JULGRANENS UTKASTANDE

Nu är glada julen slut, slut, slut.

Snart är det tjugondag Knut och julen skall kastas ut.

Men först kommer här en liten saga.

Det var så skönt att stå där omgiven av vänner. Vi var likadana och hade samma rotsystem.
Många av oss kom från samma frömamma - den storståtliga granen uppe på kullen. 

Hon var hårt härdad av väder och vind och vi skulle bli fina ättlingar efter henne.

- Glöm aldrig varifrån ni kommer, brukade Granmor säga. Glöm aldrig varför ni är städse gröna och varför era grenar ser ut som de gör!

Glöm inte varifrån du kommer.

Vi växte tillsammans, skyddad av de stora björkarna. 

Men vi visste att när sågen tog ned våra vitstammade beskyddare, då hade vi vuxit så pass att nästa gång var det vår tur.

Detta är berättelsen om granen som blev julgran - och det hemska ödet.

GRANEN SOM BLEV UTKASTAD JULGRAN.

Några av mina granvänner ville inget hellre än att få bli huggna och tagna in till staden. Det var ju det som var meningen med livet, menade de.

Andra ville hellre stå kvar och känna suset i topparna och höra fåglarna sjunga i skogen.

Motorsågen förvandlar granen.

- Tänk på allt glitter du skall prydas med! Det är ju som att bli brud!

- Ja, eller brudgum, krönt med en guldstjärna i toppen! Här i skogen är det ju ingen som lägger märke till en...

- Precis, inte vill jag stå här och tvina bort utan att bli sedd och beundrad...

- ... och blir ställd i husets värme, mitt i rummet och bli dyrkad med dans och...

Nu kom sågbilen.

Vi andra scoutgranar hann inte ens säga hej då.

Julgransbrud!

Motorsågarna rev sönder tystnaden med sitt vrål. Snart låg ett antal granar på flaket, redo att möta människornas kommersiella längtan efter glittrande skönhet.

- Men det är ju bara mitten av november! ropade en som stod kvar. Ni kommer torka ihjäl innan ni ens kommit in!

Nejdå, fel, fel. 

Ty traditionerna ändrar sig i Mänskolandet. De yngre gör som de själva vill och köper gran lagom till Första Advent.

Adventsgran.

När den äldre generationen kommer till torget en vecka före jul, är endast de fulaste granarna kvar. Och mycket torra. Men det syns inte ute i decemberrusket. 

Grantransport.

De fåfänga julgranarna jublade.

- Kulor! Spiror!

- Glitter och ännu mer glitter!

Girigt sög de i sig vattnet i julgransfoten. Här skulle levas lyxliv bland innefolket!

Adventsljusen tändes och det var långt kvar till jul. 

Glitter, ännu mer glitter!

De andra granarna kom också in i värmen, men då var de utmattade och halvdöda utan vatten i en månad.

Nej, alla fick inte något hem. Några blev bortkastade i skogen för ingen hade velat köpa dem. Vilket slöseri! Så onödigt att då bli huggen.

Någonstans hördes Granmor gråta.

Vattnet hjälpte inte. 

På julaftons natt fick alla julgranssakerna liv. 

Så har det alltid varit, denna magiska natt då Gud valde att komma människorna nära genom att bli ett litet barn i Betlehem.

Det rasslade bland de pyntbeklädda julgransgrenarna.

- Nu skall vi berätta varför vi är gröna året om. Det var vår Herre som ville ha ett träd i skogen som inte fällde sina löv. Vi granar skulle stå för hoppet om en evigt grönskande värld.

- Och titta på hur våra små grenar förgrenar sig, sa en annan kvist. De liknar kors... därför att vår Skapare ville att granen skulle vara en profetia om Guds son och vad som skulle vara hans uppgift på jorden.

Små grankors döljer sig.

Nu skakade det bland julgranskulorna.

- Vi vill också berätta!

- Förr hängde man upp röda äpplen i granen, nu har vi blivit maskintillverkade istället.

- Men varför är ni med i granen? 

- Jo, vi påminner om kunskapens frukt som Adam inte fick äta av, men som Eva inte kunde motstå.

Fastän vi är så glittrande, så hänger vi här som ett minne av människans syndafall...

- Ni ser nästan ut som blodsdroppar, sa en kvarglömd grankotte längst in.

- Det är vi det också, svarade en annan kula. När Jesus var i Getsemane svettades han blod av ångest, inför den svåra försoningsdöd som väntade honom.

Blodsdroppekula.

Stjärnan i toppen började svaja för att få uppmärksamhet.

- Allt började ju med Betlehems stjärna, sa stjärnan. Detta himlafenomen lyste vägen för de vise männen i den persiska delegationen. Därför får jag kröna Guds städse Gröna Gran med detta himmelska ljus!

Det glittrande girlanderna svängde och dansade.

- Vi är med stjärnan! Vi sprider stjärnans ljus ut i rummet till människorna som sitter i sina soffor. Vi hoppas att de skall förstå att vår glans vill träffa Jesusbarnet i krubban, men det är inte så många familjer idag som sätter upp små leksaksstall med Josef och Maria...

- Jag trodde ni skulle likna snön som gnistrade i natten, sa kotten och längtade tillbaka till skogen.

Det doftade gott av barrens friskhet i de unga hemmen.

Betlehems stjärna talar med strålglans.

Det var värre i husen där de äldre bodde.

När deras granar kom i julgransfotens vatten, kunde de inte dra den livgivande vätskan. Systemet hade stängt sig.

På julaftonsnatten skulle även de berätta för varandra allt som Granmor lärt dem.

Men så fort de började, rasslade det till i barren och stora sjok rasade av.

- Schyyschh... sade stjärnan. Det går inte. Vi kan inte prata denna gång. Granen är i för dåligt skick.

Mänskorna blir arga om det ligger barr på den fina mattan redan på Juldagen.

Hjälp mig upp igen!

Det var katastrof.

De tänkte på alla gransyskon som stod kvar i skogen, utan glitter och glam. Kanske hade någon fågel byggt bo bland deras grenar. Kanske kom en älg förbi och släppte några pluttar. 

Det var livet, livet!

Det här var döden, döden.

- Men de lovade att vi skulle få leva ända till tjugondag Knut!

- Vilken dag är det? frågade en guldgul kula som inte var så kunnig i traditionerna.

- Knut har namnsdag fredagen den 13:e i år, svarade en blå julgranskula, som alltid känt sig lite fel i sammanhanget.

- Så olycksbådande! grät glittret. Det känns som att vi har tappat meningen med alltihop!

Olycksbådande.

Stjärnan tänkte.

- Nej, vänner, tänk så här. Fredagen den 13 påminner oss om att Jesus gav sitt liv på långfredagen. De var tretton runt bordet den sista kvällen. Det var en ytterst barrig och darrig kväll vill jag lova!

Om vi kastas ut innan dess, så går vi samma öde till mötes som Jesus. 

- Så du menar att vår för tidiga död inte är förgäves?

En av julgransdekorationerna fick hoppet åter.

- Precis! Vi julgranar kan fortsätta leva, antingen i grunda vatten som skydd för småfisk, eller så blir vi en flammande eld som värmer dem som fryser.

Stjärnan tyckte om tanken på att få flamma upp i starkt ljus, som ett bloss mot himmelen.

För tidig död.

Men en smällkaramell var inte övertygad.

- De granar som är gjorda av plast slipper alla dessa hemska känslor, sa han. Tänk att stå på ett varuhus och bli beundrad, sedan förvarad i ett förråd tills det är dags att plockas fram igen - år efter år! Så skulle jag också ha velat ha det!

- Men då lever du ju inte, sa kotten.

- Nä, men man finns... ändå... liksom...

- Utan själ? sa en kula.

- Ja...

VAD HJÄLPER DET OM DU VINNER HELA VÄRLDEN

MEN FÖRLORAR DIN SJÄL?

Hälsningar, Jesus i Bergspredikan.

Konstgjord julgran.

Här slutar sagan om julgranarna.

De fina adventsgranarna kastades ut redan på Annandagen, får då skulle familjen till annandagsrean och byta ut alla julklappar de fått, men inte ville ha, till sådant de hellre ville ha.

De äldre granarna höll ut till igår.

Nu är de nedklippta och stoppade i stora säckar. Kanske ser du dem flamma på en grillplats i skogen eller vilande på bottnen i en sjö.

Julgranens öde.

Var rädd om träden. Lyssna på Granmor. Och lyssna på vad julgranen har att berätta, även om du inte förstår ett barr.

Gud vare med dig!

Grönbarrshälsningar

Helene Sture Glitterfelt,

- julgransälskare och granporträttfotograf.

Glitterfelt.