hel del vi skulle kunna göra där - utan att sitta på Vildgåsen på Gotland med ett filmteam runtomkring.

Har du något förslag?

Ge mig en Bellmanvisa så skall jag göra om den!

Martin Luther, reformator.

Men på 2000-talet gör man tvärtom, och går in i kyrkan och gör om våra psalmer. 

Ohelga inte våra sånger av tillbedjan!

"Nu tändas tusen juleljus" har materialisterna gjort om så att den inte skall stöta deras ateism.

Så mycket sämre.

Tänk så förvånade dagens skolbarn kommer att bli då de hör den riktiga texten i kyrkan:

"I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid,

en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid"

Och då kommer skolbarnen att tänka:

- Oj, tänk att kyrkan har gjort om vår skolsång till att handla om att "född är herren Jesus Krist, vår frälsare och Gud" - är de inte kloka!

Den heliga familjen.

Men vaddå!

Nu kontrar vi tillbaka, riktigt ordentligt! Häftet med alla julvisor ligger framför mig.

Inte Rudolf, inte Lotta, inga tomtar och inte någon basfiol.

"Känner du Jesus, min vän, han bor i Betlehemsgränd,

Han har en söt liten vän, kom får du dansa med den!"

"Midnatt råder/:  tyst det är i husen :/

Alla sova släckta :/ äro ljusen :/ Tipp tapp...

Se då kryper Jesus :/fram ur vrårna : /

Lyssnar, spejar, trippar fram på tårna... och välsignar alla barna' 

Tippe tippe tippe halleluja, haaaaleeeluja!

Tomteguden.

"Josef med röda rocken, hette en helt vanlig man,

som blivit kall om tocken, sökte rum i Juda land..." Hade han en tupp med sig?

Men det är fortfarande roligt med "Prästens lilla kråka" - även om jag inte fattar varifrån det kommer.

Och en ny variant av "Vi äro musikanter" levererade barnbarnet idag:

"Vi kan spela fio lio lio lej, vi kan spela basketboll och flöjt!".

Det är oförargligt och snällt.

Inte prästens kråka - Fjällets korp.

Men allvaret är, som sagt, att den unga generationen har tappat bort respekten för det ursprungliga.

Det gör också att våra gudstjänster blir förstörda med "uppträden" som skall applåderas. 

Vem är det som skall ha applåden?

Inte är det den lilla människan i alla fall!

Allt som sker i kyrkan är till Guds ära.

Låt då den intensiva tystnaden efter varje sång få klinga ostört, utan hyllande av varandras prestation.

Eller, vart skall jag gå för att få andakt och kollektiv enhet i sången?

Skall jag konvertera?

Gå i kloster?

Ja, varför inte. Den dragningen ligger latent hela tiden.

Så mycket bättre.

Och swingerslivet är inget för mig, det skrev jag ju om igår...

Så mycket sämre.

Tulpanen önskar God blomning.

Kollektiva hälsningar från en unik individ,

Helene Sture Julfelt,

- så mycket bättre reformator och så mycket sämre kulturkrigare.

Suck.