Ren och oskuldsfull.
Flickan hade leken i sitt sinne och fantasin flödade.
I hjärtat bodde Guds kärlek - Gud Fader var hennes förtrogne och bästa vän.
Mammans ögon lyste av värme och av sin pappa fick hon den omsorg som gjorde henne trygg.
Men föräldrarna var bekymrade att hon var så mycket för sig själv.
- Ska du inte gå ut och leka med de andra barnen?
Nej, hon ville inte. De var för bullriga och slarviga. Ingen lyssnade på henne i alla fall och hon förstod att hon var en främling i världen.
- Var inte så känslig! sa pappan och ville göra sin dotter lite tuffare. Han var själv en känslig själ, men det kunde han inte erkänna. Det gäller att göra barnen redo för den hårda världen.
Men flickan gick in och stängde dörren om sig. Hennes värld var rik och skön. Där fick tankarna fritt spelrum och hennes flickrum öppnade stängde ute det skrikiga och kravfyllda.
Hon vill vara ifred. I fred.
En dag, när hon var ute och vandrade på strandängarna i Syrakusa, kände hon hur marken började skaka. Ett muller från underjorden rullade under hennes fötter och genom hennes unga kropp.
Hon tittade upp mot berget och såg hur Etna hade börjat ryka.
Men det var en annan vulkan som också hade vaknat i henne. När hon tittade ner mot marken såg hon hur det rann blod längs benen.
Blod??
Vad är det som händer?
Det var kvinnans vulkan som hade vaknat. Hon var inte längre en flicka... Etnaberget samverkade - sam-värkade - med Venusberget. Vulkanen väckte vulvan och hon trodde att hon skulle spricka mitt itu.
Ofrivilligt lämnade hon blodspår efter sig när hon gick hem.
Livets krafter. Flickan börjar blöda.
Mamman förstod genast hur det var fatt. Och pappan var bestämd.
Han hade redan utsett en man till sitt dotter.
Livrädd gick hon in på sitt rum och föll på knä. I bön ropade hon till sin himmelske Fader, som hör i det fördolda, och bad att blodet skulle stilla sig.
Hon anade att livets alla vulkaner nu skulle förändra hennes tillvaro för alltid.
I bönen kunde hon förnimma ett ljus, svagt, och en gestalt som lade sin hand på hennes huvud.
- Var inte rädd. Du skall bära budet om mig och mitt ljus. Jag är Kristus och du är min ljusbärare.
Sicilien skall lysa av Guds Frid och du är min Lucia.
Dubbla ljus. Kristus är här.
Ryktet gick i den lilla staden att den lilla flickan varit med om ett under.
Föräldrarna kände inte igen sin dotter. Det strålade en auktoritet om henne som var alldeles ny.
De var nästan lite rädda för henne. Men beslutet stod fast.
Bröllopet var inom räckhåll.
En ung kvinna steg nu ut ur sitt flickrum och återsåg det aldrig mer.
Hennes fästman väntade på henne.
Bocken ville ge sin uppvaktning.
Fästmannen väntar. Bocken uppvaktar Lucia.
Lucia, som fått sitt namn i bön av Kristus, ställde sig framför den man hennes man valt ut.
Han tappade andan av den skönhet hon utstrålade. Hennes ögon liknade glödande svart vulkaniskt glas.
- För din skönhet, min älskade, vill jag ge min kropp och själ! utropade han.
- Min skönhet skall du få, svarade hon, men inte min kropp och inte min själ.
Och med en osynlig kniv i sin hand stack hon ut sina ögon och lade dem på ett fat.
- Här är min skönhet. Men jag är inte din och du är inte min.
Sedan gick hon.
Fästmannen var rasande över att ha blivit både förnedrad och avvisad.
Så gör man inte med en man! Och absolut inte en man av hans rang!
Svart vulkansten.
Nya spår av blod följde Lucias steg. Hennes ansikte var rödstrimmigt när hon sökte upp byns kyrka.
Åter igen föll hon på knä, talade med sin himmelske Fader om blodet, och ropade ut sin nöd.
Hon såg krucifixet. Jesus på korset hängde där, med slutna ögon. Ja, i tvåhundra år hade han hängt där, snidad av en lärjunges lärjunge på 80-talet efter Kristus, tio år efter romarnas förstörelse av Jerusalems tempel.
En judisk man, hemligt kristen, hade lyckats fly över till Sicilien och där snidat denna försoningsgåva, för Guds skull.
Det stora krucifixet i Elleholms kyrka.
Lucia lyfte blicken och såg på Kristus. Hans ögon var öppna!
Han talade och sade:
- Mitt älskade barn! Lucia, du min brud i Syrakusa! Kärlekens pris är den röda livgivande kraften.
I mina fotspår skall du gå. En tredje gång skall blodet rinna ur dig. Du tillhör inte denna värld utan skall vittna om mig, inför många.
Ditt hjärta är seende. Men för din tros skull skall jag ge dig nya ögon, så att även folket kan tro.
Var inte rädd. Jag är med dig.
Jag är med dig.
När Lucia kom ut ur kyrkan var hennes kläder rena och vita.
De nya ögonen lyste ännu djupare, som av svart, vulkaniskt glas.
- Där är hon! Ta fast henne!
Fästmannen hade uppbådat starka män att söka rätt på den kvinna som försmått honom.
Ett bål var redan tänt på torget och eldens flammor hämtade kraft från Etnas vulkan.
Dubbla rökpelare var synliga - en kraftfullt stor uppe och berget, och den lilla på torget, som ville sluka den rena kvinnan.
Lucia ropade, bakbunden vid den brinnande pålen:
- Ty så älskade Gud hela världen, att han gav er sin ende son, för att var och en av er som tror, inte skall gå förlorad, utan ha evigt liv!
- Tysta henne, skrek männen, döda henne!
Men kvinnor och barn gick därifrån, gråtande, över mannens våld mot kvinnan.
Nya, korsmärkta ögon.
I gryningen slocknade elden av sig själv. Lucia stod levande kvar, med en gloria runt huvudet.
- Ta henne till horhuset! sa vaktstyrkan. Riv av kläderna! Vi skall visa henne vem som bestämmer!!
Från sin himmel såg Gud Fader hur dessa män - de perverterade avvarterna av Adam - stod med byxorna nere och staken redo att våldta Lucia.
I det ögonblicket stängde Herren hennes sköte, det som aldrig hade varit öppnat. Med skyddande hand slöt han vulvan, och lät istället en stöt gå igenom varje manslem.
Etnas rykande magma närmade sig platsen där de stod, och männen föll. De föll på sitt kön, framlänges, och brännskadades av den steriliserande hettan.
Fästmannen skrek.
- En romersk man kan inte besegras av en kristen kvinna!
Så höjde han sitt svärd och högg av Lucias huvud.
För tredje gången rann hennes blod, och livet var slut.
Familjen begravde Lucias kvarlevor i Syrakusas katakomber.
Våldtäktsmannen.
Men i himmelen öppnades portarna för denna martyr som trofast hållit fast vid kärleken till Kristus.
Genom himlarymderna och andens galaxer färdades Lucia genom tid och rum. I nästa NU stod hon inför Guds tron, som hon alltid sett för sitt inre öga.
Där var Kristus, som ett slaktat lamm, nu i fullkomlig klarhet, och han tog henne vid handen och ledde henne fram.
- Himmelske Fader, tag emot ännu en brud från jorden, en Eva som inte lät sig förföras, en ljusbärare som lämnade sitt ljus kvar bland de andra kvinnorna och barnen.
- Men männen då, viskade Lucia, hur skall det gå för dem?
- Männen är förlorade, svarade Kristus, intill den dag då de finner mig. När mannens hjärta tar emot Guds försoningskärlek, då räddas världen.
Vänd dig om!
Eftertext.
Denna berättelse fick jag mig given idag, denna luciamorgon, fredagen den 13 december 2024.
Du som läser detta och är högkänslig, var rädd om din gåva och sök upp andra likasinnade.
Du som är sexuellt ointresserad, var rädd om din kropp och sök vänner som har samma djup.
Du som är kristen, var oerhört rädd om din relation till Jesus Kristus! Många vill ta den ifrån dig, men deras argument kan inte mäta sig med Guds kärlek.
Och du som har varit med om övergrepp - innerliga böner alla Guds änglar ska beskydda dig och läka dig, helt och fullt.
Må den helige Ande leda oss alla genom mörkret.
Helene F Sturefelt.
Lucia, heliga Birgitta och en nunna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar