FULFINKARNA gör entré!

Kan en träbit flyga? Fulfinken.

Nu kommer nästa galenskap ur min penna! 
FULFINKARNA gör entré!

Ur en träbit tar sig en varelse ut och vill bli till. Jag hänger på.

2019 flödade de fula Aulawaablarna, maneterna som levde sitt eget liv. Fyra år senare, 2023, kommer nu nästa skapelse. Fantasin har öppnat sina luckor för inspirationens källor!

Aulawaabeln.

Det började i somras i kulturkvarteret i Sölvesborg där Aulawabblarna var på utställning på Galleri Salix, Karibakkas innergård. Det var där jag stod i tre veckor i tunna sandaler på hårt betonggolv = vilket gett mig hälsporre under höger fot. 

Fåfängan straffar sig och det har jag ångrat hela hösten!

Nåväl.

På ett bord låg en liten utskuren träbit, oansenlig och intetsägande.

Men ett ord var inbränt i träet:

FULFINK

Fulfinken finns.

Aha, tänkte jag, den talar till mig! När vintern kommer och det är grått och mulet ute skall jag sitta inne och umgås med dig.

Så, medan världen sakta går mot sin undergång i rök och med digital finess, sitter jag här och låter färger och detaljer uttrycka känslor och tankar.

Fulfinken har något att säga. 

Hon är ett existentiellt lackmuspapper, en katalysator för samtiden. Eller bara fånig.

Du skall få följa med i processen. Åtta stycken skönheter har hittat ut. 

Nu börjar vi.

Fulfink nr 2.

Ur träbiten lösgör sig vingar och en fladdrig stjärtfena tar form. Eller är det en gul gardin?

Fjädrarna lossnar och fulfinken tar fart för att lämna sitt träiga tillstånd.

Det är ungefär som när Herren Gud skapade människan av jord och sedan blåste livsande in i henne.

Jord och ande samsas i oss. Fulfinken fladdrar bland fjädrar och träflisor. 

Och jag har blåst liv i henne!

Fulfinken passar inte in någonstans, men ännu har ingen talat om det för henne.

Gör inte det.

Än så länge är hon lycklig.

Skiss. Fulfink nr 3.

Jag känner i handen hur formen skall vara. Vid sidan om har jag en fågelbok - jo, det erkänner jag. Det är svårt att teckna fåglar.

Känsla, form, färg och fritt skapande möts ni i trevande linjer som inte söker sina proportioner, utan snarare en känsla av frihet.

Titta på hennes fötter hur hon liksom springer i luften! Det verkar roligt.

Det finns ganska mycket av Mamma Mu i Fulfinken. 

- Krax! En ko kan inte gunga, Mamma Mu, säger kråkan.

Men det bryr hon sig inte om. Här ska gungas! Och klättras i träd! 

Fulfink nr 3 är en störtkråka. Eller en örnmes. En springnäbbare.

Fulfink nr 3.

Nästa fink är en märklig skapelse.

Hon är mycket arg. Hon har just örfilat någon. 

Ögonen är vredesröda för hon är trött på alla märkvärdiga politiker som vill kriga sig till mer land. Barnsligheter! Har ni inte torkat från äggkläckningen än??

Näbb? Vem har sagt att en fågel måste ha näbb? Nej, fulfinken har läppar. Blå läppar, ty hon har tigit länge nog.

Hela kroppen är täckt av metallgröna plåtfjäll. Vem har sagt att det skulle vara fjädrar? Nej, det är för tunt och mesigt.

Och stjärten är den där lustiga lilla gula gardinbiten...

Passa dig! Fulfink nr 4.

Nästa dag kom skönheten på besök.

Jag är inte så bra på det.

Andra former tog plats. En annan attityd i ansiktet.

Åh! 

Liknar det inte en fredsduva!

Då skickar jag mängder av fredsfinkar till Ukraina, Ryssland, Turkiet och Syrien.

Lika många stannar här och sitter kvar och vakar över varje nations gränser.

Fredens skönhet. Fulfink nr 5.

Kan jag teckna något tofsigt, med pipig näbb och metallvingar?

Det vet jag inte.

Jag testar.

Fågelboken låg uppslagen för att ge inspiration.

Det är en meditation att gå in tecknandet. Tid och rum försvinner. Färger och former fyller sinnet i total närvaro. 

Skiss av fink nr 6.

Kritor och pennor gör sina experiment. Men de får bara en chans. Allt görs på studs. Inga omtag. Inga fel. Eller så väver jag in alla konstiga streck. 

Sådant är ju livet.

Ljus och skuggningar skall varsamt gnuggas in.

Vad är det som träder fram här då?

En tofsvippa? En pipnäpa? En vipsknäppa?

Till min förvåning såg jag att den liknade en härfågel!

Och när jag förberedde förra inlägget om Tredje templet i Jerusalem läste jag att Israels nationalfågel är - härfågeln...

Då tappade jag pennan...

Härfågel. Fulfink nr 6.

Varje dag har sin beskärda del av prövningar och motgångar, uppmuntran och kanske en varm kram.

Känslor blir tankar, som återvänder till nya känslor.

Den sjunde fulfinken ser ut att ha tappat både modet och flygförmågan - och det har hon - men ansiktsuttrycket vittnar om nåt pillemariskt.

Det är inte som du tror.

Det blev en fastlagsfågel.

Eller en rävuggla. Med fjädrar som ett fastlagsris.

Hon vet inte om hon skall hoppa eller flyga. 

Det är mycket vi inte vet här i livet.

Vet du?

Fulfink nr 7.

Fulfink nr 8 tecknade jag för en stund sedan.

Jag skrattar högt när jag ser henne!

Hon är en barnslig jorduggla som är mycket förnärmad över att bli behandlad som...

Hennes självkänsla är i topp och hon tillrättavisar alla som näbbar emot henne.

Har man dålig ton mot denna jordfink, fuluggla, ruggiga gammelmans klohane, så slår hon till med den där konstiga gardinstjärten... 

Eller är det stålmannens mantel som hon fällt ut? Ja, det är det förstås!

Umgås med henne en stund och bli glad!

Fulfink nr 8.

Nu väntar arbete med nästa radiomanus samt ukulelespelning. 

Livet är kreativt.

Det skall inte Putte förstöra, eller någon annan.

Fjädertufsiga hälsningar,

Helene Sture Fulfinksfelt,

- tecknare, skrivare och spelevink. 

Vad sa du?