Jag stod still, men nåt var fel.
Jag stod alldeles stilla. Allt var som vanligt, trodde jag, gjorde mina sysslor och tänkte mina tankar.
Sakta, sakta, nästan omärkligt, hade tillvaron ändrat sig och jag kände inte igen mig.
Jag borde inte vara så förvånad. Detta är egentligen förväntat.
Att känna sig som en gäst och främling i världen.
När man tittar upp mot stjärnhimlen vet man att den "rör sig". Stjärnorna står i olika positioner beroende av årstid.
Men när man håller blicken på den jordiska tillvaron så ska den inte variera sig så...
Igenkännbart.
Här kommer några sorgsna och personliga tankar.
Jag som alltid varit innovativ och nytänkande är plötsligt akterseglad och står konservativ kvar.
Mina pigga åsikter har blivit gamla, och min moderna attityd är hopplöst ute.
Igår blev det tydligt.
Det var ingen bra dag.
Det är ingen bra dag idag heller.
Med matematisk säkerhet tar den unga generationen över mer och mer. Den äldre generationen faller av och dör, och med dem värdefull erfarenhet.
Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli.
Men jag är rädd.
Mina gamla skolkritor håller än.
Historielöshet, relativisering och sekularisering. Jag känner faktiskt inte igen mig längre.
Främlingskapet är så starkt att flyktmekanismer börjar ta form. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna det så här.
Det finns inga fasta punkter längre. Det är knappt att klockan går i rätt hastighet...
Aningslöshet driver upp tempot så att allt vad tålamod heter snart är borta.
Är sången för långsam? Snabba upp tempot med ett mobiltryck.
Är filmen för tråkig? Spola fram handlingen och kolla slutet - och spara tid!
Orkar du inte vänta? Scrolla vidare till nästa konsumtionsklipp.
Men jag vill ta det lugnt! Jag väntar gärna. Tar en sak i taget och smälter det. Precis som när Farmor satt i hammocken och gungade med benen när göromålen var avklarade.
Hon hushållade med energin. Och fyllde på när det var dags.
Hammocken håller tiden rätt.
Men det gör inte vi på 2020-talet.
Tempot får inte stanna!!
Nya mineraler krävs för att ny teknik skall kunna tillverkas. Mark måste brytas och natur offras.
Varför då?
Räcker inte energin till, då kanske människan skall backa... Gå baklänges in i framtiden och inte tjur-rusa.
Nej, ifrågasätt inte. Då är du en bakåtsträvare som hindrar utvecklingen.
Du menar avvecklingen av vår mänsklighet?
Orden betyder inte samma sak längre och engelskan tar över mer och mer.
På allvar, jag förstår inte när tjugoåringar pratar med varann... Har det alltid varit så?
Kanske.
Nu är det värre.
Jag är en gäst och främling här.
Inga tomrum får finnas. Allt skall fyllas. Ingen tid för reflektion och tystnad är en skriande bristvara.
Vad ska man förresten ha tystanden till, undrade någon.
Och medan man fyller sina tomrum, äter sig ett annat tomrum bara större och större - existensens rop med själens fråga:
- Varför lever vi? Varför är vi här? Vad är meningen med allt?
Jag ritar, alltså finns jag. För Guds skull.
Jag vet inte om jag kan skriva längre.
- - -
Alla texter förutsätter ju en förkunskap och gemensam livsyta. Men den finns inte längre.
Jo, kanske bland jämnåriga, men vi blir ju allt färre.
Vi lyssnar inte på samma radio-kanaler (vad är det?), ser inte samma TV-program (vad då "program-tablå") där filmerna sänds på ett visst klockslag - jag ser väl när jag vill??
Kollektivet är snart borta liksom våra traditioner. I år blev det inte så många julgransplundringar, för trettioåringarna hade slängt ut julen för länge sen.
Man gör vad man vill när man vill.
Och jag är vilsen.
Stjärnorna har bytt plats. Söder är norr och öster är väster.
Dessa stjärnbilder känner jag inte igen.
När jag vill gå på djupet, har de yngre ingen aning om vad jag talar om.
I takt med att allt färre konfirmeras, tappar kristendomen mark.
Det är illa att inte ha med i sin allmänbildning vem Jesus är och vad förlåtelse och försoning betyder.
Och det är allvarligt att inte känna till vad korset betyder - egentligen.
Gamla skrifter är säkert fejkade och manipulerade. Känsla för original saknas, och äkthet är ett sällsynt begrepp. Allt är fusk och allt kan vändas till sin motsats.
Suck.
Skall jag bli som de gamla fäderna i Gamla Testamentet?
De dog i tro utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster...
... BEKÄNT SIG VARA GÄSTER OCH FRÄMLINGAR PÅ JORDEN.
Hebreeerbrevet 11:13.
De som talar så visar att de söker ett hemland. Om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu...
... MEN NU LÄNGTADE DE TILL ETT BÄTTRE LAND, ETT I HIMLEN.
Hebreerbrevet 11:16.
Originalet!! Erin Young, Seattle.
Om jag aldrig hade läst Bibeln och blivit kristen, då hade detta inte varit ett problem.
Då hade jag ju inte vetat om något annat. Låt utvecklingen rulla på. Allt är oundvikligt. Inget går att hejda. Gapa och svälj.
Och den dagen då kontanterna är borta, och vi är fast i det digitala betalsystemet, då står vi på tröskeln till odjurets tecken - chipet under huden som övervakar oss och där alla våra uppgifter finns lagrade.
Utan detta tecken, ingen handel. Utan märket, inget tillträde till marknader, resor och affärer.
Under tiden som vi avvecklar kontanterna rinner friheten ifrån oss. En eventuell fiende kan knäcka våra system med endast ett par knapptryck och vi är utslagna. Var det värt den friheten?
Detta förutsäger Bibeln.
Jag är en gäst och främling här.
Jag vill inte!
Och jag vill inte lämna digitala spår efter mig hela tiden!
Är sedlarna äkta?
Men jag kan inte svälja stjärnhimlens stjärnor, som inte ljuger. De är där de är.
När den jordiska tillvaron förändrar sig så kraftigt att jag knappt kan navigera i den, så lyfter jag blicken och räknar in min vänner - där är Cassiopeia, Orions Bälte och Karlavagnen...
Men nu ÄR jag bibelläsare och kristen och har fått uppleva en helt annan värld, som är den tillvaro själen känner igen. Jag vet att vi kommer ur Guds hand för att leva här som jordens förvaltare en tid.
Men jag skäms för att vara människa...
Jag längtar hem.
Och Hebreerbrevets författare fortsätter, om de troende förfäderna:
DÄRFÖR SKÄMS INTE GUD FÖR DEM, UTAN DE FÅR KALLA HONOM SIN GUD; HAN HAR JU GRUNDAT EN STAD ÅT DEM.
Hebr 11:16 b.
Vi ritar, Herren och jag.
Till sist.
Ateistiska sångförfattare har inbjudits att bidraga med psalmer till den nya psalmboken.
Det är helt sjukt!
Men motiveringen är att deras texter passar väl in i kyrkan eftersom de lyfter frågor om tro, tvivel och mening på ett äkta sätt, säger Ann-Katrin Bosbach, projektledare, och har förväntningar på Björn Ulvaeus och Eva Dahlgren.
9485 psalmförslag har kommit in till Svenska kyrkans kansli i Uppsala.
Jaha, då har mina inskickade små trosvissa psalmvisor ingen chans...
Jo! viskar stjärnorna. Vi har hört dem. Och vi sjunger med.
Min himmelske Fader och jag är fortfarande de bästa vänner. Hos honom är jag inte främmande eller vilsen.
Hos Gud är jag hemma.
Sorgsna hälsningar,
Helene Sture Vilsefelt-i-tiden,
- kritritare och bibelversritare.
Rita, teckna, lek och lev så länge det går.
P.S. Leta upp konstnären Erin Young, Seattle, på Instagram!
Hon är otroligt skicklig och målar stenar så att de ser ut som glas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar