I detta inlägg har jag fått låna en predikan av en vän och kollega. Med tillåtelse citerar jag stora delar av den och bildsätter med egna foton.
”OCH FROMAFÖR ALLT SKALL NI TÄNKA PÅ ATT MAN ALDRIG KAN TYDA EN PROFETIA I SKRIFTEN PÅ EGEN HAND." (2 Pet 1:20)
Hur ska det förstås?
Vi ska alltid ha i åtanke att ett gudsord, en text, en tradition, en förutsägelse, aldrig kan låta sig tydas i ensamhet.
Religiösa utsagor kan inte förstås av sig själv, av enbart dig själv, utan du behöver andra för att upptäcka vart de märkvärdiga orden leder dig.
Jag hoppas inte det låter för komplicerat, men ibland tror jag att vi förstår mer och bättre med magkänslan (som jungfrun Maria; Luk 1:4; 2:19) än med intellektet.
Det finns livsviktig kunskap som inte är nedtecknad i några skolböcker som vi enbart får tillgång till genom tron. Om det här talar sanning till just dig just nu, så lovar jag att allting i den här predikan kommer att falla på plats till slut…
En profetia behöver sin kontext och sitt sammanhang; förankringen, bryggan och relevansen in i vår egen tid bygger på allas erfarenheter, den behöver oss för att tydas rätt.
Präster behöver församlingen för att predika. Gärna men inte heller nödvändigtvis välfyllda kyrkbänkar.
Det duger dock inte att vi stänger in oss och reflekterar i vår enslighet. Vi behöver dela det vi tänker, berätta vad vi hört och erfarit för varandra.
Jag fick känslan av att just den här versen bar på ett väldigt viktigt budskap till oss idag.
Jag är helt medveten om vad samhällstablåerna (det där som tidsandan och attityderna vill att vi ska ansluta oss till) försöker berätta för oss; nu i advent och jul, kanske är det här den högtid då flest människor besöker våra kyrkor, då kyrkbänkar fylls upp som fortast.
Vi som ofta befinner oss i kyrkan för tjänst är givetvis oerhört glada för det, det är något helt annat att få fira gudstjänst tillsammans med många andra, det är ett högre värde när platser som ofta — inte alltid! — gapar tomma fylls av människor, levande människor av kött och blod, i alla åldrar, med olika bakgrunder, tankar, förväntningar, personligheter.
Ändå går väl många just till kyrkan lite mer med inställningen att det är för traditionen och inte för att få religiösa upplevelser; kanske mest för musiken i juletid. Kanske mer av gammal vana än för julens profetiska texter; jag säger inte att det fel eller inte borde vara så, för jag tror det finns många vägar in i ett heligt rum som kyrkans.
Men jag vet också vad de starka åsiktsnormerna och deras mäktigaste förespråkare, försöker inbilla oss om religionen:
- Vad du tror på är din ensak förstås - men bör för alltid förbli just det, en ensak!
Religion, liksom med tandborstning, är något som bör skötas i det tysta och det fördolda och inget att skylta med!
Religion hör inte hemma i det publika livet, menar man. Den kan få lov att finnas bakom sina portar och sina murar, men helst inte på våra gator och torg, inte på arbetsplatser eller i skolans avslutningar eller luciatåg, utanför ICA eller i jultal författade av vår statsminister.
Så säger de, de som äger makten över våra åsikter. Det rimmar för övrigt riktigt dåligt med adventstidens texter som talar om dramatisk öppenhet och intåg i Jerusalem.
Kanske är det för många fortfarande, 2024, en aning pinsamt att erkänna att tron på julens ankomst handlar om så mycket mer än bara kulörta kulor, julglögg och inslagna märkestofflor till gamla faster?
Miraklet i ett stall i Betlehem, till exempel.
Fred och hopp åt människor som Gud har utvalt.
Vad hände med det i vår tid?
Kristi födelse.
Inte kan man väl en förnuftig individ tro att något sådant har inträffat på riktigt?
Så vill tyckarna och representanterna för vår tids religionsfobi och religionsförakt göra gällande.
Du kanske minns vad som lästes; ”en skrift, en profetia, kan inte tydas på egen hand”.
En människa kan inte tro på julundret ensam. Vi behöver varandra för att tro på under, för att under-visas, för att se mer och för att upptäcka större.
För att tro.
Rubrik på Aftonbladet den 8 december i år, andra söndagen i advent:
”Tron på helig skrift bör betraktas som hittepå”
Det är den biträdande, och (om man ska tro texten) den-från-sin-egen-konfirmandtid-lite-bittre, kulturchefen Eric Rosén som skriver, och som sedan högmodigt tillägger:”Inte för att vara sån, men gud finns faktiskt inte.”
Vad skönt. Men inte särskilt kulturellt begåvat. Jag och alla andra miljarder människor som viger våra liv åt existentiell fördjupning och gömd kunskap kan gå hem och sluta med allt vårt olycksaliga traditionsfirande.
Jag är så klart lite ironisk.
Jag minns en adventsgudstjänst i Östra Ljungby kyrka i Skåne för flera år sedan. Skolungdomarna på besök. Jag predikade om julens budskap.
En ungdom, en ung tjej, med stort civilkurage mitt bland sina vänner och lärare räckte upp handen och sa — i en pågående predikan när prästen talade tycke jag det var både uppfriskande och riktigt modigt gjort av henne:
”Jag tror inte på Gud. För jag är ateist”.
Varpå jag vände mig direkt till henne och svarade — inte avfärdande utan så uppmärksamt och kärleksfullt jag kunde — att jag är också präst åt ateister.
Jag berättade sedan för ungdomarna att det finns de, hör och häpna, vuxna och välutbildade individer i deras omedelbara närhet, som vill förhindra och beröva dem på tolkningsverktygen och språket för deras livstydning, deras mänskliga rätt att fascineras och söka svaren i en gåtfull tillvaro, det som man ju använder sin religion och sin tradition till.
Och när man såg det på det sättet blev de rasande upprörda över denna orättvisa över det som hade förvägrats eller fråntagits dem.
Miraklet i ett stall i Betlehem, till exempel.
Fred och hopp åt människor som Gud har utvalt.
Vad hände med det i vår tid?
Kristi födelse.
Inte kan man väl en förnuftig individ tro att något sådant har inträffat på riktigt?
Så vill tyckarna och representanterna för vår tids religionsfobi och religionsförakt göra gällande.
Du kanske minns vad som lästes; ”en skrift, en profetia, kan inte tydas på egen hand”.
En människa kan inte tro på julundret ensam. Vi behöver varandra för att tro på under, för att under-visas, för att se mer och för att upptäcka större.
För att tro.
Rubrik på Aftonbladet den 8 december i år, andra söndagen i advent:
”Tron på helig skrift bör betraktas som hittepå”
Det är den biträdande, och (om man ska tro texten) den-från-sin-egen-konfirmandtid-lite-bittre, kulturchefen Eric Rosén som skriver, och som sedan högmodigt tillägger:”Inte för att vara sån, men gud finns faktiskt inte.”
Vad skönt. Men inte särskilt kulturellt begåvat. Jag och alla andra miljarder människor som viger våra liv åt existentiell fördjupning och gömd kunskap kan gå hem och sluta med allt vårt olycksaliga traditionsfirande.
Gud finns inte? Existentiell fördjupning sökes!
Tro är ingen privatsak.
Det var det som Johannes döparen lärde ut. Alltså inget att förvara långt inne i garderoben.
Förebilden och sanningssägaren överlämnade stafettpinnen och krattade vägen för evangeliets huvudperson, och genom att provocera makten (som till exempel Lucia också gjorde) vände han upp-å-ner på mycket av sin tids oskrivna regler och attityder.
Jag tror ärligt talat inte det är särskilt hälsosamt att växa upp i ett samhälle utan tro, det är som att tvinga människor att sluta känna outgrundliga känslor, tvingas sluta fira jul.
De mer dogmatiska dragen i vårt nutid - som tyvärr fortfarande finns och prackar på människor tron att religiösa traditioner och deras urkunder är något farligt eller otidsenligt som man inte kan eller inte får lov att ägna sig åt som smart och fritänkande människa - är attityder som automatiskt kränker allas inneboende meningsapparatur och kväver vårt väsens ”innerlighetsalfabet”.
Det är sådant åsiktsförtryck som jag tror börjar bli riktigt dammiga och passé kommande år 2025.
Fler och fler överger dessa fördomsfulla beskrivningar av religionen som något förnuftsvidrigt, både för att vi — bra kan jag tycka — fått inflyttade gäster från länder där trosutövning är mer oproblematiskt.
De har banat väg för mycket i vår svenska kultur, men också därför att människor erfarit något helt annat, nämligen att det finns sanningar som ligger rotade mycket djupare i själen och våra medvetanden än det som kan ses på teve, ätas på McDonalds eller köpas i affären.
Vad är en tillvaro utan profetior och mirakler att förundras över annat än en slags fantasilös ödemark? Om vi inte lever med religionens karta, har erfarenhetskompassen i hjärtat, blir det inte då oerhört svårt att upptäcka miraklerna när de väl utspelar sig mitt framför våra ögon?
Vilken som helst människa vill väl inte förbli fattig och tom på livets större eller djupare perspektiv?
Kanske är det enbart fundamentalistiska ateister som tror att profetior måste vara som påhittade sagor för att kunna tros på i kyrkor?
Vi behöver faktiskt inte dansa när de spelar. Och ingen behöver stämma in i andras klagosånger eller fördomar. Johannes döparens röst och budskap hörs också ropa ut i vår ödemark: Man kan vara religiös och tänka själv.
Men tro är i hög grad en gemenskapshandling där man når nya djup och insikter tillsammans med andra.
Vi behöver inte lägga tid på saker som är av mindre värde för vårt existentiella välmående - för texterna nu i advent berättar för oss att de som väntar på något stort, ett guds mirakel, väntar aldrig för länge.
Hur bereder du din väg för Herren?
Den som finner modet i år att tyda julens profetia tillsammans med andra medmänniskor kommer få förnimma en uppenbarelse på ett alldeles nytt och annorlunda sätt. Amen.
Tack, säger jag, till min teologiske vän och kollega Luka Vestergaard, som framförde denna sin predikan i Leksbergs kyrka, Mariestad, Skara stift.
Ser du vem som jagar vem i julens pussel? Jo, den ursprunglige biskopen Nikolaus, som är arg på cocacolatomten, som stulit hans roll...
Vi är präster även för ateister... som tillsammans med dig vill vårda vårt "innerlighets-alfabet..."!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar