Jag pratar, alltså finns jag!
- Hör! Hon pratar!
- Lyssna! Nu säger han sitt första ord!
Tre år senare.
- Nu skall du vara tyst och snäll!
- Sitt still och var tyst!
Vad är det som händer? Alltför många vuxna går omkring med tystad röst och ohörda känslor.
Tidigt i barndomen kvävs det som först var så fantastiskt.
Den lilla flickan vill inte sitta i pappas knä längre. Den lilla pojken gömmer sig ledsen i soffan.
Det är ingen idé...
Tystad. Och ledsen sedan länge.
Går det att få tillbaka sin röst?
Detta inlägg handlar om att det faktiskt gör det! Men det är obekvämt, pinsamt och jobbigt.
Den modellen jag arbetar med är "symbolpedagogik".
Tänk dig att du är med i en grupp. Vi bestämmer att denna eftermiddag skall vi arbeta med rösten.
Tillsammans skall vi våga ljuda... och höras lite.
Vi ställer oss framför en vägg med något fint som vi kan fästa blicken på.
För att hjälpa rösten på traven tar vi humorn till hjälp. Alla får varsin pappers-trumpet" av hushållsrullar. Genom att sätta den framför munnen blir rösten förflyttad fram lite, och inte så personlig.
Stängd mun. Jag vill inte i alla fall.
Vi ställer oss framför ett konstverk med hängande löv av glas. De skimrar och är otroligt vackra.
Vågar vi öppna munnen och ljuda framför dem?
Det är bara till att börja... försiktigt... med liten, tunn röst... sedan pröva lite högre, lite bullrigare... kanske göra en sordin med handen eller ropa "ho ho"... eller bara pipa lite, testa att brumma, prutta, väsa... bara det lät!
Tar du emot mina ljud?
Sakta lossnar det. Om man blundar, kan man höra de andras röster genom rullen. Någon kanske svarar en annans ljud, det stegrar sig och till slut kan det låtar så roligt att man brister ut i skratt!
Vilken förlösande befrielse!
I varje människa finns barnet kvar, med alla sina känslor. De skall uppfostras in i den sociala samvaron så att det går att umgås tillsammans.
Men är känslorna och alla dess hörbara uttryck tystade, då skadas något som behöver bli helt igen.
Man kan känna sig lika fångad i systemet som den här "Aulawabeln..."
Har den ens en mun?
Tänk om vi inte tåler varandra?
En del pratar för mycket, andra inte alls.
Några hör det som inte sägs, en del säger det som de tror att de hör.
En del skulle vilja ha mer plats och bli mer lyssnad på.
Andra skulle behöva backa lite och lyssna mer.
Många behöver tänka på tonfallet, några mer på innehållet i det som sägs.
Svårt är det!
Och fel blir det. Då är man rökt.
Utarbetad. Varken hör eller talar.
Värst var i förra veckan då jag såg en pojke bli hunsad av sin pappa på stan.
Den glade killen pratade glatt men ombads hålla käft. Han tvingades med hårda ord gå likt en hund vid pappans sida.
Alldeles tyst.
Med kvävda skratt som blev till gråt på kvällen.
Pappan kunde inte kommunicera, annat än med kontroll.
- Nu gör du som jag säger.
Om han skulle börja lyssna, tror han att barnet skulle ta över. Han visste inget som samspel. Ack så tragiskt fel.
Undrar om han sparar pengar till barnets terapi i framtiden?
Missriktad mansroll.
Det finns mycket mer att säga, men att våga låta sin röst höras är mycket viktigt för självkänslan.
Jag tar mig själv på allvar, nu säger jag min åsikt.
Och om ingen lyssnar, då får man skriva. Eller sjunga i kör. Eller hugga ved och skrika.
Allt utom att vara tystad.
Låt! Nu låter vi! Vi låter inte... bli... att låta...
När tystnaden lägger sig i rummet med det fina konstverket, då tror att jag skulle höra glaslöven sjunga när skrattet klingat färdigt.
Otysta hälsningar,
Helene F Sturefelt,
- symbolpedagog, tecknare och låt...skrivare...
Vi HÖRS!
Sjungande glaslöv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar