Hämtar kraft från himlen, ger det till jorden.
Jag sitter här ensam och tjurar.
Mitt kulturkrig i adventstid är utan seger. Min älskade kyrka upplåter sig på ett sådant sätt som aldrig hade varit möjligt när jag var ung.
Som du förstår är jag jättegammal... eller blir det plötsligt under de här decemberveckorna.
Jag känner inte igen mig.
Jag är inte längre hemma i det som var mitt andliga hem.
Fast egentligen är alltid bra. Det är bara det att det är fel. Eller att jag inte förstår. Eller uthärdar, att det som var ett heligt rum nu är en konsertlokal.
Församlingen har blivit en konsertpublik. Deltagandet har blivit ett betraktande.
- Jag lyssnar bara, nej jag vill inte sjunga med...
Allting behövs, men låt mig få ta bit för bit.
Krubbans publik, nej, f'låt.
Vi behöver så innerligt väl våra advents- och julsånger! Men frågan är var, i vilken lokal?
Tänk själv om vi jämför med katolska kyrkan:
- Skulle det vara möjligt att ha en konsert i deras kyrka?
- Eller i den ortodoxa kyrkan, skulle de släppa in en applåderande konsertpublik i sitt heliga rum?
Svaret vet vi. Det är nej.
Men vår lutherska kyrka är väl annorlunda?
Ja, det är den. Den evangeliska kyrkan är folkets kyrka, där all liturgi skall försiggå på folkets språk, inte latin.
Och Luther själv gjorde ju om profana krogsånger till psalmer, som jag skrev i inlägget "Så mycket sämre"...
Läs mer här:
Så utvecklingen kunde kanske inte gå åt något annat håll än att vi idag har rena konserter i våra kyrkor, ibland helt utan andakt eller kristna inslag.
- Det är ju så fin akustik...
- Och hyran är inte lika dyr som i konserthuset...
Konserthusteaterns dyra stolar.
Skulle inte jag protestera mot detta?? Skulle jag inte bli mer än upprörd över hur Guds hus utnyttjas för egna syften, eller för underhållning?
- Men kan du inte se det som mission, snälla Helene?
Jodå, om prästen förvaltar sångernas texter och lyfter fram dem i bön och andakt. Och att det som sker inte är en prestation som applåderas. I så fall kan väl publiken applådera vaktmästaren också som tände alla ljus...
Applåder till vaktmästaren.
Jag har den stora glädjen att få deltaga i en mycket duktig kyrkokör. Körens konsert fyllde hela den stora kyrkan så att vi häpnade. Något nytt är på gång. Folk dras till kyrkan, behovet är tydligare och längtan större.
Och folket som kom blev inte besvikna!
Efter första låten, nej, det heter sången, började några barn applådera och några vuxna följde efter. Men strax förstod alla att det inte var passande.
Kör och solister bygger nämligen upp en stämning där orden skall få ta plats i vars och ens hjärta.
Och folket lyssnade! Koncentrationen var stor i kyrkbänkarna!
Det var alldeles underbart att se hur konsertpubliken snart förvandlades till en församling, som andäktigt var där.
Fotot togs före.
Prästens betraktelse över jungfru Maria var fin. "För Gud är ingenting omöjligt!"
Sedan kom den sång alla väntat på - O Helga Natt.
Basarna bar fram solopartiet, sopranerna klingade högt i taket och tenorer och altar höll klangerna.
I vanliga fall är det oerhört andaktsfullt när sista ackordet lägger sig efter orden "O Helga Natt du frälsning åt oss gav" - - - Det är ju ett stort allvar som förs fram.
Men aldrig trodde jag att detta Jussi Björlings paradnummer skulle få stående ovationer..!!
Hela konsertförsamlingspubliken reste sig upp och applådåskorna dundrade...
Var det för körens insats? Var det den gode körledaren?
Eller.
Tänk om det var själva budskapet som applåderades?
- Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet!
Ja, det gjorde de ju! De hälsade glatt sin underhållning, f'låt, den frihet vi alla innerst inne längtar efter.
De var berörda. Det var vi också.
En underbar stund.
Men aldrig aldrig trodde jag att körledaren skulle våga fråga publikhavet om de ville ha ett extranummer.
Och aldrig aldrig aldrig trodde jag att han skulle förslå "O heliga natt" igen... vers 2...
Efteråt var vi alla helt slut. Det känslomässiga läget var så högt att där orkar man inte vara mer än någon minut.
Vi var totalt utpumpade av alla toner vi givit från djupet av våra hjärtan.
Församlingspubliken var också trötta. Av att ha blivit så berörda. Att det är på riktigt.
Nu får var och en gå hem och falla neder på sina knän, och be till Gud som hör i det fördolda.
Jag får lägga ned kulturstridsyxan, med en stilla bön om en kompromiss:
- Slå inte sönder varje sång med applåder. Vänta med det tills det är slut. Snälla. Amen.
Faller på knä inför Jesus Kristus.
Idag är det fjärde Advent och alla fyra ljusen är tända.
Jungfru Maria är i fokus och jag deltog i en stilla gudstjänst med bärande liturgi.
Gode Gud så vilsamt det var!
Känslorna fick vila. Själen fick bättre plats. Tanken fick näring av bibeltexterna. Och kantorn vid orgeln förkunnade evangelium med harmonier som jag inte visste fanns.
Stilla gudstjänst i Ysane kyrka.
Tack, käre himmelske Fader, för din kyrka.
Rummet är heligt.
Hjälp oss alla att hitta tillbaka till den respekten.
För Din skull.
Men mest för vår egen.
Hör min förtvivlade bön!
Amen.
P.S. Välsigna alla kyrkokörer så att de kan fortsätta sjunga till Din ära!
Tack för att Du är mäktig att förvandla en publik till församling.
För Dig är ju ingenting omöjligt. Jag glömde det... D.S.
Lite mindre småtjuriga hälsningar,
Helene Sture Kulturkrigarfält.
Släng i soporna det som hör hemma där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar